◄ 58:4
Kapitel 58
58:6 ►

Livets etablering på Urantia

5. Kontinentaldriften

58:5.1

Landkontineneternas drift fortsatte. Jordens kärna hade blivit så tät och fast som stål, då den var utsatt för ett tryck om nästan 3500 ton per kvadratcentimeter, och på grund av det enorma gravitationstrycket var den, och är det fortfarande, mycket het i djupet av dess inre. Temperaturen stiger från ytan nedåt tills den i centrum är en aning över solens yttemperatur.

58:5.2

De yttre ett-tusensexhundra kilometrarna av jordens massa består huvudsakligen av olika stenarter. Därunder finns de tätare och tyngre metalliska grundämnena. Under alla de tidiga och föratmosfäriska tidsåldrarna var världen så närapå flytande i sitt smälta och högt upphettade stadium att de tyngre metallerna sjönk djupt ned i jordens inre. De som man idag finner nära ytan representerar utstötningar från forntida vulkaner, senare och omfattande lavaströmmar och nyare avlagringar av meteorer.

58:5.3

Den yttre jordskorpan var omkring sextiofyra kilometer tjock. Det yttre skalet hölls uppe av och vilade direkt på ett smält basalthav av varierande tjocklek, ett rörligt lager av smält lava som hölls under högt tryck men alltid tenderade att flyta hit och dit för att utjämna de skiftande planetariska trycken, vilket tenderade att stabilisera jordskorpan.

58:5.4

Ännu idag fortsätter kontinenterna att flyta ovanpå detta icke-kristalliserade, kuddliknande hav av smält basalt. Om inte detta skyddande förhållande fanns skulle de kraftigare jordbävningarna bokstavligen skaka världen i stycken. Jordbävningar förorsakas av glidningar och förskjutningar i den fasta yttre jordskorpan och inte av vulkaner.

58:5.5

När lavalagren i jordskorpan avkyls bildar de granit. Urantias genomsnittliga täthet är något mer än fem och en halv gånger vattnets; granitens täthet är mindre än tre gånger vattnets. Jordens kärna är tolv gånger så tät som vattnet.

58:5.6

Havsbottnarna är tätare än landmassorna, och det är vad som håller kontinenterna ovanför vattnet. När havsbottnarna skjuts upp ovanför havsytan finner man att de till stor del består av basalt, en form av lava som är betydligt tyngre än landmassornas granit. Om kontinenterna inte vore lättare än oceanernas botten skulle gravitationen dra oceanernas kanter upp på land, men sådana fenomen står inte att observera.

58:5.7

Oceanernas vikt är också en faktor som ökar trycket på havsbottnarna. De djupareliggande men i jämförelse tyngre havsbottnarna, plus vikten av vattnet ovanpå, uppgår i vikt till ungefär detsamma som vikten av de tjockare men mycket lättare kontinenterna. Alla kontinenter tenderar ändå att glida ned i oceanerna. Kontinenetaltrycket vid oceanbottens nivå är omkring 1.300 kilogram per kvadratcentimeter. Det betyder att detta vore trycket från en kontinentalmassa som höjer sig cirka 4.500 meter över havsbottnen. Vattentrycket på oceanbottnen är endast omkring 350 kilogram per kvadratcentimeter. Dessa olika tryck tenderar att orsaka kontinenternas nerglidande mot oceanernas botten.

58:5.8

Oceanbottnens nedsjunkande under tidsåldrarna före livets inplanterande hade tryckt upp en ensam kontinental landmassa till en sådan höjd att dess tryck i sidled tenderade att få de östra, västra och södra kanterna att glida utförsbacke, över de underliggande halvt stelnade lavabäddarna, ned i vattnen i den omgivande Stilla Oceanen. Detta utjämnade så fullständigt trycket från kontinenten att en vid spricka inte uppstod vid den östra kusten av denna uråldriga asiatiska kontinent, men allt sedan dess har den östra kustlinjen hängt över branten till sina angränsande havsdjup och hotat att glida ned i en vattengrav.


◄ 58:4
 
58:6 ►