◄ 69:8
Kapitel 69
70:0 ►

Människans första institutioner

9. Privategendom

69:9.1

Fastän nästan all egendom i det primitiva samhället var gemensam, var den primitiva människan inte någon anhängare av den nutida kommunismens läror. Kommunismen under dessa tidiga tider var inte endast en teori eller samhällsdoktrin; den var en enkel och praktisk automatisk anordning. Kommunismen förhindrade fattigdom och nöd; tiggeri och prostitution var nästan okända bland dessa forntida stammar.

69:9.2

Den primitiva kommunismen var inte speciellt ägnad att trycka ned människorna till samma nivå, inte heller premierade den medelmåttan, men då den lockade helt visst till inaktivitet och sysslolöshet undertryckte den arbetsamheten och kvävde ambitionen. Kommunismen var en nödvändig stödkonstruktion för det primitiva samhällets tillväxt, men den gav vika för utvecklingen av en högre samhällsordning därför att den gick emot fyra starka böjelser hos människan:

69:9.3

1. Familjen. Människan har inte endast ett behov av att samla egendom; hon önskar också lämna sin förmögenhet i arv till sina efterkommande. Men i det tidiga kommunala samhället konsumerades en människas kapital vid hennes död antingen omedelbart eller fördelades inom gruppen. Det förekom inget arv i form av egendom—arvsskatten var hundra procent. De sedvänjor som senare utvecklades för kapitalansamling och egendomsarv var ett klart framsteg i samhället. Detta är sant trots de senare stora missförhållanden som åtföljde missbruk av kapitalet.

69:9.4

2. Religiösa tendenser. Den primitiva människan ville också samla tillgångar som en grundplåt för att börja livet i nästa tillvaro. Detta motiv förklarar varför det så länge var sed att sätta en människas personliga tillhörigheter i graven med henne. Forna tiders människor trodde att endast de rika överlevde döden till en tämligen angenäm och värdig fortsättning. Den uppenbarade religionens lärare, i synnerhet de kristna lärarna, var de första som förkunnade att de fattiga kunde få del av frälsningen på samma villkor som de rika.

69:9.5

3. Längtan efter fritid och frihet. Under de tidigare tiderna i samhällsutvecklingen var utportionerandet av den enskilda individens inkomster bland gruppens medlemmar praktiskt taget en form av slaveri; den arbetande blev en slav under den sysslolöse. Den självfördärvande svagheten i kommunismen låg däri, att det blev vanligt att den slösaktige levde på den sparsammes bekostnad. Även i modern tid förlitar de slösaktiga sig på att staten (sparsamma skattebetalare) skall ta hand om dem. De som inte har något kapital förväntar sig fortfarande att de som har skall ge dem deras bröd.

69:9.6

4. Längtan efter trygghet och makt. Kommunismen bröts till slut sönder av framåtsträvande och framgångsrika individers svekfulla förfaranden. Dessa använde sig av olika omvägar i en strävan att undgå slaveriet under stammens oföretagsamma lättingar. Till en början var allt samlande av egendom hemligt; otryggheten i det primitiva samhället förhindrade ett utåt synligt samlande av kapital. Även senare var det mycket farligt att samla alltför mycket rikedomar; man kunde vara säker på att kungen skulle hitta på någon beskyllning för att få en rik mans egendom konfiskerad, och när en rik man dog fördröjdes begravningen tills familjen donerade en stor summa till det allmänna bästa eller till kungen—en arvsskatt.

69:9.7

Under de tidigaste tiderna var kvinnorna samhällets egendom, och modern dominerade familjen. De forna hövdingarna ägde allt land och var ägare till alla kvinnor; äktenskap fordrade stamhövdingens tillstånd. Då kommunismen försvann blev kvinnorna enskild egendom, och fadern tog så småningom kontroll över hemmet. Så fick hemmet sin uppkomst, och det förhärskande bruket av månggifte ersattes så småningom av engifte. (Månggifte är en kvarleva av kvinnoslaveriets element i äktenskapet. Engifte är det slaverifria idealet om en oförliknelig förening av en man och en kvinna i den nobla uppgiften att bilda ett hem, fostra efterkommande, skapa en gemensam kultur och utveckla sig själva.)

69:9.8

Till en början var all egendom, inklusive verktyg och vapen, i stammens gemensamma ägo. Privategendomen bestod först av alla de tillhörigheter som man personligen hade rört vid. Om en främling drack ur en kopp var koppen därefter hans. Senare blev varje plats där blod hade utgjutits den sårade personens eller gruppens egendom.

