I superuniversumet Orvonton finns det ett hundra oktaver av vågformad energi. Av dessa ett hundra grupper av energimanifestationer är sextiofyra helt eller delvis kända på Urantia. Solens strålar bildar fyra oktaver på superuniversumets skala, och de synliga strålarna omfattar en enda oktav, nummer fyrtiosex i denna serie. Den ultravioletta gruppen kommer därnäst, medan tio oktaver uppåt finns röntgenstrålarna, efterföljda av gammastrålarna från radium. Trettiotvå oktaver ovanför det synliga solljuset finns yttre rymdens energistrålar som så ofta blandas med sina åtföljande starkt energiladdade minimala materiapartiklar. Närmast nedanför det synliga solljuset uppträder de infraröda strålarna, och trettio oktaver nedanför ligger gruppen för radioöverföring.
Vågformade energimanifestationer kan - med utgångspunkt i det tjugonde århundradets vetenskapliga upplysning på Urantia—klassificeras i följande tio grupper:
1. Infraultimatoniska strålar—ultimatonernas gränsstadierotation där de börjar anta en definitiv form. Detta är den första fasen av emergent energi vid vilken vågformade fenomen kan iakttas och mätas.
2. Ultimatoniska strålar. Då energin samlas till ultimatonernas minimala sfärer förorsakar detta vibrationer i rymdinnehållet vilka kan urskiljas och mätas. Och långt innan fysikerna finner ultimatonen kommer de utan tvivel att upptäcka fenomenen med dessa strålar då de strömmar in över Urantia. Dessa korta och kraftfulla strålar representerar den första aktiviteten hos ultimatonerna då de saktas av till den punkt där de vänder in mot materians elektroniska organisation. När ultimatonerna samlar sig till elektroner inträffar kondensering med lagring av energi som följd.
3. De korta rymdstrålarna. Dessa är de kortaste av alla rent elektroniska vibrationer och representerar det föratomiska stadiet av denna form av materia. Dessa strålar fordrar oerhört höga eller låga temperaturer för att uppkomma. Det finns två slag av dessa rymdstrålar: den ena uppkommer vid atomers födelse och den andra anger atomens sönderdelning. De emanerar i största utsträckning från superuniversumets, Vintergatans, tätaste plan som också är de yttre universernas tätaste plan.
4. Det elektroniska stadiet. Detta stadium hos energin är grunden för all materialisation i de sju superuniverserna. När elektroner övergår från högre till lägre energinivåer i sitt omlopp frigörs alltid kvanta. När elektronerna byter bana resulterar detta i utstötning eller i absorption av mycket bestämda och enhetliga mätbara partiklar av ljusenergi, medan en enskild elektron vid en kollision alltid avger en partikel av ljusenergi. Vågliknande energimanifestationer ansluter sig också till den verksamhet som det elektroniska stadiets positiva och andra delar är förknippade med.
5. Gammastrålar—de utstrålningar som kännetecknar den spontana upplösningen av atomisk materia. Den bästa illustrationen av denna form av elektronisk aktivitet är de fenomen som ansluter sig till radiums sönderfall.
6. Röntgenstrålarnas grupp. Nästa steg i elektronens nedsaktning frambringar de olika formerna av solarnas röntgenstrålar och även de på konstgjord väg alstrade röntgenstrålarna. Elektronernas laddning skapar ett elektriskt fält; rörelse ger upphov till en elektrisk ström; strömmen producerar ett magnetiskt fält. När en elektron plötsligt stoppas producerar den resulterande elektromagnetiska stöten röntgenstrålen; röntgenstrålen är denna störning. Solarnas röntgenstrålar är identiska med dem som mekaniskt genereras för att utforska det inre av människokroppen förutom att de är en aning längre.
7. De ultravioletta eller kemiska strålarna från solljuset och från olika mekaniska alster.
8. Det vita ljuset—allt synligt ljus från solarna.
9. Infraröda strålar—den elektroniska aktivitetens avtagande allt mera mot stadiet för observerbar värme.
10. Hertz-vågorna—de energier som på Urantia används för radioutsändning.
Av alla dessa tio faser av vågliknande energiaktivitet kan människans öga reagera endast för en oktav, allt ljus i det vanliga solljuset.
Den så kallade etern är endast ett gemensamt namn som betecknar en grupp av kraft- och energiaktiviteter som inträffar i rymden. Ultimatoner, elektroner och andra massanhopningar av energi är enhetliga materiapartiklar, och på sin färd genom rymden framskrider de verkligen i rät linje. Ljus och alla andra former av observerbara energimanifestationer består av en följd av faktiska energipartiklar som framskrider i rät linje med undantag för hur de modifieras av gravitation och andra mellankommande krafter. Det faktum att dessa processioner av energipartiklar ser ut som vågfenomen när de underkastas vissa observationer beror på motståndet från det odifferentierade krafttäcket i hela rymden, den hypotetiska etern, och på gravitationspänningen mellan de associerade anhopningarna av materia. Mellanrummet mellan materians partiklar tillsammans med energistrålarnas ursprungliga hastighet förorsakar det vågformiga framträdandet hos många former av energi-materia.
Stimuleringen av innehållet i rymden åstadkommer en vågliknande reaktion på passerandet av de snabbt framskridande materiapartiklarna, alldeles så som ett fartygs färd genom vattnet åstadkommer vågor av varierande amplitud och intervall.
Urkraftens beteende ger upphov till fenomen som på många sätt är analoga med den av er postulerade etern. Rymden är inte tom; sfärerna i hela rymden snurrar och störtar vidare genom en väldig ocean av utspridd kraft-energi; inte heller är rymdinnehållet i en atom tomt. Det oaktat finns det ingen eter, och själva avsaknaden av denna hypotetiska eter gör det möjligt för den bebodda planeten att undgå att falla in i solen och för den kretsande elektronen att förhindra sitt fall in i kärnan.