Den judiska lagen krävde att domstolen skulle hålla två sammanträden i de fall då det gällde att avkunna dödsdom. Detta andra sammanträde skulle hållas dagen efter det första, och den mellanliggande tiden skulle domstolens medlemmar tillbringa med att fasta och sörja. Men dessa män kunde inte invänta nästa dag för att bekräfta sitt beslut att Jesus måste dö. De väntade endast en timme. Under mellantiden lämnades Jesus i audienssalen i händerna på tempelvakterna, som tillsammans med översteprästens tjänare roade sig med att överösa Människosonen med kränkningar av alla slag. De hånade honom, spottade på honom och gav honom grymma slag. De slog honom i ansiktet med ett spö och sade sedan: ”Profetera för oss, du din Befriare, vem det var som slog dig.” Så höll de på i en hel timmes tid med att skymfa och misshandla denne galilé, som inte gjorde motstånd.
Under denna tragiska timme av lidande och låtsasrättegångar inför de okunniga och känslolösa vakterna och tjänarna väntade Johannes Sebedaios i ensam ångest i ett angränsande rum. När dessa smädelser först började angav Jesus genom en nick med huvudet åt Johannes att denne skulle dra sig tillbaka. Mästaren visste mycket väl att om han lät sin apostel stanna kvar i rummet och bevittna dessa otidigheter, skulle Johannes förbittring väckas till den grad att hans utbrott av protesterande förnärmelse troligen skulle leda till hans död.
Under hela denna fasans timme yttrade Jesus inte ett ord. För denna ädla och känsliga människosjäl, förenad i personlighetsrelation med hela detta universums Gud, fanns det ingen bittrare del av denna förödmjukelsens bägare än den förfärliga timmen i händerna på dessa okunniga och grymma vakter och tjänare, vilka hade uppeggats till att misshandla honom av det exempel som medlemmarna i denna så kallade rådsdomstol hade föregått med.
Människohjärtat kan omöjligen föreställa sig den rysning av indignation som svepte ut över ett vidsträckt universum när de himmelska intelligenserna bevittnade denna syn, då deras älskade Härskare underkastade sig sina okunniga och vilseledda skapade varelsers vilja på den syndförmörkade och olyckliga sfären Urantia.
Vad är detta djuriska drag i människan som får henne att vilja skymfa och fysiskt angripa det som hon inte andligen eller intellektuellt kan uppnå? Hos den bara halvt civiliserade människan lurar en ond brutalitet som söker sitt utlopp över dem som står högre i visdom och andlig uppnåelse. Observera den ondskefulla råheten och den brutala grymheten hos dessa förment civiliserade människor när de fick en viss form av djurisk njutning från dessa fysiska angrepp på den motståndslöse Människosonen. När dessa skymfer, smädelser och slag haglade över Jesus försvarade han sig inte, men han var inte försvarslös. Jesus blev inte besegrad, han bara inte deltog i striden i materiell bemärkelse.
Under dessa stunder vinner Mästaren sina största segrar i hela sin långa och händelserika levnadsbana som ett väldigt och vidsträckt universums skapare, upprätthållare och frälsare. Efter att Jesus till fullo har levt ett liv för att uppenbara Gud för människan är han nu engagerad i att framföra en ny och exempellös uppenbarelse av människan för Gud. Jesus uppenbarar nu för världarna den slutliga segern över alla rädslor för isolering hos den skapades personlighet. Människosonen har nått den slutliga insikten om sin identitet som Guds Son. Jesus tvekar inte att hävda att han och Fadern är ett; och på basis av denna suprema och överjordiska erfarenhets faktum och sanning, uppmanar han alla rikets troende att bli ett med honom, just så som han och Fadern är ett. Den levande erfarenheten i Jesu religion blir således det osvikliga och säkra förfarande varigenom det blir möjligt för andligen isolerade och kosmiskt ensamma dödliga på jorden att undkomma personlighetens isolering med alla dess konsekvenser i form av rädsla och tillhörande känslor av hjälplöshet. I himmelrikets broderliga realiteter finner Guds trossöner slutlig frigörelse från både personlig och planetarisk isolering av jaget. Den gudsmedvetna troende upplever i allt högre grad hänförelsen och storslagenheten i det andliga fraterniserandet i universumskala—medborgarskap i höjden i förening med det eviga förverkligandet av den gudomliga ödesbestämmelsen att uppnå fulländning.