De ett hundra organiserades för tjänst i tio autonoma råd om tio medlemmar var. När två eller flera av dessa råd höll sammanträde leddes dessa förbindelsemöten av Daligastia. Dessa tio grupper var inrättade enligt följande:
1. Rådet för föda och materiell välfärd. Denna grupp förestods av Ang. Födan, vattnet, beklädnaden och människosläktets materiella framåtskridande hade denna dugliga kår hand om. De lärde ut grävning av brunnar, reglering av källor och bevattning. De lärde dem som kom från de högre belägna trakterna och från norr förbättrade metoder att bereda skinn för användning som klädesplagg, och vävning introducerades senare av lärarna i konst och vetenskap.
Stora framsteg gjordes i metoderna att förvara föda. Födan bevarades genom kokning, torkning och rökning; den blev sålunda den tidigaste formen av egendom. Människan lärdes att rusta sig mot faran av hungersnöd som allt emellan härjade i världen.
2. Nämnden för tämjandet och nyttjandet av djur. Detta råd ägnade sig åt uppgiften att välja ut och föda upp de djur som var bäst lämpade att hjälpa människorna att bära bördor och att transportera människorna, att förse människan med föda, och att senare vara till nytta vid brukandet av jorden. Denna dugliga kår leddes av Bon.
Flera typer av nyttiga, nu utdöda djur tämjdes, tillika med en del som hade fortfarit som tamdjur till denna dag. Hunden hade länge levt med människan, och den blå människan hade redan lyckats tämja elefanten. Kon förbättrades genom omsorgsfull avel så att den blev en värdefull näringskälla; smör och ost blev en vanlig del av människans diet. Människorna lärdes att använda oxar för att bära bördor, men hästen tämjdes först senare. Medlemmarna av denna kår lärde för första gången människan att använda hjulet för att underlätta dragningsarbete.
Det var under dessa tider som brevduvor för första gången användes. De togs med på långa färder för att man skulle kunna sända meddelanden eller kalla på hjälp. Bons grupp lyckades träna upp de storartade fandorerna till passagerarfåglar, men de dog ut för över trettio tusen år sedan.
3. Rådgivarna för underkuvandet av rovdjuren. Det var inte tillräckligt att den tidiga människan försökte tämja vissa djur, utan hon måste också lära sig att skydda sig mot att bli byte åt resten av den fientliga djurvärlden. Denna grupp leddes av Dan.
Avsikten med en forntida stadsmur var att ge skydd mot rovlystna vilddjur samt att förhindra fientliga människors överraskande anfall. De som levde utan murar och i skogarna var beroende av boplatser i träden, av stenhyddor och av att underhålla natteldar. Det var därför helt naturligt för dessa lärare att ägna mycket tid åt att instruera sina elever i att förbättra människoboningarna. Med tillämpning av förbättrade metoder och användning av fällor gjordes stora framsteg i att underkuva djuren.
4. Lärarkåren för spridandet och bevarandet av kunskap. Denna grupp organiserade och styrde de rent utbildningsmässiga projekten under dessa tidiga tider. Den leddes av Fad. Fads undervisningsmetoder bestod av arbetsövervakning i förening med instruktion i förbättrade arbetsmetoder. Fad utarbetade det första alfabetet och introducerade ett skrivsystem. Detta alfabet hade tjugofem skrivtecken. Som skrivmaterial använde dessa första tiders folk trädbark, lertavlor, stenplattor, en form av pergament tillverkat av uthamrade hudar, och en primitiv form av pappersliknande material gjort av getingbon. Dalamatias bibliotek, som förstördes snart efter Caligastias avvikande, omfattade mer än två miljoner olika uppteckningar och var känt som ”Fads hus”.
Den blå människan visade förkärlek för att använda alfabetet vid skrivande och gjorde härvidlag de största framstegen. Den röda människan föredrog bildskrift, medan de gula raserna tenderade mot användningen av ord- och tankesymboler, i mångt och mycket lika dem de nu använder. Men alfabetet och mycket annat gick senare förlorat för världen under den förvirring som följde på upproret. Då Caligastia avföll tillintetgjordes värdens hopp om ett gemensamt världsomfattande språk, åtminstone för oräkneliga tider.
