Det finns över två tusen klart lysande solar som avger ljus och energi i Satania, och er egen sol är en genomsnittlig glödande himlakropp. Av de trettio solarna närmast er sol har endast tre ett starkare sken. Universumets Styrkeledare inleder de specialiserade energiströmmar som går mellan de enskilda stjärnorna och deras respektive system. Dessa solsmältugnar tillsammans med rymdens mörka jättar tjänar styrkecentren och de fysiska övervakarna som mellanstationer för den effektiva koncentreringen och styrningen av de materiella skapelsernas energiströmmar.
Solarna i Nebadon är inte olika de i andra universer. Den materiella sammansättningen av alla solar, mörka öar, planeter, satelliter och även meteorer är helt likartad. Dessa solar har en diameter om i medeltal cirka en miljon sexhundra tusen kilometer; er sols diameter är något mindre. Den största stjärnan i universumet, stjärnmolnet Antares, har en diameter som är fyrahundrafemtio gånger er sols diameter och en volym som är sextiomiljoner gånger dess volym. Men det finns gott om utrymme att härbärgera alla dessa enorma solar. De har förhållandevis precis lika mycket rörelseutrymme i rymden som ett dussin apelsiner skulle ha om de cirkulerade runt i det inre av Urantia, om planeten vore en ihålig glob.
När solar som är alltför stora slungas ut från en nebulosas moderhjul bryts de snart sönder eller bildar dubbelstjärnor. Alla solar är ursprungligen sant gasformiga, fast de senare tillfälligt kan existera i ett semiflytande stadium. När er sol uppnådde detta kvasiflytande stadium som följd av supergastrycket var den inte tillräckligt stor för att delas itu längs ekvatorn, vilket är en typ av uppkomst för dubbelstjärnor.
När de till storleken är mindre än en tionde del av er sol, sammandras, kondenseras och kallnar dessa eldklot snabbt. När de är över trettio gånger er sols storlek—rättare sagt trettio gånger bruttomängden av verkligt material—splittras de lätt i två skilda himlakroppar som antingen blir centra för nya system eller annars förblir i varandras gravitationsgrepp och roterar kring ett gemensamt centrum som en typ av dubbelstjärna.
Den senaste större kosmiska eruptionen i Orvonton var den ovanliga explosionen av en dubbelstjärna; ljuset från denna explosion nådde Urantia år 1572 e.Kr. Denna eldstorm var så intensiv att explosionen tydligt kunde ses mitt på ljusa dagen.
Alla stjärnor är inte fasta, men många av de äldre är det. En del av de rödaktiga, svagt glimrande stjärnorna har i centrum av sin enorma massa nått en täthet som kunde beskrivas med att säga att en kubikcentimeter av en sådan stjärna skulle på Urantia väga 166 kilo. Det enorma trycket tillsammans med förlusten av värme och cirkulerande energi har resulterat i att de materiella grundenheternas banor har kommit allt närmare varandra tills de slutligen närmar sig stadiet av elektronisk kondensering. Denna process av svalning och sammandragning kan fortgå till den begränsande och kritiska explosionspunkten för ultimatonisk kondensering.
De flesta jättesolar är relativt unga; de flesta dvärgstjärnor är gamla, men inte alla. Kollisionsdvärgarna kan vara mycket unga och glöda med ett intensivt vitt ljus utan att någonsin ha varit med om det första röda stadiet av ungdomligt lysande. Både mycket unga och mycket gamla solar lyser vanligen med ett rödaktigt sken. Den gula färgskiftningen anger måttlig ungdom eller annalkande ålderdom, men det lysande vita ljuset betyder ett kraftfullt vuxenliv som har pågått länge.
Även om alla solar i unga år inte genomgår ett pulserande stadium, åtminstone inte så att det syns, kan ni om ni ser ut i rymden iaktta många av dessa yngre stjärnor vilkas jättelika andetag fordrar från två till sju dagar för hela cykeln. Er egen sol bär ännu ett avtagande arv från de mäktiga ansvällningarna under sina yngre dagar, men perioden har töjt ut från de tidigare tre och en halv dag långa pulseringarna till nuvarande elva och ett halvt års cykel för solfläckar.
Stjärnornas variabler har talrika orsaker till sin uppkomst. I vissa dubbelstjärnor leder ebben och floden, som orsakas av att de inbördes avstånden snabbt förändras då de två himlakropparna kretsar runt i sina banor, också till periodiska fluktuationer i ljuset. Dessa variationer i gravitationen förorsakar regelbundna och återkommande uppflammanden, just så som infångandet av meteorer, som leder till tillskott av energi-material på ytan, resulterar i en förhållandevis plötslig ljusblixt som snabbt minskar till den normala ljusstyrkan för den solen. Ibland fångar en sol en ström av meteorer på en linje av försvagat gravitationsmotstånd, och stundom orsakar kollisioner uppflammanden i stjärnorna, men majoriteten av dessa fenomen beror helt på inre fluktuationer i stjärnorna.
Bland en grupp av variabla stjärnor är ljusets fluktuationsperiod direkt beroende på ljusstyrkan, och kännedomen om detta faktum gör det möjligt för astronomer att vid det fortsatta utforskandet av avlägsna stjärnhopar utnyttja sådana solar som fyrbåkar eller exakta mätpunkter i universum. Med detta förfarande är det möjligt att mycket noggrant mäta stjärnavstånd upp till över en miljon ljusår. Bättre metoder för rymdmätning och förbättrad teleskopteknik kommer en gång att närmare avslöja de tio stora indelningarna av superuniversumet Orvonton; ni kommer åtminstone att identifiera åtta av dessa ofantliga sektorer som jättelika och ganska symmetriska anhopningar av stjärnor.