De periodiskt förekommande landhöjningarna och landsänkningarna, som kännetecknade dessa tider, skedde alla gradvist och odramatiskt, och de åtföljdes av ringa eller ingen vulkanisk verksamhet. Under hela denna följd av landhöjningar och -sänkningar sammanföll den asiatiska moderkontinentens historia inte helt med de övriga världsdelarnas. Kontinenten upplevde många översvämningar och doppade sig först i en riktning och sedan i en annan, i synnerhet under sin tidigare historia, men den uppvisar inte de enhetliga bergsavlagringar som man kan upptäcka på de övriga kontinenterna. Under de senaste tidsåldrarna har Asien varit den mest stabila av alla landmassor.
För 350.000.000 år sedan upplevdes början av den stora översvämningsperioden på alla kontinenter utom i Centralasien. Landmassorna täcktes upprepade gånger av vatten; endast kusternas högländer förblev ovanför dessa grunda men vidsträckta inlandshav som turvis höjde och sänkte sig. Tre större översvämningar karakteriserade denna period, men innan den var över steg kontinenterna upp igen, så att det totala landet ovanför vattnet var femton procent större än det som nu finns. Karibiens område hade stigit högt upp. Denna period är inte särskilt väl markerad i Europa, eftersom landfluktuationerna var mindre medan den vulkaniska verksamheten var mera ihållande.
För 340.000.000 år sedan inträffade en annan omfattande landsänkning, utom i Asien och Australien. Vattnen i världens oceaner blandades i allmänhet med varandra. Detta var en stor tidsålder för kalkstenen, och mycket av denna sten avlagrades av kalkavsöndrande alger.
Några miljoner år senare började stora delar av de amerikanska kontinenterna och Europa att höja sig från vattnet. På det västra halvklotet förblev endast en arm av Stilla Oceanen över Mexiko och de nuvarande Klippiga Bergens region, men mot slutet av denna epok började atlantkusten och stillahavskusten sjunka på nytt.
För 330.000.000 år sedan började en tidsperiod av relativt lugn över hela världen, med mycket land igen ovanför vattnet. Det enda undantaget från detta lugnets välde på jorden var den stora nordamerikanska vulkanens utbrott i östra Kentucky, en av de mest omfattande vulkaniska aktiviteter som någonsin har förekommit i världen. Askan från denna vulkan täckte tusen tre hundra kvadratkilometer till ett djup av mellan fem och sju meter.
För 320.000.000 år sedan inträffade den tredje större översvämningen under denna period. Vattnen vid denna översvämning täckte allt det land som hade dränkts av de föregående vattenmassorna, samtidigt som den sträckte sig längre i många riktningar över de amerikanska kontinenterna och Europa. Östra Nordamerika och västra Europa var från 3.000 till 4.500 meter under vatten.
För 310.000.000 år sedan hade landmassorna stigit högt upp igen, med undantag för de södra delarna av Nordamerika. Mexiko höjde sig och skapade på så sätt Mexikanska golfhavet, som allt sedan dess har bibehållit sin identitet.
Livet under denna period fortsatte att utvecklas. Världen var igen lugn och relativt fridfull; klimatet var fortsättningsvis milt och jämnt; landväxterna förflyttade sig allt längre från kusterna. Livsmönstren var väl utvecklade fastän få växtfossiler från dessa tider står att finna.
Detta var den stora tidsåldern för de enskilda djurorganismernas evolution, fastän många av de fundamentala förändringarna såsom övergången från växter till djur hade skett tidigare. Den marina faunan utvecklade sig till den grad att varje typ av liv under ryggradsdjurens huvudklass finns representerad i fossilen från de berg som avlagrades under dessa tider. Alla dessa djur var emellertid marina organismer. Inga landdjur hade ännu framträtt utom några typer av maskar som grävde sina gångar längs stränderna, inte heller hade landväxterna ännu spritt sig helt över kontinenterna; det fanns ännu för mycket koldioxid i luften för att tillåta existensen av varelser som andas luft. I första hand är alla djur utom vissa av de mera primitiva direkt eller indirekt beroende av växtlivet för sin existens.
Trilobiterna var fortfarande framträdande. Dessa små djur existerade i tiotusentals olika mönster, och de var föregångare till de moderna kräftdjuren. En del av trilobiterna hade från tjugofem till fyra tusen småsmå ögon; andra hade förkrympta ögon. Då denna period var till ända delade trilobiterna herraväldet i haven med många andra former av ryggradslöst liv. Men de gick totalt under i början av nästa period.
De kalkavsöndrande algerna hade en stor utbredning. Det fanns tusentals arter av de tidiga föregångarna till korallerna. Det fanns rikligt med havsmaskar, och många varianter av maneter som sedan dess har dött ut. Korallerna och de senare typerna av svampdjur utvecklades. Huvudfotingarna var väl utvecklade, och de har överlevt som nu existerande pärlbåtar samt åtta-, tioarmade och andra bläckfiskar.
Det fanns många arter av skaldjur, men deras skal behövdes inte då lika mycket för försvarsändamål som under senare tidsåldrar. Snäckdjur fanns i de forntida havens vatten, och de inkluderade enskaliga drillar, strandsnäckor och sniglar. De tvåskaliga snäckdjuren har bibehållits under de mellanliggande miljontals åren fram till våra dagar i stort sett så som de då var omfattande musslor, havssnäckor, ostron och kammusslor. De enskaliga skaldjursorganismerna utvecklades också, och dessa armfotingar levde i dessa forntida vatten i stort sett så som de existerar idag; de hade redan ”gångjärns”-försedda, naggade och andra slags skyddande mekanismer på sina skal.
Så slutar berättelsen om den evolutionära utvecklingen under den andra stora perioden av marint liv, vilken är känd för era geologer som den ordovikiska perioden.