5. Kommissionen för tillverkning och handel. Detta råd hade i uppgift att utveckla produktionen inom stammarna och att främja handeln mellan de olika fredliga grupperna. Rådets ledare var Nod. Varje form av primitiv tillverkning uppmuntrades av denna kår. Den bidrog direkt till att höja levnadsstandarden genom att föra fram många nya produkter som tilltalade de primitiva människorna. Kåren expanderade avsevärt handeln med det förbättrade salt som rådet för vetenskap och konst hade frambragt.
Det var bland dessa upplysta grupper som hade undervisats i skolorna i Dalamatia som den första kommersiella krediten kom i bruk. Från en centralkassa för kredit fick de kontramärken som accepterades i stället för de egentliga bytesobjekten. Bättre affärsmetoder kom världen inte fram till under hundratusentals år.
6. Kollegiet för uppenbarad religion. Detta organ fungerade långsamt. Civilisationen på Urantia smiddes bokstavligen fram mellan nödvändighetens städ och fruktans hammare. Men denna grupp hade gjort avsevärda framsteg i sina försök att ersätta fruktan för skapade varelser (dyrkan av vålnader) med fruktan för Skaparen, innan deras strävanden avbröts av den senare förvirring som följde på omvälvningarna i samband med utbrytningen. Ledare för detta råd var Hap.
Ingen av Prinsens stab ville föra fram en uppenbarelse på ett sätt som skulle komplicera evolutionen; de framförde uppenbarelsen endast som en höjdpunkt sedan de hade uttömt evolutionens krafter. Men Hap gav efter för en önskan hos stadens invånare om att etablera en form av religiös tjänst. Hans grupp försåg dalamatierna med sju gudstjänstsånger och gav dem också den dagliga tacksägelseversen samt lärde dem slutligen ”Faderns bön”, som lydde:
”Allas Fader, vars Son vi ärar, se ned till oss med välvilja. Gör oss fria från fruktan för alla utom dig. Gör oss till behag för våra gudomliga lärare och lägg ständigt sanningen på våra läppar. Befria oss från våld och ilska; giv oss respekt för våra äldre och för det som tillhör våra grannar. Giv oss denna säsong gröna betesmarker och fruktsamma hjordar för att glädja våra hjärtan. Vi ber för den snara ankomsten av den utlovade förbättraren, och vi vill göra din vilja i denna värld så som andra gör i världarna långt borta.”
Fastän Prinsens stab fick använda endast naturliga medel och vanliga metoder för att förbättra raserna, framhöll de löftet om den adamiska gåvan i form av en ny ras som målet för den senare evolutionära tillväxten, efter det att den biologiska utvecklingen hade nått sin höjdpunkt.
7. Väktarna av liv och hälsa. Detta råd var sysselsatt med att introducera hälsovård och främja en enkel hygien, och det leddes av Lut.
Dess medlemmar lärde ut mycket som gick förlorat under de efterföljande tidsåldrarnas förvirring, för att återupptäckas först under nittonhundratalet. De lärde människosläktet att tillredning av maten, kokandet och stekandet, var ett sätt att undvika sjukdomar; också att denna tillredning avsevärt minskade dödligheten bland småbarn och underlättade en tidig avvänjning.
Många av de tidiga lärdomarna från Luts hälsoväktare fortlevde bland stammarna på jorden ända fram till Mose dagar, även om de blev mycket förvrängda och avsevärt förändrade.
Det stora hindret vid främjandet av hygienen bland dessa ovetande folk bestod däri, att de verkliga orsakerna till många sjukdomar var för små för att ses med blotta ögat, och även däri att de alla hyste en vidskeplig högaktning för elden. Det krävdes tusentals år av övertalning för att få dem att bränna avfallet. Till dess uppmanades de att gräva ned sitt ruttnande skräp. Det stora sanitära framsteget under denna epok utgjordes av spridningen av kunskapen om solljusets hälsobringande och sjukdomsdödande egenskaper.
