När en viss nivå i den intellektuella och andliga utvecklingen uppnås i en bebodd värld anländer alltid en Paradisets Gåvoson. I normala världar uppträder han inte i köttslig gestalt förrän raserna har höjt sig till den högsta nivån av intellektuell utveckling och etisk insikt. På Urantia framträdde Gåvosonen, rentav er egen Skaparson, vid slutet av den adamiska domperioden, men detta är inte händelsernas vanliga ordningsföljd i världarna i rymden.
När världarna är mogna för att förandligas anländer Gåvosonen. Dessa Söner hör alltid till Administratör- eller Avonal-klassen utom i det fall, en gång i varje lokaluniversum, då Skaparsonen gör sig redo för sin sista utgivning till någon evolutionär värld, så som skedde då Mikael av Nebadon uppträdde på Urantia för att utge sig till de dödligas släkten. Endast en värld av närapå tio miljoner kan få en sådan gåva; alla andra världar förs andligen framåt av utgivningen av en Paradisson som hör till Avonal-klassen.
En Gåvoson anländer till en värld med hög utbildningskultur och möter ett människosläkte som har fått andlig träning samt är berett att ta till sig avancerad undervisning och att uppskatta utgivningsmissionen. Detta är en tidsålder som kännetecknas av en världsomfattande strävan efter moralisk kultur och andlig sanning. De dödligas passion under denna domperiod är att utforska den kosmiska verkligheten och ha gemenskap med den andliga verkligheten. Sanningsuppenbarelserna utvidgas till att omfatta superuniversumet. Helt nya utbildnings- och förvaltningssystem växer upp för att ersätta tidigare tiders primitiva regimer. Livsglädjen får en ny färg, och livsyttringarna höjer sig till himmelska höjder av ton och glans.
Gåvosonen lever och dör för det andliga upplyftandet av de dödligas raser i en värld. Han etablerar den ”nya och levande vägen”; hans liv är en inkarnation av Paradisets sanning i köttslig gestalt, just den sanning—rentav Sanningens Ande—som gör människorna fria när de känner den.
På Urantia var etablerandet av denna ”nya och levande väg” en fråga om faktum såväl som sanning. Isoleringen av Urantia vid Lucifers uppror hade inneburit ett avbrott i det förfarande enligt vilket de dödliga efter döden kan färdas direkt till mansoniavärldarnas stränder. Före Kristus Mikaels dagar på Urantia sov alla själar ända tills de domperiods-omfattande uppståndelserna eller till de speciella tusenårsuppståndelserna. Inte ens Mose tilläts gå över till den andra sidan förrän vid ett speciellt uppståndelsetillfälle, ty den fallna Planetprinsen Caligastia bestred en sådan befrielse. Men allt sedan den första pingstdagen kan de dödliga från Urantia igen färdas direkt till morontiasfärerna.
Sedan Gåvosonen har uppstått på den tredje dagen efter att han har givit upp sitt inkarnationsliv stiger han upp till den Universelle Faderns högra sida, mottar försäkran om att utgivningsuppdragets utförande har blivit godkänt och återvänder till Skaparsonen i lokaluniversumets högkvarter. Därefter sänder Gåvoavonalen och Skaparmikaeln sin gemensamma ande, Sanningens Ande, till utgivningsvärlden. Detta är det tillfälle då den ”segerrike Sonens ande utgjutes över allt kött”. Universumets Moderande deltar också i denna utgivning av Sanningens Ande, och i anslutning därtill ges kungörelsen om utgivningen av Tankeriktarna. Därefter får alla viljevarelser med normalt sinne i den världen Riktare så snart de uppnår åldern för moraliskt ansvar, för andligt val.
Om en sådan Gåvoavonal återvände till en värld efter utgivningsmissionen skulle han inte inkarnera utan komma ”i härlighet med alla sina serafskaror”.
Tidsåldern efter Gåvosonen kan omfatta från tio tusen till ett hundra tusen år. Ingen av de olika domperioderna har godtyckligt tilldelats någon bestämd tidsutsträckning. Detta är en tid av stora etiska och andliga framsteg. Som följd av det andliga inflytandet under dessa tider genomgår människonaturen väldiga förändringar och upplever en fenomenal utveckling. Det blir möjligt att tillämpa den gyllene regeln i praktiken. Jesu förkunnelse är verkligen tillämplig bland de dödliga i en värld som har fått den förberedande träningen av de Söner som har föregått Gåvosonen och vilkas domperioder har medfört en karaktärsförädling och en kulturförhöjning.
Under denna era blir problemen med sjukdom och brottslighet så gott som lösta. Degenereringen har redan till största delen eliminerats genom selektiv reproduktion. Sjukdomarna har praktiskt taget bemästrats tack vare den stora motståndskraften hos de adamiska arvsanlagen och den intelligenta och världsomfattande tillämpningen av de upptäckter som har gjorts inom de fysiska vetenskaperna under föregående tidsåldrar. Medellivslängden under denna period stiger en god bit över det som utgör tre hundra år enligt urantiatid.
Under hela denna epok avtar den förvaltningsmässiga övervakningen gradvist. Den sanna självstyrelsen börjar fungera; allt färre restriktiva lagar är nödvändiga. Det nationella motståndets militära grenar torkar bort; den internationella harmonins tidsskede är verkligen i antågande. Det finns många nationer, främst avgränsade enligt planetens landdistribution, men endast en ras, ett språk och en religion. De dödligas tillvaro är nästan, men inte helt, utopisk. Detta är verkligen en storartad och lysande tidsålder!