Denna period kännetecknades av den fortgående och snabba evolutionen av däggdjuren med placenta, och de mera progressiva formerna bland däggdjuren utvecklades under dessa tider.
Fastän de första däggdjuren med placenta uppkom från köttätande föregångare utvecklades växtätande typer mycket snart, och inom kort uppkom även allätande däggdjursfamiljer. De gömfröiga växterna var huvudfödan för de snabbt tilltagande däggdjuren, ty den nutida landfloran, inklusive flertalet av dagens växter och träd, hade uppkommit redan under tidigare perioder.
För 35.000.000 år sedan infaller början av den tidsålder då däggdjuren med placenta behärskade världen. Den södra landbryggan var bred och förenade på nytt den då väldiga kontinenten Antarktis med Sydamerika, Sydafrika och Australien. Trots att stora landmassor hade samlat sig närmare polerna förblev klimatet i världen relativt milt emedan de tropiska haven hade vuxit till sig enormt, och landet hade inte heller stigit tillräckligt högt för att åstadkomma glaciärer. Omfattande utflöden av lava inträffade på Grönland och Island, och en del kol avlagrades mellan dessa skikt.
Betydande förändringar skedde i planetens fauna. Livet i havet undergick stora modifikationer; de flesta av det marina livets nutida klasser förekom redan då, och pordjuren fortsatte att spela en viktig roll. Insekstlivet var mycket likt den föregående periodens. Florissant-fossilbäddarna i Colorado är från de senare åren av dessa långt avlägsna tider. De flesta nu levande insektsfamiljer härstammar från denna period, men många som då existerade är nu utdöda fastän fossilen av dem återstår.
På land var detta framför allt den tidsålder då däggdjuren undergick förnyelse och expansion. Av de tidigare och mera primitiva däggdjuren hade över ett hundra arter dött ut innan denna period var till ända. Även stora däggdjur med liten hjärna gick snart under. Hjärna och rörlighet hade ersatt pansar och storlek när det gällde utvecklingen av djurens fortbestånd. Med dinosauriernas familj på tillbakagång tog däggdjuren långsamt herraväldet på jorden och förintade snabbt och fullständigt återstoden av sina reptila förfäder.
Tillsammans med dinosauriernas försvinnande inträffade andra och stora förändringar i de olika förgreningarna av ödlornas familj. De överlevande medlemmarna av kräldjurens tidiga familjer är sköldpaddor, ormar och krokodiler samt den ärevördiga grodan, den enda återstående grupp som representerar människans tidigare anfäder.
Olika grupper av däggdjur hade sitt ursprung i ett unikt djur som nu är utdött. Denna köttätande varelse var något av en korsning mellan en katt och en säl; den kunde leva på land eller i vattnet, var i hög grad intelligent och mycket aktiv. I Europa uppkom stamformen för hunddjurens familj, vilket snart gav upphov till många arter av små hundar. Ungefär vid samma tid framträdde gnagarna, inklusive bävrar, ekorrar, jordekorrar, möss och kaniner; de blev snart en betydande livsform, och mycket små förändringar har senare inträffat i denna familj. De senare avlagringarna från denna period innehåller fossila lämningar av stamformerna för hundar, katter, tvättbjörnar och mårddjur.
För 30.000.000 år sedan började de moderna typernas däggdjur framträda. Tidigare hade däggdjuren till större delen levt uppe på höjderna, då de var bergsanpassade typer; plötsligt började evolutionen av slätt- eller hovdjurstypen, de gräsätande arterna, till åtskillnad från de klobeväpnade köttätarna. Dessa gräsätare uppkom från en odifferentierad förfader som hade fem tår och fyrtiofyra tänder och som gick under före denna tidsålders slut. Utvecklingen av tårna framskred inte under denna period längre än till stadiet med tre tår.
Hästen, som är ett utomordentligt exempel på evolutionen, levde under dessa tider både i Nordamerika och i Europa fastän dess utveckling inte var fullt avslutad före den senare istiden. Fastän noshörningarnas familj framträdde vid slutet av denna period fick den sin största utbredning något senare. En liten svinliknande varelse utvecklades också, och den blev stamfader för många arter av svin, peckarier och flodhästar. Kameler och lamor uppkom i Nordamerika ungefär i mitten av denna period och utbredde sig över de västra slätterna. Senare migrerade lamorna till Sydamerika, kamelerna till Europa och snart var båda utdöda i Nordamerika, fastän några kameler fortlevde ända fram till istiden.
Ungefär vid denna tid inträffade en betydande händelse i västra Nordamerika: De tidiga anfäderna till de forntida lemurerna framträdde för första gången. Fastän denna familj inte kan anses vara äkta lemurer markerade deras uppkomst etablerandet av den släktlinje som senare gav upphov till de äkta lemurerna.
Likt landormarna, som under en föregående tidsålder tog sin tillflykt till haven, övergav nu en hel stam av däggdjur med placenta landet och tog sin boning i oceanerna. De har allt sedan dess stannat i havet, och från dem härstammar de nutida valarna, delfinerna, tumlarna, sälarna och sjölejonen.
Fågellivet på planeten fortfor att utvecklas, men medförde endast få viktiga evolutionära förändringar. Flertalet av de nutida fåglarna fanns redan då, bland dem måsar, storkar, flamingor, hökar, falkar, örnar, ugglor, vaktlar och strutsar.
Vid slutet av denna oligocenperiod, som omfattade tio miljoner år, hade växtlivet samt det marina livet och landdjuren i mycket stor utsträckning utvecklats och fanns på jorden i stort sett sådana de är idag. En ansenlig specialisering har senare inträffat, men stamformerna för de flesta levande ting fanns redan då.