◄ 61:4
Kapitel 61
61:6 ►

Däggdjurens skede på Urantia

5. Den första istiden

61:5.1

Vid slutet av den föregående perioden var landet i den nordöstra delen av Nordamerika och i norra Europa högt uppe inom vidsträckta områden, så att stora arealer i Nordamerika låg på en höjd av 9.000 meter eller mera. Ett milt klimat hade tidigare varit förhärskande i dessa norra regioner och alla de arktiska vattnen kunde fritt avdunsta, och de fortfor att vara isfria nästan ända till slutet av istiden.

61:5.2

Samtidigt med dessa landhöjningar ändrade havsströmmarna och säsongvindarna sin riktning. Dessa förhållanden medförde till slut en nästan ständig nederbörd av fuktighet från den tungt mättade atmosfärens rörelse över de nordliga högländerna. Snön började falla i dessa höga och därför kyliga regioner, och fortfor att falla tills snön hade uppnått ett djup på 6.000 meter. De områden som hade mest snö och deras höjd över havet blev bestämmande för utgångspunkterna för de senare flöden som glaciärernas tryck åstadkom. Istiden fortgick just så länge som denna omåttliga nederbörd fortfor att täcka de nordliga högländerna med detta enorma snötäcke, som snart omvandlades till fast men långsamt krypande is.

61:5.3

De stora istäckena under denna period fanns alla på högt belägna högländer, inte i bergsområden där man finner dem idag. Hälften av glaciärisen fanns i Nordamerika, en fjärdedel i Eurasien och en fjärdedel annanstans, huvudsakligen i Antarktis. Afrika berördes föga av isen, men Australien var nästan täckt av det antarktiska istäcket.

61:5.4

I denna världs nordliga regioner har upplevt sex separata och tydligt avgränsade nedisningar, fastän det förekom flertaliga framryckningar och tillbakadraganden i samband med varje enskilt istäckes rörelse. Isen i Nordamerika samlade sig i två, senare tre centra. Grönland var istäckt och Island fullständigt begravt under isflödet. I Europa täckte isen vid olika tider de Brittiska öarna, utom kusten i södra England, och den spred sig över västra Europa ned till Frankrike.

61:5.5

För 2.000.000 år sedan började den första glaciären i Nordamerika sin framryckning mot söder. Istiden var nu på gång, och denna glaciär tog nästan en miljon år för sin framryckning från och tillbakagång till de nordliga tryckcentra. Det mellersta istäcket sträckte sig i söder så långt som till Kansas; de östra och västra iscentra var inte då så omfattande.

61:5.6

För 1.500.000 år sedan var den första stora glaciären på tillbakagång mot norr. Under tiden hade enorma mängder snö fallit på Grönland och i nordöstra delen av Nordamerika, och inom kort började denna östra ismassa röra sig söderut. Detta var den andra isinvasionen.

61:5.7

Dessa två första nedisningar var inte omfattande i Eurasien. Under istidens tidiga skeden var Nordamerika överlupet av mastodonter, ullbeklädda mammutar, hästar, kameler, hjortar, myskoxar, bisonoxar, sengångare, jättebävrar, sabeltandade tigrar, trögdjur stora som elefanter och många grupper från katt- och hunddjurens familjer. Men från denna tid framåt minskades deras antal snabbt av den tilltagande kölden under glaciärperioden. Mot slutet av istiden var flertalet av dessa djurarter utdöda i Nordamerika.

61:5.8

Längre bort från isen förändrades världens land- och vattenliv inte mycket i världen. Mellan isinvasionerna var klimatet ungefär lika milt som för närvarande, kanske något varmare. Glaciärerna var trots allt lokala fenomen, fastän de spred ut sig och täckte enorma områden. Klimatet vid kusterna varierade mycket mellan de tider då glaciärerna var inaktiva och de tider då enorma isberg kanade ned från Maines kust uti Atlanten, gled ut genom Pudgets sund till Stillahavet och dundrade nedför norska fjordar till Nordsjön.


◄ 61:4
 
61:6 ►