Det finns sju grupper av Skaparsöner, som utger sig. De grupperas på detta sätt enligt antalet gånger de har utgivit sig till de skapade i sina världar. De sträcker sig från dem med den första erfarenheten upp genom ytterligare fem sfärer av progressiv utgivning tills de uppnår den sjunde och slutliga tilldragelsen i den skapades och Skaparens erfarenhet.
Avonalernas utgivningar sker alltid i köttsliga varelsers gestalt, men en Skaparsons sju utgivningar innebär att han framträder på sju av de skapades varelsenivåer och gäller uppenbarandet av de sju primära uttrycken för Gudomens vilja och väsen. Utan undantag genomgår alla Skaparsöner detta att sju gånger ge sig själva till sina skapade barn innan de påtar sig etablerad och suprem beslutanderätt i de universer som de själva har skapat.
Fastän dessa sju utgivningar varierar i olika sektorer och universer inkluderar de alltid äventyret med utgivning i dödlig gestalt. Vid den slutliga utgivningen framträder en Skaparson som medlem av en av de dödligas högre raser i någon bebodd värld, vanligen som medlem av den grupp som har fått den största mängden ärftliga egenskaper från Adams ätt, som tidigare har importerats för att förbättra det fysiska tillståndet för folken med ursprung i djurriket. Endast en gång under sitt sjufaldiga livsskede som Gåvoson föds en Paradismikael av kvinna, så som ni har beskrivningen om barnet i Betlehem. Endast en gång lever och dör han som medlem av den lägsta klassen av evolutionära viljevarelser.
Efter varje utgivning stiger en Skaparson upp till ”Faderns högra sida” för att där ta emot Faderns godkännande av utgivningen och för att få instruktioner som en förberedelse för följande skede i universumtjänst. Efter den sjunde och slutliga utgivningen erhåller en Skaparson av den Universelle Fadern suprem auktoritet och behörighet i sitt universum.
Det är dokumenterat att den gudomlige Sonen som senast framträdde på er planet var en Paradisets Skaparson som hade fullföljt sex faser av sitt utgivningslivsskede; följaktligen kunde han, när han gav upp det medvetna greppet om sitt inkarnerade liv på Urantia, sannerligen säga, vilket han också gjorde: ”Det är fullbordat.” Det var bokstavligen fullbordat. Hans död på Urantia avslutade hans utgivningslivsskede; det var sista steget i uppfyllandet av en Paradisets Skaparsons heliga ed. Och när denna erfarenhet har erhållits är dessa Söner suprema universumhärskare; de härskar inte längre som Faderns ställföreträdare utan med egen rätt och i eget namn som ”Konungarnas Konung och Herrarnas Herre”. Med vissa angivna undantag är dessa sjufaldiga Utgivningssöner ovillkorligen suprema i de universer där de har sin boning. Beträffande hans lokaluniversum överlämnades ”all makt i himlen och på jorden” till denne segerrike och upphöjde Mästarson.
Efter att de har avslutat sitt utgivningslivsskede räknas Skaparsönerna till en särskild klass: de sjufaldiga Mästarsönerna. Till sin person är Mästarsönerna identiska med Skaparsönerna, men de har genomgått en sådan unik utgivningsupplevelse att de allmänt anses höra till en annan klass. När en Skapare värdigas genomföra en utgivning blir följden en verklig och bestående förändring. Det är sant att Gåvosonen fortfarande och icke desto mindre är en Skapare, men han har lagt till sin natur erfarenheten hos en skapad varelse, vilket för evigt förflyttar honom från en Skaparsons gudomliga nivå och upphöjer honom till det erfarenhetsmässiga planet för en Mästarson, en som fullt har förtjänat rätten att härska över ett universum och administrera dess världar. Sådana varelser förkroppsligar allt som kan fås av gudomliga föräldrar och innesluter allting som står att få av erfarenheten som fullbordad skapad varelse. Varför skulle människan beklaga sitt ringa ursprung och sin påtvungna evolutionära levnadsbana när självaste Gudarna måste gå igenom en motsvarande erfarenhet innan de räknas som erfarenhetsmässigt värdiga och kompetenta att slutligen och helt härska över sina universumdomäner!