Er sols massa är något större än vad era fysiker har beräknat; de har beräknat den till omkring ett tusenåttahundra kvadriljoner (1,8 x 1027) ton. Den befinner sig i sitt nuvarande tillstånd ungefär halvvägs mellan de tätaste och de glesaste stjärnorna, och dess täthet är ungefär en och en halv gång vattnets. Er sol är emellertid varken flytande eller fast—den är gasformig—och detta är sant trots svårigheten att förklara hur gasformig materia kan uppnå denna och rentav mycket större täthet.
De gasformiga, flytande och fasta tillstånden gäller förhållandet mellan atomer eller molekyler, men täthet är ett förhållande mellan rymd och massa. Tätheten varierar i direkt förhållande till kvantiteten av massa inom en given rymd och i omvänt förhållande till mängden rymd inom en given massa, den rymd som finns mellan materians centrala kärnor och de partiklar som virvlar runt dessa centra såväl som rymden inom dessa materiapartiklar.
Svalnande stjärnor kan vara fysiskt gasformiga och samtidigt otroligt täta. Ni känner inte till solarnas supergaser, men dessa och andra ovanliga former av materia förklarar hur även icke-fasta solar kan uppnå en täthet som motsvarar järnets—ungefär Urantias täthet—och dock befinna sig i ett starkt upphettat gasformigt tillstånd och fortsätta att fungera som solar. Atomerna i dessa supergaser är ovanligt små; de innehåller få elektroner. Dessa solar har också till stor del förlorat sina fria ultimatoniska energireserver.
En av solarna i ert grannskap som började sitt liv med ungefär samma massa som er sol har nu krympt nästan till Urantias storlek och blivit fyrtio tusen gånger så tät som er sol. Denna heta och kalla, gasformiga och fasta sols vikt är omkring 55 kilo per kubikcentimeter. Och fortfarande lyser denna sol med ett svagt rödaktigt sken, det senila glimret hos en döende ljusets monark.
De flesta solar är emellertid inte så täta. En av era ganska nära belägna grannar har en täthet som är exakt densamma som er atmosfärs vid havsytan. Om ni befann er i det inre av denna sol skulle ni inte kunna observera någonting. Och om temperaturen tillät det kunde ni tränga igenom majoriteten av de solar som blinkar på natthimlen utan att observera dess mera materia än ni förnimmer i luften i ert vardagsrum på jorden.
Den massiva solen Veluntia, en av de största i Orvonton, har en täthet om endast en tusendedel av Urantias atmosfär. Om den hade en sammansättning lik er atmosfärs och inte vore superupphettad skulle den utgöra ett sådant vakuum att människorna snabbt skulle kvävas om de befann sig i eller på den.
En annan av Orvontons jättar har nu en yttemperatur på omkring 1.600 grader. Dess diameter är över fyra hundra åttio miljoner kilometer—tillräckligt med utrymme för att rymma er sol och jordens nuvarande omloppsbana. Och trots all denna enorma storlek, över fyrtio miljoner gånger er sols, är dess massa endast omkring trettio gånger större. Dessa enorma solar har en utskjutande periferi som sträcker sig nästan från en sol till en annan.