Mästaren gjorde det klart att himmelriket måste börja med och vara centrerat i den tvåfaldiga uppfattningen om sanningen av Guds faderskap och det därmed korrelerade faktumet om människornas broderskap. Jesus förklarade att accepterandet av en sådan förkunnelse skulle befria människan från det urgamla slaveriet under djurisk rädsla och samtidigt berika människolivet med följande frukter från det nya livet i andlig frihet:
1. Nytt mod och ökad andlig kraft. Rikets evangelium skulle göra människan fri och inspirera henne till att våga hoppas på evigt liv.
2. Evangeliet innehöll ett budskap om ny tillförsikt och sann tröst för alla människor, även för de fattiga.
3. Det var i sig självt en ny norm för moraliska värden, en ny etisk måttstock för att mäta människans beteende. Det förde fram idealet om ett nytt slags människosamhälle som det skulle leda till.
4. Det förkunnade det andligas överlägsenhet jämfört med det materiella. Det förhärligade andliga realiteter och upphöjde övermänskliga ideal.
5. Det nya evangeliet lyfte fram andlig uppnående som livets sanna mål. Människolivet fick ett nytt begåvande av moraliskt värde och gudomlig värdighet.
6. Jesus lärde att de eviga realiteterna var ett resultat av (en belöning för) rättfärdigt jordiskt strävande. Människans vistelse som dödlig på jorden fick nya betydelser till följd av insikten om att hon hade en ädel bestämmelse.
7. Det nya evangeliet bekräftade att människans frälsning är en uppenbarelse av ett vittgående gudomligt syfte som skall fullbordas och förverkligas i den framtida ödesbestämmelsen av Guds frälsta söners ändlösa tjänande.
De ovannämnda lärorna täcker den utvidgade idén om Guds rike som Jesus förkunnade. Denna storsinta uppfattning ingick knappast i Johannes Döparens elementära och förvirrade förkunnelse om riket.
Apostlarna kunde inte fatta den verkliga betydelsen av Mästarens uttalanden om Guds rike. Den senare förvrängningen av Jesu förkunnelse, så som den är upptecknad i Nya testamentet, beror på att evangelieförfattarnas förståelse var färgad av tron på att Jesus var borta från världen endast en kort tid, att han snart skulle återvända för att etablera Guds rike i makt och härlighet—just en sådan föreställning som de hade medan han fanns hos dem i köttslig gestalt. Men Jesus sammanknippade inte rikets etablerande med idén om hans återkomst till denna värld. Att århundraden har gått utan något tecken på en ”ny tidsålder” är inte på något sätt i disharmoni med Jesu förkunnelse.
Den storslagna strävan som uttrycktes i denna predikan var försöket att omvandla föreställningen om himmelriket till ett ideal som omfattade tanken att göra Guds vilja. Länge hade Mästaren lärt sina anhängare att be: ”Må ditt rike komma; må din vilja ske”, och vid det här tillfället försökte han allvarligt förmå dem att överge användningen av termen Guds rike till förmån för den mer praktiska motsvarigheten Guds vilja. Men det lyckades inte.
Jesus önskade ersätta idén om riket, konungen och undersåtarna med föreställningen om den himmelska familjen, den himmelske Fadern samt Guds befriade söner engagerade i ett fröjdefullt och frivilligt tjänande av sina medmänniskor och i en sublim och intelligent dyrkan av Gud Fadern.
Vid det här laget hade apostlarna förvärvat ett tvåfaldigt sätt att se på Guds rike; de ansåg det vara:
1. En fråga om personlig erfarenhet, något som redan då fanns i hjärtana på sant troende.
2. En fråga om folk- eller världsföreteelser; att Guds rike låg i framtiden, något att se fram emot.
De betraktade rikets uppkomst i människornas hjärtan som en gradvis utveckling, likt jäsningen i en surdeg eller senapskornets växt. De trodde att gudsrikets ankomst i folk- eller världsomfattande mening skulle ske både plötsligt och spektakulärt. Jesus tröttnade aldrig på att berätta för dem att himmelriket var deras personliga erfarenhet av att inse och förverkliga det andliga livets högre kvaliteter; att dessa andeerfarenhetens realiteter progressivt överförs till nya och högre nivåer av gudomlig visshet och evig storslagenhet.
Denna eftermiddag förkunnade Mästaren klart och tydligt en ny uppfattning om gudsrikets tvåfaldiga natur, då han beskrev följande två faser:
”För det första: Guds rike i denna värld, den suprema önskan att göra Guds vilja, människans osjälviska kärlek, som bär god frukt i form av förbättrat etiskt och moraliskt beteende.
”För det andra: Guds rike i himlen, målet för de dödliga troende, det livsskede vari kärleken till Gud fulländas och vari Guds vilja görs på ett mer gudomligt vis.”
Jesus lärde att den troende genom sin tro träder in i gudsriket nu. I sina många olika föreläsningar undervisade han om att två saker är väsentliga för att genom tro inträda in i gudsriket:
1. Tro, uppriktighet. Att komma som ett litet barn, att ta emot utgivningen av ens sonskap som en gåva; att underkasta sig att göra Faderns vilja utan att fråga och med full tillit till och i genuin förtröstan på Faderns visdom; att komma in i riket fri från fördomsfullhet och förhandsuppfattningar; att ha ett öppet sinne och vara läraktig som ett oförstört barn.
2. Sanningshunger. Törsten efter rättfärdighet, en sinnesförändring, att människan har tillägnat sig motivet till att vilja vara som Gud och finna Gud.
Jesus lärde att synden inte är en följd av en bristfällig människonatur utan att den snarare kommer sig av ett medvetet sinne som domineras av en motspänstig vilja. Om synden lärde han att Gud har förlåtit den; att vi gör denna förlåtelse personligen tillgänglig genom att vi förlåter våra medmänniskor. När du förlåter din jordiske broder skapar du därmed i din egen själ förmågan att som en realitet ta emot Guds förlåtelse av dina egna missgärningar.
Vid den tid då aposteln Johannes började skriva berättelsen om Jesu liv och förkunnelse hade den första tidens kristna haft så mycket svårigheter av att idén om Guds rike orsakade förföljelse, att de i stort sett hade övergett användningen av uttrycket. Johannes talar mycket om det ”eviga livet”. Jesus talade ofta om det som ”livets rike”. Han hänvisade också ofta till ”Guds rike inom er”. En gång kallade han en sådan erfarenhet ”familjegemenskap med Gud Fadern”. Jesus försökte ersätta uttrycket rike med många andra termer, men alltid utan framgång. Bland annat använde han uttrycken: Guds familj, Faderns vilja, Guds vänner, de troendes samfund, människans broderskap, Faderns flock, Guds barn, de trognas gemenskap, Faderns tjänst och Guds befriade söner.
Men han kunde inte undgå att använda idén om riket. Först över femtio år senare, efter det att de romerska arméerna hade förstört Jerusalem, började denna idé om riket förändras till det eviga livets kult då dess sociala och institutionella aspekter togs över av den snabbt expanderande och kristalliserande kristna kyrkan.