Under denna ljusets och livets tidsålder blomstrar världen mer och mer under Planethärskarens faderliga styre. Vid denna tid framskrider världarna under den samlade styrkan av ett språk, en religion och på normala sfärer en enda ras. Denna tidsålder är emellertid inte fulländad. Dessa världar har fortfarande välutrustade sjukhus, hem för vården av de sjuka. Kvar finns ännu problemen med vård vid olycksfall och de oundvikliga skröpligheter som medföljer orkeslösheten vid hög ålder samt senilitetens störningar. Sjukdomarna har inte helt övervunnits, inte heller har jordens djur ännu fullt underkuvats; men sådana världar är som Paradiset i jämförelse med den primitiva människans första tider under tidsåldern före Planetprinsen. Ni skulle instinktivt beskriva en sådan värld—om ni plötsligt kunde transporteras till en planet som befinner sig i detta stadium av utveckling—som himlen på jorden.
Människornas styre fortsätter att fungera vid skötseln av materiella angelägenheter under hela denna tidsålder av relativ förkovran och fulländning. De allmänna aktiviteterna i en värld i första stadiet av ljus och liv vilken jag nyligen besökte finansierades med tiondeförfarandet. Varje vuxen arbetare—och alla arbetsföra medborgare arbetade med någonting—betalade tio procent av sin inkomst eller förmögenhetsökning till den offentliga statskassan, därifrån fördelningen skedde enligt följande:
1. Tre procent användes för att främja sanningen—vetenskap, undervisning och filosofi.
2. Tre procent ägnades skönheten—spel, socialt umgänge och konst.
3. Tre procent inriktades på godheten—samhällstjänst, altruism och religion.
4. En procent överfördes till försäkringsreserverna för risken av arbetsoförmåga som följd av olyckshändelse, sjukdom, ålderdom eller större olyckor omöjliga att förhindra.
Naturtillgångarna på denna planet förvaltades som samhällets tillgångar, som gemensam egendom.
Den högsta utmärkelse som förlänades en medborgare i denna värld var den ”suprema tjänstens” orden, och det var den enda grad av erkänsla som någonsin gavs i morontiatemplet. Denna erkänsla visades dem som länge hade utmärkt sig i någon fas av övermateriella upptäckter eller planetarisk samhällstjänst.
Majoriteten av de samhälleliga och administrativa tjänsterna innehades gemensamt av en man och en kvinna. Det mesta av undervisningsarbetet utfördes också gemensamt; likaså sköttes alla juridiska förtroendeuppdrag av liknande associerade par.
I dessa storartade världar är den period då barnen föds inte särskilt utdragen. Det är inte det bästa att ha alltför många år mellan barnen i en familj. När barnen är nära varandra i ålder kan de bidra mycket mera till sin ömsesidiga fostran. I dessa världar utbildas de utomordentligt genom tävlingssystem för intensiv strävan efter olika bedrifter i de avancerade områdena och grenarna av sanningens, skönhetens och godhetens bemästrande. Det finns ingen risk för att det inte skulle finnas mycket ont, verkligt och potentiellt, även på dessa förhärligade sfärer, vilket är stimulerande för valet mellan sanning och förvillelse, gott och ont, synd och rättfärdighet.
Det finns emellertid ett visst ofrånkomligt handikapp i anslutning till de dödligas tillvaro på dessa avancerade evolutionära planeter. När en stadgad värld framskrider förbi det tredje stadiet av ljus och liv är alla uppstigna bestämda att, innan de uppnår den mindre sektorn, få någon form av tillfälligt uppdrag på en planet som genomgår evolutionens tidigare stadier.
Var och en av dessa på varandra följande tidsåldrar medför allt bättre resultat inom alla områden av planetariskt framåtskridande. I ljusets första tidsålder vidgades sanningsuppenbarelsen till att omfatta universernas universums verksamhet, medan studiet av Gudomen under den andra tidsåldern innebär en strävan att få ett grepp om den växlande uppfattningen om Skaparsönernas natur, mission, verksamhet, förbindelser, ursprung och bestämmelse, Gud den Sjufaldiges första nivå.
En planet av Urantias storlek, efter att ha blivit ganska väl etablerad, skulle ha omkring ett hundra administrativa undercentra. Dessa underordnade centra skulle ledas av en av följande grupper av kvalificerade administratörer:
1. Unga Materiella Söner och Döttrar som har hämtats från systemets högkvarter för att verka som assistenter till de regerande Adam och Eva.
2. De efterkommande till de semidödliga individerna i Planetprinsens stab vilka i vissa världar har avlats för denna och andra liknande uppgifter.
3. De direkta planetariska efterkommande till Adam och Eva.
4. Materialiserade mellanvarelser som har blivit människolika.
5. Dödliga som till sin status är färdiga för fusion med Riktaren men som på egen begäran och på order av den Personaliserade Riktare som fungerar som universumledare, temporärt har undantagits från omvandling för att kunna fortsätta på planeten i vissa viktiga administrativa befattningar.
6. Speciellt utbildade dödliga från de planetariska skolorna för administration vilka även har fått motta den suprema tjänstens orden från morontiatemplet.
7. Vissa valda kommissioner bestående av tre vederbörligen kvalificerade medborgare som enligt direktiv av Planethärskaren tidvis väljs av medborgarna för sin speciella förmåga att utföra något bestämt uppdrag som är nödvändigt inom den ifrågavarande planetariska sektorn.
Det stora hinder som möter Urantia i fråga om att uppnå ljusets och livets höga planetariska bestämmelse ligger i problemen med sjukdom, degenerering, krig, olikfärgade raser och mångspråkighet.
Ingen evolutionär värld kan hoppas på att framskrida längre än till det första stadiet av etablering i ljuset innan den har uppnått ett språk, en religion och en filosofi. Om befolkningen hör till en och samma ras underlättas ett sådant uppnående storligen, men de många folkslagen på Urantia utesluter inte uppnåendet av högre stadier.