Lucifers manifest offentliggjordes på glashavet vid Satanias årliga konklav i närvaro av Jerusems församlade skaror, på årets sista dag för omkring två hundra tusen år sedan enligt urantiatid. Satan tillkännagav att gudsdyrkan kunde rikta sig till de universella krafterna—fysiska, intellektuella och andliga—men att tro- och lydnadsplikten kunde gälla endast den faktiska och närvarande härskaren, Lucifer, ”människors och änglars vän” och ”frihetens Gud”.
Självhävdelse var krigsropet för Lucifers uppror. Ett av hans huvudargument var att om självstyrelse var bra och rätt för Melkisedekarna och andra grupper var den lika bra för alla andra klasser av förståndsvarelser. Han var djärv och ihärdig i sitt propagerande för ”sinnesjämlikheten” och ”intelligensens broderskap”. Han gjorde gällande att all förvaltning borde begränsas till de lokala planeterna och deras frivilliga samordnande i lokalsystem. All annan övervakning avvisade han. Han lovade Planetprinsarna att de skulle härska över sina världar som suprema verkställare. Han fördömde lokaliseringen av lagstiftningsverksamheterna till konstellationshögkvarteret och skötseln av juridiska ärenden från universumets huvudstad. Han hävdade att alla dessa styresfunktioner borde koncentreras till systemhuvudstäderna och började sätta upp sin egen lagstiftande församling samt organiserade sina egna domstolar under Satans domvärjo. Han föreskrev prinsarna i de avfallna världarna att göra likaledes.
Lucifers administrativa kabinett gick över hela gruppen och avlade offentlig ed som tjänsteinnehavare inom den administration som lydde under det nya överhuvudet för ”de befriade världarna och systemen”.
Även då det hade förekommit två tidigare uppror i Nebadon, så skedde de i avlägsna konstellationer. Lucifer ansåg att dessa resningar misslyckades därför att majoriteten av förståndsvarelserna inte följde sina ledare. Han hävdade att ”majoriteterna styr”, att ”sinnet är ofelbart”. Den frihet som universumets härskare gav honom syntes stödja många av hans nedriga påståenden. Han trotsade alla sina överordnade, men de tycktes inte ta någon notis om vad han gjorde. Han gavs fria händer att sätta sin förföriska plan i verket utan minsta hinder.
Alla de barmhärtiga dröjsmålen i rättskipningen pekade Lucifer på som bevis på oförmågan i Paradissönernas styre att sätta stopp för upproret. Han öppet trotsade och arrogant utmanade Mikael, Immanuel och Dagarnas Forna och hänvisade sedan till det faktum att detta inte ledde till några åtgärder som ett uttryckligt bevis på maktlösheten i universum- och superuniversumstyret.
Gabriel var personligen närvarande under alla dessa illojala tilldragelser och meddelade endast att han i sinom tid skulle tala för Mikael och att alla varelser fritt och obehindrat skulle få göra sitt val; att ”Sönernas styre till Faderns ära önskade endast den lojalitet och hängivenhet som var frivillig, helhjärtad, och som höll mot sofisterier”.
Lucifer tilläts fullt etablera och grundligt organisera sitt rebellstyre innan Gabriel gjorde något försök att bestrida rätten till utbrytning eller att motarbeta rebellernas propaganda. Konstellationsfäderna begränsade emellertid omedelbart dessa illojala personligheters verksamhet till systemet Satania. Icke desto mindre var denna dröjsmålsperiod en tid av stor vedermöda och prövning för de lojala varelserna i hela Satania. Allt var kaotiskt under några års tid, och det rådde en stor förvirring i mansoniavärldarna.