Jesus försökte alltid inpränta hos sina apostlar och lärjungar att de genom tro måste förskaffa sig en rättfärdighet som översteg den rättfärdighet som uttrycktes av de slaviska gärningar som en del av de skriftlärda och fariséerna så inbilskt paraderade inför världen.
Fastän Jesus lärde att tro, enkel barnatro, är nyckeln till rikets dörr, lärde han också att det efter inträdet genom dörren finns uppåtgående trappsteg av rättfärdighet, uppför vilka varje troende barn måste gå för att växa upp till Guds robusta söners fulla längd.
Det är när man betraktar sättet att ta emot Guds förlåtelse som uppnåendet av rikets rättfärdighet uppenbaras. Tron är det pris du betalar för inträdet i Guds familj, men förlåtelsen är Guds handling som godkänner din tro som priset för inträdet. Mottagandet av Guds förlåtelse innebär för en som tror på riket en definitiv och faktisk upplevelse, och det består av fyra steg, rikets steg av inre rättfärdighet:
1. Guds förlåtelse görs faktiskt tillgänglig och upplevs personligen av människan just i den utsträckning som hon förlåter sina medmänniskor.
2. Människan förlåter inte på allvar sina medmänniskor om hon inte älskar dem som sig själv.
3. Att på detta sätt älska sin nästa som sig själv är den högsta etiken.
4. Moraliskt uppträdande, sann rättfärdighet, blir då det naturliga resultatet av en sådan kärlek.
Det är därför uppenbart att rikets sanna och inre religion ofelbart och i ökad utsträckning tenderar att manifestera sig i praktiska åtgärder av socialt tjänande. Jesus förkunnade en levande religion som drev sina troende till att engagera sig i kärleksfullt tjänande. Men Jesus satte inte etiken i religionens ställe. Han förkunnade religionen som en orsak och etiken som en följd.
Rättfärdigheten i varje handling måste mätas med motivet till den; de högsta formerna av godhet är därför omedvetna. Jesus befattade sig aldrig med moral eller etik som sådana. Han var helt upptagen av den inre och andliga gemenskap med Gud Fadern som så säkert och direkt manifesterar sig i ett utåtriktat och kärleksfullt tjänande av människan. Han lärde att rikets religion är en äkta personlig erfarenhet som ingen människa kan hålla inom sig; att medvetandet om att man är medlem av de troendes familj oundvikligen leder till att man följer reglerna för familjens beteende, att tjäna ens bröder och systrar i en strävan att utöka och utvidga samfundet.
Gudsrikets religion är personlig, individuell; frukterna, resultaten, berör familjen, brödraskapet. Jesus försummade aldrig att upphöja heligheten hos individen i motsats till samhället. Men han insåg också att människan uppbygger sin karaktär genom osjälviskt tjänande; att hon utvecklar sin moraliska natur i kärleksfulla relationer till sina medmänniskor.
Genom att förkunna att riket är inom människan, genom att upphöja individen, gav Jesus dödsstöten åt det gamla samhället och inledde den sanna samhälleliga rättfärdighetens nya domperiod. Denna nya samhällsordning har världen knappast känt till, emedan världen har vägrat att tillämpa principerna för himmelrikets evangelium. När detta rike, som innebär att det andliga råder supremt, faktiskt framträder på jorden manifesteras det inte endast i bättre sociala och materiella förhållanden, utan snarare i härligheterna i de förhöjda och berikade andliga värden som kännetecknar den annalkande tidsåldern av förbättrade mänskliga relationer och allt mer omfattande andliga resultat.