69:9.9

Privategendomen respekterades sålunda ursprungligen därför att den antogs vara laddad med någon del av ägarens personlighet. Ärligheten, när det gällde egendom, vilade tryggt på denna typ av vidskepelse; ingen polis behövdes för att vakta personliga tillhörigheter. Det förekom ingen stöld inom gruppen, fastän människorna inte drog sig för att lägga sig till med saker och ting från andra stammar. Förhållandet till egendomen upphörde inte med döden. Till en början brändes de personliga tillhörigheterna, sedan sattes de i graven med den döda, och senare ärvdes de av den återstående familjen eller av stammen.

69:9.10

Smyckestypen av personliga föremål uppkom av bruket att bära amuletter. Fåfängan i förening med rädslan för spöken fick den tidiga människan att motstå alla försök att ta ifrån henne hennes älsklingsamulett, då denna egendom värderades högre än nödvändighetsartiklar.

69:9.11

Sovplatsen var en av människans tidigaste tillgångar. Senare utdelades hemtomter av stammens hövding, som för gruppens del hade hand om all fast egendom. Snart gav en eldstad äganderätt; och ännu senare medförde en brunn rätten till marken i dess omgivning.

69:9.12

Vattenhål och brunnar hörde till de första privata tillgångarna. Hela fetischsystemet användes för att vakta vattenhål, brunnar, träd, grödor och honung. Sedan man hade förlorat tron på fetischer utvecklades lagar för att skydda privata tillhörigheter. Viltlagar, som gällde rätten att jaga, fanns långt före marklagarna. Den röde mannen i Amerika förstod aldrig den enskilda äganderätten till marken; han kunde inte fatta den vita mannens sätt att se på saken.

69:9.13

Privat egendom utmärktes tidigt med familjens insignier, och detta är det forntida upphovet till släktvapen. Fastigheter kunde också sättas att vaktas av andar. Prästerna kunde ”helga” ett jordstycke, och det vilade då under beskydd av de magiska tabun som det hade belagts med. Ägarna till jorden sades ha ett ”prästbevis”. Hebréerna hade stor respekt för dessa råmärken mellan familjerna: ”Förbannad vare den som flyttar sin nästas råmärke”. Dessa stenrösen bar prästens initialer. Även träd som utmärktes med initialer blev privat egendom.

69:9.14

Under de första tiderna var endast grödan privat, men flera skördar i följd gav besittningsrätt; jordbruket var sålunda ursprunget till det privata jordägandet. Enskilda individer fick först besittningsrätt endast för livstiden; efter döden återgick marken till stammen. Det allra första jordägande som stammarna beviljade enskilda individer var för gravar—familjegravgårdar. Under senare tider tillhörde marken dem som inhägnade den. Städerna reserverade alltid vissa landområden till allmän betesmark och att användas i händelse av belägring; dessa ”allmänningar” representerar en kvarleva av den tidigare formen av kollektivt ägande.

69:9.15

Till slut förlänade staten enskilda individer jordegendom, men förbehöll sig beskattningsrätten. Då jordägarna på detta sätt hade fått sin äganderätt säkrad kunde de uppbära arrenden, och marken blev en inkomstkälla—kapital. Till sist blev marken en verklig handelsvara som kunde säljas eller annars överföras, intecknas och bli föremål för exekutivauktion.

69:9.16

Privat äganderätt medförde större frihet och ökad stabilitet, men samhället gav sin tillåtelse till privat jordägande först sedan den gemensamma kontrollen och ledningen hade misslyckats, och det ledde snart till en följd av slavar, livegna och jordlösa klasser. Förbättrad maskinell utrustning håller så småningom på att frigöra människorna från trälandets slit och släp.

69:9.17

Rätten till egendom är inte absolut; den är enbart samhällelig. Men hela administrationssystemet, lagen, ordningen, de medborgerliga rättigheterna, fri- och rättigheterna i samhället, konventionerna, freden och lyckan, så som de nutida folken kommer i åtnjutande av dem, har vuxit upp kring den privata äganderätten till egendom.

69:9.18

Den nuvarande samhällsordningen är inte nödvändigtvis den rätta—inte gudomlig eller helig—men människosläktet gör väl i att ta tid på sig med att göra förändringar. Det som ni har är vida bättre än något system som var bekant för era förfäder. När ni ändrar på samhällsordningen, försäkra er då om att ni byter till det bättre. Låt er inte övertalas att experimentera med de formler som era förfäder övergav. Gå framåt, inte bakåt! Låt utvecklingen framskrida! Tag inte ett steg bakåt.

69:9.19

[Framfört av en Melkisedek i Nebadon.]


◄ 69:8
 
Kapitel 70 ►
 

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.