Före Prinsens ankomst hade badandet varit en uteslutande religiös ceremoni. Det var verkligen svårt att övertala primitiva människor att tvätta sin kropp enbart för hälsans skull. Lut förmådde till slut religionslärarna att inkludera rengöring med vatten som en del av de reningsceremonier som skulle utföras i samband med andakten vid middagstid en gång i veckan vid dyrkan av allas Fader.
Dessa hälsoväktare försökte också införa bruket att skaka hand, som ett sätt att befästa personlig vänskap och som tecken på grupplojalitet, i stället för utbyte av saliv eller bloddrickande. Men när dessa primitiva folk kände sig fria från det tvingande trycket av lärdomarna från sina högrestående ledare, tog det inte länge för dem att återgå till sina tidigare hälsodödande och sjukdomsalstrande seder av okunskap och vidskepelse.
8. Det planetariska rådet för konst och vetenskap. Denna kår gjorde mycket för att förbättra produktionstekniken för den forna människan och för att höja hennes skönhetsuppfattning. Kårens ledare var Mek.
Konst och vetenskap fanns det inte mycket av i hela världen, men dalamatierna lärdes de enklaste grunderna av fysik och kemi. Krukmakeriet gick framåt, alla dekorativa konstarter förbättrades och människoskönhetens ideal lyftes ansenligt. Men musiken gjorde föga framsteg innan den violetta rasen anlände.
Dessa primitiva människor gick inte med på att experimentera med ångkraft, trots sina lärares upprepade maningar; aldrig kunde de övervinna sin stora rädsla för explosionskraften i innesluten ånga. De övertalades emellertid till sist att arbeta med metaller och eld, fastän ett stycke glödande metall var ett skräckinjagande objekt för dessa tidiga människor.
Mek gjorde en hel del för att höja andoniternas kultur och förbättra den blå människans konst. En förening mellan den blå människan och Andons arvslinje resulterade i en artistiskt begåvad typ, och många av dem blev mästerliga skulptörer. De arbetade inte i sten eller marmor, men deras lerarbeten, härdade i ugn, prydde trädgårdarna i Dalamatia.
Stora framsteg gjordes i hemmets konstfärdigheter, av vilka de flesta gick förlorade under upprorets långa och mörka tidsåldrar. De återupptäcktes först i modern tid.
9. Styrelsen för avancerade stamrelationer. Denna grupp var anförtrodd arbetet med att föra människosamfundet upp till statsbildandets nivå. Deras ledare var Tut.
Dessa ledare bidrog mycket till att åstadkomma giftermål mellan människor från olika stammar. De främjade frieri och giftermål efter moget övervägande och full möjlighet för parterna att bli bekanta. De rent militära krigsdanserna förfinades och sattes att tjäna värdefulla samhälleliga ändamål. Många tävlingslekar introducerades, men dessa forntida människor var ett allvarligt folk; föga humor prydde de tidiga stammarna. Få av sederna överlevde den senare upplösningen under det planetariska myteriet.
Tut och hans medarbetare arbetade för att främja fredliga förbindelser mellan grupper, för att reglera och humanisera kriget, för att koordinera förbindelserna mellan stammarna och för att förbättra styrandet av stammarna. I Dalamatias omgivning utvecklades en mera avancerad kultur, och dessa förbättrade samhällsrelationer inverkade mycket gynnsamt på mera avlägsna stammar. Det civilisationsmönster som var förhärskande vid Prinsens högkvarter avvek emellertid mycket från det barbariska samhälle som utvecklade sig annanstans, alldeles så som nittonhundratalets samhälle i Kapstaden i Sydafrika är helt annorlunda än de småväxta bushmännens primitiva kultur norröver.
10. Högsta domstolen för koordinering mellan stammarna och samverkan mellan raserna. Detta högsta råd leddes av Van och utgjorde appellationsdomstolen för alla de övriga nio speciella kommissionerna som hade i uppdrag att övervaka människornas angelägenheter. Detta råd hade en vittomfattande funktion, då det hade anförtrotts alla sådana ärenden av jordisk betydelse vilka inte uttryckligen hade anvisats de andra grupperna. Denna utvalda kår hade godkänts av Konstellationsfäderna i Edentia innan dess medlemmar befullmäktigades att ta på sig de uppgifter som ankom på Urantias högsta domstol.