◄ Kapitel 190
  Del 4 ▲
Kapitel 192 ►
Kapitel 191

Jesus uppenbarar sig för apostlarna och andra ledare

Framträdandet för Petrus  •  Första framträdandet för apostlarna  •  Hos morontiavarelserna  •  Tionde framträdandet (i Filadelfia)  •  Andra framträdandet för apostlarna  •  Framträdandet i Alexandria

UPPSTÅNDELSESÖNDAGEN var en förfärlig dag i apostlarnas liv. Tio av dem tillbringade större delen av dagen bakom tillbommade dörrar i rummet på övervåningen. De skulle kanske ha flytt från Jerusalem, men de var rädda för att bli arresterade av det judiska rådets agenter om de påträffades utomhus. Tomas grubblade över sina bekymmer ensam i Betfage. Han skulle ha mått bättre av att stanna hos sina apostlakamrater, och han hade kunnat hjälpa dem att leda deras diskussioner i en nyttigare riktning.

191:0.2

Hela dagen förfäktade Johannes tanken att Jesus hade uppstått från de döda. Han relaterade inte mindre än fem olika gånger då Mästaren hade försäkrat att han skulle uppstå igen och åtminstone tre gånger då han hade hänsyftat på den tredje dagen. Johannes inställning hade ansenligt inflytande på dem, i synnerhet på hans bror Jakob och på Natanael. Johannes skulle ha haft ett större inflytande på dem om han inte hade varit den yngsta medlemmen av gruppen.

191:0.3

Deras svårigheter berodde mycket på att de var isolerade. Johannes Markus höll dem underrättade om vad som hände i och omkring templet och informerade dem om de många rykten som cirkulerade i staden, men det föll honom inte in att samla in nyheter från de olika grupper av troende för vilka Jesus redan hade visat sig. Det var just det slags service som Davids budbärare hittills hade stått för, men de var nu alla iväg på sitt sista uppdrag som uppståndelsens härolder till de grupper av troende som bodde långt borta från Jerusalem. För första gången under alla dessa år insåg apostlarna hur mycket de hade varit beroende av Davids budbärare för sin dagliga information om rikets angelägenheter.

191:0.4

Hela denna dag vacklade Petrus på sitt karakteristiska sätt emotionellt mellan tro och tvivel beträffande Mästarens uppståndelse. Petrus kunde inte komma ifrån åsynen av gravklädena som hade legat där i gravkammaren just som om Jesu kropp bara hade avdunstat ur dem. ”Men”, resonerade Petrus, ”om han har uppstått och kan visa sig för kvinnorna, varför visar han sig inte för oss, hans apostlar?” Petrus blev allt mer sorgsen när han tänkte att kanske Jesus inte kom till dem på grund av hans närvaro bland apostlarna, därför att han hade förnekat Jesus den natten på Hannas gårdsplan. Sedan gjorde han sig igen glad med de ord som kvinnorna hade framfört: ”Gå och berätta för mina apostlar—och för Petrus.” Men för att bli uppmuntrad av detta budskap måste han tro att kvinnorna verkligen hade sett och hört den uppståndne Mästaren. På detta sätt växlade Petrus mellan tro och tvivel hela dagen, ända fram till något efter klockan åtta, då han vågade sig ut på gårdsplanen. Petrus tänkte avlägsna sig från apostlarnas sällskap för att inte hindra Jesus från att komma till dem därför att han hade förnekat Mästaren.

191:0.5

Jakob Sebedaios förespråkade till en början att de alla skulle gå till gravkammaren. Han var starkt för att göra något för att komma till botten med mysteriet. Det var Natanael som hindrade dem från att gå ut bland allmänheten till svar på Jakobs övertalningsförsök, och det gjorde han genom att påminna dem om att Jesus hade varnat dem för att inte onödigtvis riskera sina liv under denna tid. Vid middagstiden hade Jakob slagit sig ned till ett vaksamt väntande tillsammans med de andra. Han sade inte mycket; han var obeskrivligt besviken över att Jesus inte visade sig för dem, och han visste inte om Mästarens många framträdanden för andra grupper och individer.

191:0.6

Andreas ägnade sig denna dag mycket åt att lyssna. Han var oerhört förbryllad över situationen och hade mer än sin andel av tvivlen, men åtminstone gladde han sig åt känslan av frihet från ansvaret att leda sina medapostlar. Han var verkligen tacksam över att Mästaren hade löst honom från ledarskapets bördor innan apostlakåren råkade ut för dessa förvirrande tider.

