Tomas tillbringade en enslig vecka ensam för sig själv bland bergskullarna kring Olivberget. Under denna tid träffade han endast dem som fanns i Simons hus samt Johannes Markus. Klockan var omkring nio lördagen den 15 april när de två apostlarna fann honom och tog honom med sig tillbaka till sin samlingsplats i familjen Markus hem. Nästa dag lyssnade Tomas till berättelserna om Mästarens olika framträdanden, men han vägrade envist att tro på dem. Han hävdade att Petrus hade entusiasmerat dem till att tro att de hade sett Mästaren. Natanael resonerade med honom, men utan inverkan. Det fanns en emotionell envishet kopplad till hans vanliga tvivlande inställning, och detta sinnestillstånd i förening med hans förtret över att ha lämnat dem samverkade till att skapa en situation av sådan isolering som inte heller Tomas själv helt förstod. Han hade avlägsnat sig från sina fränder, han hade gått sin egen väg, och nu, även fast han redan var tillbaka hos dem, tenderade han omedvetet att inta en attityd av oenighet. Det tog lång tid för honom att ge upp; han ogillade att ge med sig. Utan att ha avsett det njöt han verkligen av den uppmärksamhet som visades honom. Han erhöll en omedveten tillfredsställelse av alla hans bröders försök att övertyga och omvända honom. Han hade saknat dem en hel vecka, och deras ihärdiga uppmärksamhet gav honom ett ansenligt välbefinnande.
De höll på att inta sitt kvällsmål något efter klockan sex, med Petrus sittande på ena sidan av Tomas och Natanael på den andra, när den tvivlande aposteln sade: ”Jag kommer inte att tro om jag inte med egna ögon ser Mästaren och sätter mitt finger i spikmärkena.” När de satt där vid sitt kvällsmål, och medan dörrarna var säkert stängda och reglade, visade sig Mästaren i morontiagestalt plötsligt innanför bordets krökning, och medan han stod rakt framför Tomas sade han:
”Frid vare med er. I en hel vecka har jag väntat på att kunna framträda på nytt när ni alla var närvarande för att än en gång få höra uppdraget att gå ut till hela världen och förkunna detta rikets evangelium. Igen säger jag till er: Så som Fadern sände mig till världen, så sänder jag er. Så som jag har uppenbarat Fadern, så skall ni uppenbara den gudomliga kärleken, inte endast med ord utan i ert dagliga liv. Jag sänder ut er, inte för att älska människornas själar, utan snarare för att älska människorna. Ni skall inte endast förkunna himlens fröjder utan även i ert dagliga liv uppvisa det gudomliga livets anderealiteter, eftersom ni redan genom tron har evigt liv som gåva av Gud. När ni har tro, när kraft från höjden, Sanningens Ande, har kommit över er, gömmer ni inte ert ljus här bakom stängda dörrar, utan ni gör Guds kärlek och barmhärtighet kända för hela mänskligheten. Av rädsla flyr ni nu från en obehaglig upplevelses fakta, men när ni har blivit döpta med Sanningens Ande går ni modigt och glatt ut för att möta de nya erfarenheterna av att förkunna den goda nyheten om det eviga livet i Guds rike. Ni kan dröja här och i Galiléen för en kort tid medan ni återhämtar er från chocken av övergången från den falska trygghet som traditionalismens auktoritet medför, till den nya ordningen som bygger på auktoriteten av fakta, sanning och tro på den levande erfarenhetens suprema realiteter. Er mission till världen bygger på det faktum att jag levde ett liv som uppenbarade Gud för er, på den sanning att ni och alla andra människor är Guds söner, och den skall bestå i det liv som ni lever bland människorna—den faktiska och levande erfarenheten av att älska och tjäna människorna, så som jag har älskat och tjänat er. Låt tron uppenbara ert ljus för världen, låt sanningens uppenbarelse öppna de ögon som har förblindats av traditionen, låt ert kärleksfulla tjänande effektivt utplåna den fördomsfullhet som föds av okunskapen. När ni på så sätt med förståelsefull sympati och osjälvisk tillgivenhet närmar er era medmänniskor, leder ni dem till den frälsande kännedomen om Faderns kärlek. Judarna har prisat godheten, grekerna har upphöjt skönheten, hinduerna förkunnar hängivenhet, asketerna i fjärran lär ut vördnad, romarna kräver lojalitet, men jag fordrar av mina lärjungar liv, ett liv av kärleksfullt tjänande av era jordiska bröder.”
När Mästaren hade sagt detta såg han ned i Tomas ansikte och sade: ”Och du Tomas, som sade att du inte kommer att tro om du inte fick se mig och sätta ditt finger i spikmärkena i mina händer, nu har du sett mig och hört mina ord; och fastän du inte ser några spikmärken i mina händer, eftersom jag har uppstått i en gestalt som du också skall få när du lämnar denna värld, vad säger du nu till dina bröder? Du kommer att erkänna sanningen, ty redan hade du i ditt hjärta börjat tro fastän du så ståndaktigt hävdade din otro. Dina tvivel, Tomas, gör sig alltid mest envist gällande just när de skall till att falla sönder. Tomas, jag ber dig, var inte trolös utan troende—och jag vet att du kommer att tro, till och med av hela ditt hjärta.”
När Tomas hörde dessa ord föll han ned på sina knän inför Mästarens morontiagestalt och utropade: ”Jag tror! min Herre och min Mästare!” Då sade Jesus till Tomas: ”Du tror, Tomas, för att du verkligen har sett och hört mig. Välsignade är de som under kommande tidsåldrar tror fastän de inte har sett med den köttsliga kroppens öga och hört med den dödliga kroppens öra.”
Sedan, medan Mästarens gestalt flyttade sig nära ändan av bordet, vände han sig till dem alla och sade: ”Och nu, bege er alla i väg till Galiléen, där jag inom kort skall uppenbara mig för er.” Efter att ha sagt detta försvann han ur deras åsyn.
De elva apostlarna var nu fullt övertygade om att Jesus hade uppstått från de döda, och mycket tidigt nästa morgon, före gryningen, gav de sig i väg till Galiléen.