Naturrätten är en teori som människan har konstruerat; den motsvaras inte av verkligheten. I naturen är rättvisan rent teoretisk, enbart en fiktion. Naturen erbjuder endast en form av rätt—att följderna oundvikligt rättar sig efter orsakerna.
Rättvisan, så som människan uppfattar den, innebär att man får sina rättigheter förverkligade, och den har därför undergått en progressiv utveckling. Uppfattningen om rättvisa kan mycket väl ingå som en beståndsdel i ett andeförsett sinne, men den framträder inte plötsligt färdigt utvecklad i världarna i rymden.
Den primitiva människan hänförde alla fenomen till en person. Vid dödsfall frågade vilden inte vad som dödade människan, utan vem. Dödande utan avsikt, olycksmässigt, erkändes därför inte som en möjlighet, och vid bestraffningen av brott tog man inte alls hänsyn till brottslingens motiv; domen avkunnades enligt den skada som hade förorsakats.
I det tidigaste primitiva samhället verkade den allmänna opinionen direkt; rättstjänare behövdes inte. Det fanns inget privatliv under den primitiva tiden. En människas grannar var ansvariga för hennes beteende; därför hade de rätt att snoka i hennes personliga angelägenheter. Samhället reglerades enligt teorin att gruppens medlemmar borde vara intresserade av varje individs beteende och därför borde ha en viss kontroll över det.
Mycket tidigt trodde man att andarna skipade rättvisa genom medicinmännen och prästerna; detta gjorde dessa klasser till de första brottsutredarna och rättstjänarna. Deras tidigaste metoder för att upptäcka brott bestod av att pröva de misstänkta med gift, eld och pina. Dessa grymma prövningar var ingenting mer än grova skiljemannaförfaranden; de avgjorde inte nödvändigtvis en tvist på ett rättvist sätt. Om till exempel den anklagade spydde när han tog gift, då var han oskyldig.
Gamla testamentet berättar om en av dessa prövningar, ett test för äktenskapsbrott: Om en man misstänkte att hans hustru hade varit otrogen tog han henne till prästen och framförde sina misstankar, varefter prästen tillredde en blandning bestående av heligt vatten och sopor från tempelgolvet. Efter tillhörande ceremonier, som innehöll hotande besvärjelser, tvingades den anklagade hustrun dricka den otäcka drycken. Om hon var skyldig ”skall vattnet som hon har fått i sig bli henne till en plåga, så att hennes buk sväller upp och hennes länd förvissnar, och kvinnans namn skall bli en förbannelse bland hennes folk”. Om någon kvinna händelsevis kunde svälja denna otäcka dryck utan att få symptom på kroppslig sjukdom frikändes hon från de anklagelser som hennes svartsjuke man hade ställt.
Dessa grymma metoder för att utreda brott användes vid en eller annan tid av nästan alla evolverande stammar. Duellerandet är en nutida kvarleva av rättegång enligt gudsdom.
Det är inte att förvåna sig över att hebréerna och andra halvciviliserade stammar praktiserade sådana primitiva förfaranden för att skipa rättvisa för tretusen år sedan, men det är högst förvånande att tänkande människor senare har bibehållit en sådan kvarleva från barbariet inom sidorna för en samling heliga skrifter. En eftersinnande tanke borde göra det klart att ingen gudomlig varelse någonsin gav de dödliga sådana orättvisa instruktioner beträffande utredningen och dömandet av misstänkt otrohet i äktenskapet.
Samhället omfattade tidigt attityden att hämnas genom att betala tillbaka med samma mått: öga för öga, liv för liv. Alla evolverande stammar erkände denna rätt till blodshämnd. Hämnden blev målet för det primitiva livet, men religionen har sedan dess i avsevärd grad modifierat dessa tidiga stamseder. Lärarna av uppenbarad religion har alltid förkunnat: ”’Hämnden är min’, säger Herren.” Dödande för hämndens skull i forna tider var inte helt olikt dagens mord, som sker med oskriven lag som förevändning.
Självmord var ett vanligt sätt att hämnas. Den som inte kunde hämnas sin oförrätt i livet, dog i tron att han som ande kunde återvända och utgjuta sin vrede över sin fiende. Eftersom denna tro var mycket allmän räckte det vanligen med att hota med självmord på fiendens dörrtrappa för att få honom att gå med på en uppgörelse. Urtidsmänniskan höll inte livet särskilt kärt; självmord på grund av småsaker var vanligt, men dalamatiernas undervisning inskränkte avsevärt denna sed, medan under mera nyliga tider fritid, komfort, religion och filosofi tillsammans har alla gjort livet angenämare och mera uppskattat. Hungerstrejker är emellertid en modern motsvarighet till denna forna tiders metod att hämnas.
En av de tidigaste utformningarna av en avancerad stamlag gällde överförandet av blodsfejden till en angelägenhet för stammen. Märkligt nog, även då kunde en man döda sin hustru utan att bli straffad, förutsatt att han hade erlagt hela betalningen för henne. De nutida eskimåerna lämnar emellertid fortfarande straffet för ett brott, även för mord, till att avgöras och verkställas av den förorättade familjen.
Ett annat framsteg var åläggandet av vite för brott mot tabun, stadganden om böter. Dessa böter utgjorde de första offentliga inkomsterna. Bruket att betala ”blodspengar” kom också på modet i stället för blodshämnd. Dessa skadestånd betalades vanligen i kvinnor eller boskap; det tog lång tid innan egentliga böter, betalning i pengar, utdömdes som straff för brott. Och eftersom idén med bestraffningen i huvudsak var ett ersättande av skadan, kom allting, inklusive människoliv, till slut att ha ett pris som kunde betalas som skadestånd. Hebréerna var de första som frångick seden att betala blodspengar. Mose lärde att de inte skulle ”taga lösen för en dråpares liv, om han är skyldig till döden, utan han skall straffas med döden.”
Rättvisa skipades sålunda först av familjen, sedan av klanen och senare av stammen. Den verkliga rättskipningen får sin början då hämnden tas ifrån enskilda individer och grupper av släktingar och överförs att handhas av samhällsgruppen, staten.
Bestraffning genom att bränna levande var en gång en allmän sed. Den var bekant för många forntida härskare, bland dem Hammurabi och Mose, och den senare föreskrev att många brott, i synnerhet allvarliga sexualbrott, skulle bestraffas med att den skyldiga brändes på bål. Om ”dottern till en präst” eller någon annan framträdande medborgare hängav sig åt offentlig prostitution var det sed hos hebréerna att ”bränna henne i eld”.
Förräderi—att ”sälja ut” eller förråda sina stamfränder—var det första brottet som belades med dödsstraff. Boskapsstöld bestraffades allmänt summariskt med döden, och även nyligen har häststöld bestraffats på samma sätt. Men när tiden gick insåg man att straffets stränghet inte hade en lika effektivt avskräckande inverkan som ett säkert och snabbt utmätande av straffet.
När samhället lämnar brott obestraffade, då tar gruppens förbittring vanligen ut sin rätt enligt lynchlagen; stadgandet om fristad var ett sätt att undfly denna plötsliga gruppilska. Lynchning och duellering är uttryck för individens ovillighet att överlåta den egenhändiga gottgörelsen till staten.