Vid värderingen och inseendet av sinnet bör man komma ihåg att universum varken är mekaniskt eller magiskt; det är en sinnesskapelse och en lagbunden mekanism. Men fastän naturlagarna i sin praktiska tillämpning fungerar i vad som förefaller att vara dubbla riken av fysiskt respektive andligt, är riket i verkligheten ett. Det Första Ursprunget och Centret är den ursprungliga orsaken till all materialisation och samtidigt den förste och slutlige Fadern till alla andar. Paradisfadern framträder personligen i universerna utanför Havona endast som ren energi och ren ande—i form av Tankeriktare och andra liknande fragment.
Mekanismer har inte absolut dominans över den totala skapelsen; universernas universum i sin helhet är planerat av sinne, skapat av sinne och administrerat av sinne. Men universernas universums gudomliga mekanism är alltför fulländad för att de vetenskapliga metoderna i människans finita sinne skulle kunna upptäcka ens ett spår av det infinita sinnets dominans. Ty detta skapande, övervakande och upprätthållande sinne är varken materiellt sinne eller skapade varelsers sinne; det är andesinne som fungerar på och från den gudomliga verklighetens skaparnivåer.
Förmågan att urskilja och upptäcka sinne i universumsmekanismer beror helt och hållet på förmågan, omfattningen och kapaciteten hos det utforskande sinne som gör sådana observationer. Sinnet i tid och rymd, organiserat utav tidens och rymdens energier, är underställt tidens och rymdens mekanismer.
Rörelse och universumgravitation är de två aspekterna av den opersonliga tid-rymd-mekanismen i universernas universum. De nivåer där anden, sinnet och materian reagerar för gravitationen är helt oberoende av tiden, men endast verklighetens sanna andenivåer är oberoende av rymden (icke-rymdmässiga). De högre sinnesnivåerna i universum—andesinnets nivåer—kan också vara icke-rymdmässiga men i det materiella sinnets nivåer, såsom människans sinne, reagerar för universumgravitationens interaktion och förlorar denna respons endast i proportion till sin identifikation med anden. Anderealitetens nivåer känns igen av sitt andeinnehåll, och andlighet i tid och rymd mäts omvänt till reaktionen för lineär gravitation.
Lineär gravitationsrespons är ett kvantitativt mått på icke-andlig energi. All massa—organiserad energi—är underkastad detta grepp till den del rörelse och sinne inte inverkar på massan. Lineär gravitation är den korta räckviddens sammanhållande kraft i makrokosmos ungefär som krafterna för sammanhållning i atomens inre är den korta räckviddens krafter i mikrokosmos. Fysisk materialiserad energi, organiserad som så kallad materia, kan inte färdas i rymden utan att åstadkomma en reaktion i den lineära gravitationen. Fastän denna gravitationsreaktion är direkt proportionell till massan modifieras den dock så av den mellanliggande rymden att det slutliga resultatet endast är en grov approximation när det uttrycks som omvänt proportionellt till kvadraten på avståndet. Rymden vinner till slut över den lineära gravitationen emedan den innehåller närvaron av de antigravitatoriska inflytelserna från talrika supermateriella krafter som verkar för att neutralisera verkan av gravitationen och alla reaktioner därpå.
Ytterst komplexa kosmiska mekanismer och de som förefaller att vara högt automatiska tenderar alltid att dölja den inneboende närvaron av sitt upphovs- eller kreativa sinne för varje förståndsvarelse som befinner sig mycket långt under universumnivåerna som uttrycker själva mekanismens natur och kapacitet. Därför är det oundvikligt att de högre universummekanismerna måste förefalla sinneslösa för de lägre klasserna av skapade varelser. Den enda möjliga invändningen mot en sådan slutsats är antydan om sinnesexistens i det förvånansvärda fenomenet med ett universum som ser ut att upprätthålla sig självt—men det är en sak som hör till filosofin snarare än till den faktiska erfarenhetens område.
Eftersom universum koordineras av sinne existerar ingen oföränderlighet i mekanismerna. Den progressiva evolutionens företeelse i förening med kosmisk självförsörjning är universell. Den evolutionära kapaciteten i universum är outtömlig beträffande spontanitetens oändlighet. Framåtskridande i riktning mot harmonisk enhetlighet, en växande erfarenhetsmässig syntes ovanpå en ständigt växande komplexitet av förhållanden, kan åstadkommas endast av ett målmedvetet och dominerande sinne.
Ju högre det sinne är som är förenat med någon företeelse i universum, desto svårare är det för sinnena av lägre typ att upptäcka det. Och då universummekanismens sinne är skapande andesinne (rentav den Infinites sinnesexistens) kan det aldrig upptäckas eller urskiljas av de lägre nivåernas sinnen i universum, ännu mindre av det lägsta sinnet av alla, människans sinne. Fastän det evolverande från djurriket härstammande sinnet av naturen är Gudsökande är det inte ensamt och av sig självt medfött gudkännande.