Ankomsten av Prinsens stab hade en djupgående inverkan. Fastän det tog nästan tusen år för nyheten att spridas över hela världen, blev stammarna nära högkvarteret i Mesopotamien oerhört påverkade av Urantias ett hundra nya invånares undervisning och uppförande. Och mycket av er senare mytologi växte fram ur de vanställda sägnerna från dessa första dagar, då dessa medlemmar av Prinsens stab återpersonaliserades som supermänniskor på Urantia.
Det allvarliga hindret för det goda inflytandet från sådana utomplanetariska lärare är de dödligas tendens att hålla dem för gudar, men bortsett från förfarandet vid deras framträdande på jorden anlitade Caligastias ett hundra—femtio män och femtio kvinnor—inte övernaturliga metoder eller övermänskliga manipulationer.
De kroppsliga stabsmedlemmarna var ändå lika fullt övermänniskor. De började sitt uppdrag på Urantia som speciella trefaldiga varelser:
1. De var kroppsliga och relativt människolika, ty de var bärare av verklig livsplasma från en av människoraserna, Urantias andoniska livsplasma.
Dessa ett hundra medlemmar av Prinsens stab var jämnt fördelade enligt kön och enligt sin tidigare ställning som dödliga. Varje person i denna grupp hade förmågan att bli medförälder till en fysisk varelse av någon ny klass, men de hade noggrant instruerats att ty sig till föräldraskap endast under vissa förhållanden. Det är brukligt att Planetprinsens kroppsliga stabsmedlemmar avlar sina efterföljande någon tid innan de drar sig tillbaka från den speciella planetariska tjänsten. Vanligen sker detta vid den tid då de Planetariska Adam och Eva anländer eller kort därefter.
Dessa speciella varelser hade därför föga eller ingen uppfattning om vilken typ av materiell varelse som skulle bli resultatet av deras sexuella förening. De fick inte heller någonsin veta det; innan tiden var inne för ett sådant steg i det arbete som de utförde i världen omstörtades hela regimen av uppror, och de som senare fungerade i föräldrarollen hade blivit isolerade från systemets livsströmmar.
Till hudfärg och språk följde dessa materialiserade medlemmar av Caligastias stab den andoniska rasen. De intog föda så som de dödliga i världen, med en skillnad: de återskapade kropparna hos denna grupp nöjde sig helt med en köttfri diet. Detta var ett av de överväganden som bestämde deras boplats till en varm trakt, rik på frukter och nötter. Bruket att livnära sig på en köttfri diet daterar sig från tiderna för Caligastias ett hundra, ty denna sed spred sig när och fjärran och påverkade matvanorna hos många omgivande stammar, grupper som hade sitt ursprung i de en gång uteslutande köttätande evolutionära raserna.
2. De ett hundra var materiella men övermänskliga varelser som på Urantia hade återskapats som unika män och kvinnor av en hög och speciell klass.
Fastän medlemmarna av denna grupp hade provisoriskt medborgarskap i Jerusem hade de ännu inte fusionerat med sin Tankeriktare; och när de anmälde sig som frivilliga och accepterades till planetarisk tjänst i förbindelse med de nedstigande klassernas Söner, avskiljdes deras Riktare. Men dessa jerusembor var övermänskliga varelser—de hade själar som hade vuxit till sig som uppstigna. Under de dödligas liv i köttet är själen i fosterstadiet; den föds (uppstår) i morontialivet och växer till sig under följden av morontiavärldar. Själarna hos Caligastias ett hundra hade sålunda, genom de progressiva erfarenheterna i de sju mansoniavärldarna, expanderat till en status av medborgarskap i Jerusem.
I överensstämmelse med sina instruktioner inlät sig stabens medlemmar inte i sexuell reproduktion, men de undersökte omsorgsfullt sin personliga uppbyggnad och utforskade noggrant varje tänkbar fas av intellektuell (sinnes-) och morontiell (själs-) förbindelse. Det var under det trettiotredje året av deras vistelse i Dalamatia, långt innan muren var fullbordad, som nummer två och nummer sju i Dans grupp av en tillfällighet upptäckte ett fenomen i anslutning till förbindelsen (förmodligen icke-sexuell och icke-materiell) av deras morontia-jag med varandra; och resultatet av detta äventyr visade sig vara den första av mellanvarelserna av första graden. Denna nya varelse var fullt synlig för medlemmarna av den planetariska staben och för deras himmelska medarbetare men osynlig för männen och kvinnorna från de olika människostammarna. Med bemyndigande av Planetprinsen inledde hela den kroppsliga staben åstadkommandet av liknande varelser, och alla lyckades då de följde instruktionerna från pionjärparet i Dans grupp. Sålunda gav Prinsens stab till slut tillvaro åt hela den ursprungliga kåren om 50.000 första gradens mellanvarelser.
Dessa varelser av mellantyp var till stor nytta för skötsel av ärendena vid världens högkvarter. De var osynliga för människorna, men de primitiva besökarna i Dalamatia undervisades om dessa osedda halvandar, som sedan under tidsålder efter annan utgjorde hela andevärlden för dessa evolverande dödliga.
3. Caligastias ett hundra var personligen odödliga, eller icke-döende. Genom deras materiella kroppar cirkulerade de antidotiska komplementen till systemets livsströmmar; och hade de inte genom uppror förlorat kontakten med livsströmmarna skulle de ha levt vidare en obestämd tid tills en senare Guds Son anlände eller tills de någon gång senare befriades från sitt uppdrag för att återuppta den avbrutna färden till Havona och Paradiset.
Dessa antidotiska komplement till Satanias livsströmmar härstammade från frukten från livets träd, en buske från Edentia vilken de Högste i Norlatiadek sände till Urantia vid tiden för Caligastias ankomst. Under tiderna i Dalamatia växte detta träd på gårdsplanen till den osedde Faderns tempel i stadens centrum, och det var frukten från livets träd som gjorde det möjligt för de materiella och i övrigt dödliga varelserna i Prinsens stab att leva vidare utan ände så länge de hade tillgång till frukten.
Fastän denna supernäring inte var av något värde för de evolutionära raserna, var den helt tillräcklig för att ge fortsatt liv åt Caligastias ett hundra och även åt de ett hundra modifierade andoniter som var associerade med dem.
Det bör i detta sammanhang förklaras att vid den tid då de ett hundra andoniterna bidrog med sin människolivsplasma åt medlemmarna av Prinsens stab, införde Livsbärarna i deras dödliga kroppar komplementet till systemets strömkretsar; och sålunda gjordes det möjligt för dem att leva vidare samtidigt med staben, århundrade efter århundrade trotsande den fysiska döden.
Slutligen gjordes dessa ett hundra andoniter medvetna om sitt bidrag till sina överordnades nya yttre gestalt, och dessa samma ett hundra barn av Andons stam stannade i högkvarteret som personliga följeslagare till de kroppsliga medlemmarna av Prinsens stab.