◄ 181:0
Kapitel 181
181:2 ►

De sista råden och varningarna

1. De sista trösteorden

181:1.1

När de elva hade intagit sina platser reste sig Jesus och sade till dem: ”Så länge jag är hos er i kroppslig gestalt kan jag endast vara en individ mitt ibland er eller i hela världen. Men när jag har befriats från att vara iklädd denna dödliga natur kan jag komma tillbaka som en ande som bor i det inre hos var och en av er och alla andra som tror detta rikets evangelium. På så sätt blir Människosonen en andlig inkarnation i alla sant troendes själar.

181:1.2

”När jag har återvänt för att leva i er och arbeta genom er kan jag så mycket bättre leda er genom detta liv och visa er vägen genom de många boningarna i det framtida livet i himlarnas himlar. Livet i Faderns eviga skapelse är inte en ändlös vila av sysslolöshet och självisk bekvämlighet utan ett ständigt framåtskridande i älskvärdhet, sanning och härlighet. Vart och ett av de många, många ställena i min Faders hus är en uppehållsort och ett liv som avser att förbereda er för nästa liv som är framför er. Och så fortsätter ljusets barn från härlighet till härlighet tills de uppnår det gudomliga tillstånd där de är andligen fulländade just så som Fadern är fullkomlig i allting.

181:1.3

”Om ni vill vara mina efterföljare när jag lämnar er, gå då in för en allvarlig strävan att leva enligt andan i min förkunnelse och idealet i mitt liv—att göra min Faders vilja. Gör detta, i stället för att försöka efterlikna mitt naturliga liv i köttet så som jag nödvändigtvis har varit tvungen att leva det i denna värld.

181:1.4

”Fadern sände mig till denna värld, men endast några få av er har velat helt ta emot mig. Jag kommer att utgjuta min ande över allt kött, men alla människor väljer inte att ta emot denna nya lärare som vägvisare och rådgivare för själen. Men alla de som verkligen tar emot honom blir upplysta, renade och tröstade. Och denna Sanningens Ande skall hos dem bli en källa av levande vatten som flödar fram till evigt liv.

181:1.5

”Och nu då jag står i begrepp att lämna er ville jag säga några trösteord till er. Frid lämnar jag hos er; min frid ger jag er. Jag ger inte dessa gåvor så som världen ger—enligt mått—jag ger åt var och en av er allt som ni vill ta emot. Låt inte era hjärtan vara oroade, inte heller räddhågade. Jag har övervunnit världen, och i mig skall ni alla segra genom tro. Jag har varnat er att Människosonen kommer att dödas, men jag försäkrar er att jag kommer tillbaka innan jag beger mig till Fadern, även fast det bara blir en kort tid. Och sedan jag har stigit upp till Fadern skall jag säkerligen sända den nya läraren som skall vara hos er och bo i era egna hjärtan. Och när ni ser att allt detta sker, bli inte bestörta utan tro, eftersom ni ju visste allt på förhand. Jag har älskat er med stor tillgivenhet, och jag skulle inte vilja lämna er, men det är Faderns vilja. Min stund har kommit.

181:1.6

”Tvivla inte på någon av dessa sanningar ens efter det att ni har skingrats åt alla håll av förföljelser och är modfällda av många bedrövelser. När ni känner er ensamma i världen är jag medveten om er isolering, precis så som ni kommer att vara medvetna om min isolering när ni har skingrats var och en åt sitt håll och Människosonen har lämnats i händerna på sina fiender. Men jag är aldrig ensam; Fadern är alltid med mig. Även i den stunden skall jag be för er. Och allt detta har jag berättat för er för att ni skulle ha frid, och ha den rikligare. I denna värld möter ni prövningar men var vid gott mod; jag har besegrat världen och visat er vägen till evig fröjd och evigt tjänande.”

181:1.7

Jesus ger frid åt dem som likt honom gör Faderns vilja, men inte i form av fröjder och tillfredsställelser av denna materiella värld. Trolösa materialister och fatalister kan endast hoppas på två sorters frid och själströst: Antingen måste de vara stoiker, som med orubblig beslutsamhet har bestämt sig för att möta det oundvikliga och uthärda det värsta, eller också måste de vara optimister, som ständigt omhuldar det hopp som evigt flödar fram i människans bröst, fåfängt längtande efter en frid som faktiskt aldrig kommer.

181:1.8

Ett visst mått av både stoicism och optimism är till nytta när det gäller att leva ett liv på jorden, men ingendera har något att göra med den enastående frid som Guds Son utger till sina jordiska bröder. Den frid som Mikael ger sina barn på jorden är samma frid som fyllde hans egen själ när han själv i köttslig gestalt levde sitt liv som dödlig just här i denna värld. Jesu frid är glädjen och tillfredsställelsen hos en gudsmedveten individ som har vunnit den seger som man vinner då man helt lär sig att göra Guds vilja medan man lever de dödligas liv på jorden. Friden i Jesu sinne byggde på en absolut mänsklig tro på verkligheten av den gudomlige Faderns visa och deltagande överomsorg. Jesus mötte svårigheter på jorden. Han har till och med felaktigt kallats ”sorgernas man”, men under alla dessa erfarenheter tröstades han av den tillit som ständigt gav honom kraft att fullfölja syftet med sitt liv i full förvissning om att han hela tiden utförde Faderns vilja.

181:1.9

Jesus var beslutsam, ihärdig och grundligt hängiven i sin missions fullbordande, men han var ingen kallsinnig och hårdhudad stoiker. Han sökte alltid finna de glada aspekterna i sina livsupplevelser, men han var ingen blind optimist som hade lurat sig själv. Mästaren visste allt som skulle hända med honom, men han var orädd. Efter att han hade utgett sin frid till var och en av sina anhängare kunde han följdriktigt säga: ”Låt inte era hjärtan vara oroade, inte heller räddhågade.”

181:1.10

Jesu frid är därför friden och förvissningen hos en son som fullt och fast tror att hans levnadsbana i tid och evighet säkert och fullständigt sköts om och upprätthålls av en allvis, allälskande och allsmäktig Andefader. Det är sannerligen en frid som övergår det dödliga sinnets förstånd, men som det troende människohjärtat helt kan åtnjuta.


◄ 181:0
 
181:2 ►