Guds uppstigande söner

De med Anden fusionerade dödliga är allmänt taget begränsade till ett lokaluniversum; de överlevande som har fusionerat med Sonen är bundna till ett superuniversum; de med Riktaren fusionerade dödliga är bestämda att tränga igenom universernas universum. Den med den dödliga fusionerade anden stiger alltid upp till nivån för sitt ursprung; dessa andeväsen återvänder alltid till den sfär som de ursprungligen har utgått från.

De med Anden fusionerade dödliga hör till ett lokaluniversum; de stiger vanligen inte upp längre än till gränserna för sitt födelserike, inte längre än utbredningsområdet i rymden för den ande som genomsyrar dem. De med Sonen fusionerade stiger likaledes upp till källan för sin andeutrustning, ty i stort sett så som Skaparsonens Sanningsande fokuseras i den associerade Gudomliga Omvårdaren, så implementeras hans ”fusionsande” i de högre universernas Återspeglande Andar. En sådan anderelation mellan lokaluniversernas och superuniversernas nivåer hos Gud den Sjufaldige kan vara svår att förklara men inte att urskilja, ty den uppenbaras ofelbart i barnen till de Återspeglande Andarna—de sekorafiska Rösterna hos Skaparsönerna. Tankeriktaren som härstammar från Fadern i Paradiset stannar aldrig förrän den dödlige sonen står ansikte mot ansikte med den eviga Guden.

Den mystiska variabeln i associationsförfarandet vilken gör att en dödlig inte blir eller kan bli evigt fusionerad med den inre Tankeriktaren kan tyckas visa en brist i uppstigningsplanen; fusion med Sonen eller Anden påminner ytligt sett om kompensation för oförklarade misslyckanden i någon detalj av planen för uppnåelse av Paradiset; men alla sådana slutledningar är felaktiga; vi har fått lära oss att alla dessa händelser utvecklas i enlighet med de Suprema Universumhärskarnas etablerade lagar.

Vi har analyserat detta problem och kommit till den bestämda slutsatsen att ett överlämnande av alla dödliga till en slutlig bestämmelse i Paradiset vore orättvist mot universerna i tid och rymd emedan Skaparsönernas och Dagarnas Fornas hov då vore helt beroende av tjänster från dem som är på genomresa till högre riken. Och det förefaller inte att vara mer än passande att styrelserna i lokaluniverserna och superuniverserna var och en skulle förses med en permanent grupp av uppstigna medborgare; att funktionerna i dessa administrationssystem skulle berikas av strävandena hos vissa grupper av förhärligade dödliga med permanent status, evolutionära komplement till abandonterna och susatierna. Det är ju nu helt uppenbart att den nuvarande uppstigningsplanen effektivt förser de nuvarande administrationssystemen i tid och rymd med just sådana grupper av uppstigna varelser; och vi har mången gång undrat: Representerar allt detta en avsiktlig del av den allvisa planen hos Totaluniversums Arkitekter avsedd att förse Skaparsönerna och Dagarnas Forna med en bestående uppstigen befolkning, med evolverade klasser av medborgare som i allt högre grad blir kompetenta att föra vidare angelägenheterna i dessa riken under kommande universumtidsåldrar?

Variationerna i de dödligas bestämmelse bevisar på intet sätt att en bestämmelse nödvändigtvis vore bättre än en annan, endast att de är olika. De uppstigande som har fusionerat med Riktaren har sannerligen ett storartat och lysande livsskede som finaliter utbrett framför sig i den eviga framtiden, men detta betyder inte att de skulle anses vara mera gynnade än sina uppstigna bröder. Det finns ingen favorisering, ingenting godtyckligt, i urvalsförfarandet i den gudomliga planen för de dödligas överlevnad.

Fastän finaliterna, som har fusionerat med Riktaren, uppenbarligen har de vidaste möjligheterna till tjänst utestänger uppnåendet av detta mål dem automatiskt från chansen att delta i den tidsålderslånga kampen i något visst universum eller superuniversum, från de tidigare och mindre stadgade skedena till de senare och etablerade epokerna då en relativ fulländning har uppnåtts. Finaliterna förskaffar sig en underbar och vittomfattande erfarenhet av tillfällig tjänst i storuniversums alla sju segment, men de får vanligen inte den ingående kunskap om ett enda universum vilken redan nu kännetecknar de med Anden fusionerade veteranerna i de Fullbordades Kår i Nebadon. Dessa individer har tillfälle att bevittna den uppstigande processionen av planetariska tidsåldrar så som de utvecklar sig en efter annan i tio miljoner bebodda världar. Och i den trogna tjänsten hos sådana medborgare i lokaluniversumet samlas erfarenhet på erfarenhet tills tidens fullbordan får denna höga kvalitet av visdom att mogna, en visdom som uppkommer av fokuserad erfarenhet—auktoritativ visdom—och detta är i sig en vital faktor i stadgandet av ett lokaluniversum.

