Moralläran i evolutionsreligionerna driver människorna framåt i sökandet efter Gud med rädslan som drivkraft. Uppenbarelsereligionerna lockar människorna att söka efter en kärlekens Gud för att de längtar efter att bli lik honom. Men religionen är inte enbart en passiv känsla av ”absolut beroende” och ”överlevnadsvisshet”; det är en levande och dynamisk erfarenhet av gudomlighetsuppnåelse byggd på tjänande av mänskligheten.
Den stora och omedelbara förtjänsten av sann religion är etablerandet av en bestående enhetlighet i människans erfarenhet, en varaktig frid och en djup tillförsikt. Hos den primitiva människan innebär även polyteismen ett relativt förenhetligande av den evolverande uppfattningen om Gudomen; polyteism är monoteism i vardande. Förr eller senare kommer Gud att förstås som verkligheten i värdena, substansen i betydelserna och livet i sanningen.
Gud är inte enbart den som anger ödesbestämmelsen; han är människans eviga bestämmelse. Människans alla icke-religiösa aktiviteter försöker böja universum till ett förvrängt tjänande av jaget; den sant religiösa individen strävar efter att identifiera jaget med universum och att därefter ägna detta förenade jags aktiviteter åt att tjäna universumfamiljen av medvarelser, mänskliga och övermänskliga.
Filosofins och konstens domäner ligger mellan de icke-religiösa och de religiösa aktiviteterna hos det mänskliga jaget. Genom konst och filosofi lockas den materiellt sinnade människan att fundera på de andliga realiteter och universumvärden som har evig betydelse.
Alla religioner lär att dyrka Gudomen och har någon lära om människans frälsning. Den buddistiska religionen utlovar frälsning från lidande, oändlig frid; den judiska religionen utlovar frälsning från svårigheter, framgång baserad på rättfärdighet; den grekiska religionen utlovade frälsning från disharmoni, det fula, genom att uppleva skönheten; kristendomen utlovar frälsning från synden, helighet; muhammedanismen erbjuder befrielse från de stränga moralnormerna i judendomen och kristendomen. Jesu´ religion är frälsning från jaget, befrielse från det onda i de skapades isolering i tid och evighet.
Hebréerna baserade sin religion på godhet; grekerna på skönhet; båda religionerna sökte sanningen. Jesus uppenbarade en kärlekens Gud, och kärleken innesluter all sanning, skönhet och godhet.
Anhängarna av Zoroaster hade en moralreligion; hinduerna en metafysikreligion; anhängarna av Konfutse en etikreligion. Jesus levde en religion av tjänande. Alla dessa religioner är av värde då de är giltiga sätt att komma till Jesu religion. Det är religionens bestämmelse att bli ett förverkligande av den andliga föreningen av allt som är gott, vackert och sant i människans erfarenhet.
Den grekiska religionen hade som motto ”Känn dig själv”; hebréerna centrerade sin undervisning på ”Känn din Gud”; de kristna predikar ett evangelium som syftar till ”kännedomen om Herren Jesus Kristus”; Jesus förkunnade den goda nyheten att ”känna Gud och dig själv som en son till Gud.” Dessa olika uppfattningar om religionens syfte bestämmer individens attityd i olika livssituationer och antyder djupet av dyrkan och karaktären av hans personliga bönevanor. Varje religions andliga status kan avgöras på basis av karaktären av dess böner.
Uppfattningen om en halvt människolik och svartsjuk Gud utgör ett oundvikligt övergångsskede mellan polyteism och en ädel monoteism. En upphöjd antropomorfism representerar den högsta nivå som en rent evolutionär religion kan uppnå. Kristendomen har lyft upp antropomorfismens begrepp från det mänskliga idealet till det transcendenta och gudomliga begreppet om den förhärligade Kristuspersonen. Och detta är den högsta form av antropomorfism som människan någonsin kan göra sig en föreställning om.
Den kristna uppfattningen om Gud är ett försök att kombinera tre skilda läror:
1. Den hebreiska uppfattningen—Gud som en försvarare av moraliska värden, en rättfärdig Gud.
2. Den grekiska uppfattningen—Gud som en förenare, en visdomens Gud.
3. Jesu uppfattning—Gud som en levande vän, en kärleksfull Fader, den gudomliga närvaron.
Det måste därför vara uppenbart att den sammansatta kristna teologin har stora svårigheter att stämma överens och uppnå konsekvens. Dessa svårigheter förvärras ytterligare av att den tidiga kristendomens läror i allmänhet baserade sig på den personliga religiösa erfarenheten hos tre olika personer: Filon från Alexandria, Jesus från Nasaret och Paulus från Tarsus.
Vid studiet av Jesu religiösa liv, betrakta honom positivt. Tänk inte så mycket på hans syndfrihet som på hans rättfärdighet, hans kärleksfulla tjänande. Jesus förhöjde den passiva kärlek som framträder i hebréernas uppfattning om den himmelske Fadern till den högre, aktiva Guden som tillgivet älskar de skapade varelserna och som är varje individs, även missdådarens, Fader.