191:0.7

Mer än en gång under de långa och tröttsamma timmarna denna tragiska dag, var det enda som höll modet uppe hos gruppen Natanaels karakteristiska filosofiska råd, som han ofta bidrog med. Hans inflytande hade verkligen avgörande betydelse för de tio under hela dagen. Inte en enda gång gav han uttryck för sin egen vare sig tro eller misstro beträffande Mästarens uppståndelse. Men under dagens lopp lutade han allt mer mot att tro att Jesus hade infriat sitt löfte att uppstå.

191:0.8

Simon Seloten var alltför krossad för att delta i diskussionerna. Större delen av tiden lutade han sig på en dyscha med ansiktet mot väggen i en vrå i rummet; endast några få gånger sade han något under hela dagen. Hans uppfattning om riket hade gått i kras, och han kunde inte se att Mästarens uppståndelse väsentligen kunde förändra situationen. Hans besvikelse var mycket personlig och alltför smärtsam för att kunna övervinnas på kort sikt, ens inför ett så oerhört faktum som uppståndelsen.

191:0.9

Märkligt nog var den vanligen tystlåtne Filippos mycket pratsam under hela eftermiddagen denna dag. Under förmiddagen var han ganska tyst, men hela eftermiddagen ställde han frågor till de övriga apostlarna. Petrus var ofta irriterad över Filippos frågor, men de övriga förhöll sig godmodigt till hans förfrågningar. Filippos var särskilt intresserad av att få veta huruvida Jesu kropp, förutsatt att Jesus verkligen hade uppstått från graven, skulle uppvisa de fysiska märkena från korsfästelsen.

191:0.10

Matteus var högst förvirrad. Han lyssnade till sina bröders diskussioner men tillbringade det mesta av tiden med att i sitt sinne begrunda problemet med deras framtida finanser. Oberoende av Jesu förmodade uppståndelse var Judas borta, David hade utan vidare ceremonier överlämnat penningmedlen till honom och de hade ingen auktoritativ ledare. Innan Matteus kom så långt som till att ta deras diskussioner om uppståndelsen under allvarlig övervägande hade han redan sett Mästaren ansikte mot ansikte.

191:0.11

Tvillingarna Alfaios tog föga del i dessa allvarliga diskussioner; de var ganska väl sysselsatta med sina vanliga bestyr. Den ene av dem uttryckte bådas inställning när han som svar på en fråga av Filippos sade: ”Vi förstår oss inte på uppståndelsen, men vår mor säger att hon har talat med Mästaren, och vi tror henne.”

191:0.12

Tomas befann sig mitt i ett av sina typiska skov av hopplös depression. Han sov en del av dagen och vandrade resten av tiden omkring på bergskullarna. Han hade längtade efter att förena sig med sina medapostlar igen, men önskan att vara för sig själv var starkare.

191:0.13

Det fanns ett antal orsaker till att Mästaren sköt upp det första morontiaframträdandet för sina apostlar. För det första ville han ge dem tid efter att ha fått höra om hans uppståndelse att grundligt tänka över vad han hade sagt till dem om sin död och sin uppståndelse medan han ännu var hos dem i köttslig gestalt. Mästaren ville att Petrus skulle kämpa sig igenom en del av sina speciella svårigheter innan han uppenbarade sig för dem alla. För det andra önskade han att Tomas skulle vara hos dem när han för första gången visade sig för dem. Johannes Markus fann Tomas i Simons hem i Betfage tidigt denna söndagsmorgon och meddelade detta till apostlarna vid elvatiden. Tomas skulle när som helst under dagen ha återvänt till dem om Natanael eller vilka två apostlar som helst hade gått och hämtat honom. Han ville verkligen återvända, men då han kvällen innan hade lämnat dem så som han gjorde, var han alltför stolt för att på eget initiativ gå tillbaka så snart. Följande dag var han så deprimerad att det tog nästan en vecka för honom att besluta sig för att återvända. Apostlarna väntade på honom, och han väntade på att hans bröder skulle söka upp honom och be honom följa med tillbaka. Tomas förblev därför borta från sina medarbetare ända tills följande lördagskväll, då Petrus och Johannes efter mörkrets inbrott gick över till Betfage och förde med sig honom tillbaka. Häri ligger också orsaken till varför de inte genast begav sig till Galiléen efter det att Jesus för första gången hade visat sig för dem; de ville inte ge sig av utan Tomas.


 
 
191:1 ►
Urantiaboken