Så som det förhåller sig med dem som har fusionerat med Anden så är det också med de dödliga som har fusionerat med Sonen och som har uppnått residensstatus i Uversa. En del av dessa varelser härstammar från de tidigaste skedena i Orvonton, de företräder ett långsamt ackumulerande samfund av insiktsfördjupande visdom och utför en allt värdefullare tjänst till förmån för det sjunde superuniversumets välgång och slutliga stadgande.

Vad den slutliga bestämmelsen för dessa stationära klasser av medborgare i lokaluniverserna och superuniverserna skall bli vet vi inte. Men det är helt möjligt att när finaliterna från Paradiset utför sitt pionjärarbete vid gudomlighetens expanderande gränser i planetsystemen på yttre rymdens första nivå, kommer bröder från uppstigningens evolutionära kamp vilka har fusionerat med Sonen eller Anden att acceptabelt bidraga till upprätthållandet av den erfarenhetsmässiga jämvikten i de fulländade superuniverserna, samtidigt som de står redo att välkomna den inkommande strömmen av pilgrimer till Paradiset, vilka denna avlägsna dag kan tänkas strömma in genom Orvonton och dess systerskapelser som en väldig andesökande störtflod från dessa nu okartlagda och obebodda galaxer i yttre rymden.

Även om majoriteten av dem som har fusionerat med Anden tjänar stadigvarande som medborgare i lokaluniverserna, gör inte alla det. Om någon fas i deras universumverksamhet skulle fordra deras personliga närvaro i superuniversumet, då skulle sådana omvandlingar i dessa medborgares varelser göras att de kunde stiga upp till det högre universumet; och då de Himmelska Beskyddarna har anlänt med order om att presentera dessa med Anden fusionerade dödliga vid Dagarnas Fornas hov skulle de så uppstiga för att aldrig återkomma. De blir superuniversumets skyddslingar och tjänar som assistenter till de Himmelska Beskyddarna, fortgående, med undantag för de få som i sin tur kallas till tjänst i Paradiset och Havona.

Liksom sina bröder som har fusionerat med Anden går de med Sonen fusionerade varken igenom Havona eller uppnår Paradiset såvida de inte har undergått vissa modifierande omvandlingar. Av goda och tillräckliga skäl har sådana omvandlingar gjorts med vissa överlevande som har fusionerat med Sonen, och dessa varelser påträffas då och då på de sju kretsarna i centraluniversumet. Sålunda stiger ett visst antal av både med Sonen eller Anden fusionerade dödliga i själva verket upp till Paradiset och uppnår ett mål som på många sätt motsvarar det som de med Fadern fusionerade dödliga ser fram emot.

De dödliga som har fusionerat med Fadern är potentiella finaliter; deras destination är den Universelle Fadern, och de uppnår honom, men inom ramen för den nuvarande universumtidsåldern uppnår finaliterna inte som sådana sin bestämmelse. De förbli ofullbordade varelser—sjätte stadiets andar—och därför icke-aktiva inom de evolutionära domäner som till sin status inte har nått fram till ljusets och livets tid.

När en dödlig finalit treenighetsomfamnas—blir en Treenigad Son, som t.ex. en Mäktig Budbärare—då har denna finalit uppnått sin bestämmelse, åtminstone för innevarande universumtidsålder. De Mäktiga Budbärarna och deras kamrater är kanske inte i exakt mening sjunde stadiets andar, men utöver annat förser treenighetsomfamningen dem med allt vad en finalit en gång som sjunde stadiets ande kommer att få. Efter att de dödliga som har fusionerat med Sonen eller Anden har treenigats genomgår de erfarenheten i Paradiset tillsammans med de med Riktaren fusionerade uppstigna med vilka de då är likvärdiga i alla angelägenheter som gäller superuniversumets administration. Dessa Urvalets eller Uppnåelsens Treenigade Söner är åtminstone för närvarande fullbordade varelser, i motsats till finaliterna som tills vidare är ofullbordade varelser.

Sålunda vore det i sista hand knappast riktigt att använda orden ”större” eller ”mindre” vid en jämförelse av bestämmelsen för de olika uppstigande sönernas klasser. Varje sådan son till Gud har Guds faderskap gemensamt, och Gud älskar var och en av sina skapade söner lika mycket; han tar inte anseende vare sig till uppstigningsbestämmelserna eller till de varelser som kan nå upp till dessa ödesbestämmelser. Fadern älskar var och en av sina söner, och denna tillgivenhet är inte mindre än sann, helig, gudomlig, obegränsad, evig och unik—en kärlek utgiven till den ene sonen och den andre sonen, individuellt, personligt och exklusivt. Och en sådan kärlek överskuggar totalt alla andra fakta. Sonskapet är det suprema förhållandet mellan den skapade och Skaparen.

Som dödliga kan ni nu känna igen er plats i familjen av gudomliga söner och börja ana skyldigheten att utnyttja de fördelar som så fritt erbjuds i och med Paradisets plan för de dödligas överlevnad—en plan som så har upphöjts och belysts av en Gåvosons livserfarenhet. Alla möjligheter och all makt har ställts till förfogande för att säkra er slutliga uppnåelse av den gudomliga fulländningens mål i Paradiset.

Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.