Vad de tidigaste orsakerna till oron i Lucifers och Satans hjärtan än var, så skedde det slutliga upproret i form av Lucifers frihetsdeklaration. Rebellernas sak framfördes under tre rubriker:
1. Den Universelle Faderns verkliga existens. Lucifer påstod att den Universelle Fadern i själva verket inte existerade, att den fysiska gravitationen och rymdenergin var en naturlig del av universum, och att Fadern var en myt som Paradissönerna hade uppfunnit för att göra det möjligt för dem att i Faderns namn upprätthålla styret i universerna. Han förnekade att personligheten var en gåva av den Universelle Fadern. Han antydde rentav att finaliterna var i maskopi med Paradissönerna för att i smyg bedra hela skapelsen, då de aldrig förde med sig tillbaka någon särskilt klar och tydlig uppfattning om Faderns faktiska personlighet, så som den kan urskiljas i Paradiset. Vördnaden utnyttjade han till att förklara den vara okunnighet. Anklagelsen var svepande, förfärlig och hädande. Det var detta förtäckta angrepp på finaliterna vilket utan tvivel influerade de uppstigna medborgarna som då befann sig i Jerusem att stå stadigt och förbli orubbliga i sitt motstånd mot rebellernas alla frierier.
2. Skaparsonens—Mikaels—universumstyre. Lucifer hävdade att lokalsystemen borde vara autonoma. Han protesterade mot Mikaels, Skaparsonens, rätt att göra anspråk på överhögheten i Nebadon i en hypotetisk Paradisfaders namn och att av alla personligheter kräva tro och lydnad mot denne osedde Fader. Han påstod att hela planen för gudsdyrkan var ett slugt sätt att upphöja Paradissönerna. Han var villig att erkänna Mikael som sin Skapare-fader men inte som sin Gud och rättmätige härskare.
Högst bittert angrep han Dagarnas Fornas rätt—”främmande potentater”—att ingripa i lokalsystemens och universernas angelägenheter. Dessa härskare fördömde han som tyranner och inkräktare. Han uppfordrade sina anhängare att tro att ingen av dessa härskare skulle kunna göra någonting för att ingripa mot det fullständiga självstyret, om människor och änglar blott hade mod att hävda sig och djärvt kräva sina rättigheter.
Han hävdade att Dagarnas Fornas förintare kunde utestängas från att fungera i lokalsystemen om de infödda varelserna blott skulle hävda sin självständighet. Han vidhöll att odödligheten fanns inneboende i systemets personligheter, att uppståndelsen var naturlig och automatisk, och att alla varelser skulle leva för evigt om Dagarnas Fornas förintare och deras godtyckliga och orättvisa verksamhet inte fanns.
3. Angreppet på den universella planen för de uppstigna dödligas träning. Lucifer hävdade att alldeles för mycket tid och energi ödslades på systemet med att så grundligt träna de uppstigande dödliga i principerna för universumets administration, principer som han påstod vara oetiska och osunda. Han protesterade mot det tidsålderslånga programmet att förbereda rymdens dödliga för ett okänt öde och pekade på finalitkårens närvaro i Jerusem som bevis för att dessa dödliga hade använt tidsåldrar av förberedelse för någon rent inbillad ödesbestämmelse. Hånfullt påpekade han att finaliterna inte hade gått ett ärorikare öde till mötes än att bli återsända till obetydliga sfärer liknande dem där de hade sitt ursprung. Han antydde att de hade blivit fördärvade av för mycket disciplin och för lång träning, och att de i verkligheten var sina dödliga kamraters förrädare eftersom de nu medverkade i programmet för att göra hela skapelsen till slav under de inbillade föreställningarna om en mytisk evig bestämmelse för de uppstigande dödliga. Han talade för att de uppstigna skulle ha friheten till individuellt självbestämmande. Han ifrågasatte och fördömde hela planen för de dödligas uppstigande så som den upprätthålls av Guds Paradissöner och stöds av den Oändlige Anden.
Och det var med en sådan frihetsdeklaration som Lucifer satte igång sin orgie av mörker och död.