Över femtio lärjungar som ville bli ordinerade och utnämnda till medlemmar i de sjuttios grupp tillbakavisades av den kommitté som Jesus hade tillsatt för att välja ut dessa kandidater. Kommittén bestod av Andreas, Abner och den tillförordnade ledaren för evangelistkåren. I alla de fall då denna tre personers kommitté inte var enhällig i sitt beslut förde de kandidaten till Jesus, och fastän Mästaren aldrig avvisade en enda person som ville bli ordinerad till att förkunna evangeliet, fanns det mer än ett dussin som, när de hade talat med Jesus, inte längre ville bli evangelieförkunnare.
En uppriktig lärjunge kom till Jesus och sade: ”Mästare, jag skulle vilja vara en av dina nya apostlar, men min far är mycket gammal och nära döden; kunde jag få tillstånd att återvända hem för att begrava honom?” Till denne man sade Jesus: ”Min son, rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud. Du är en trogen lärjunge, och du kan förbli det fastän du återvänder hem för att ta vård om dina kära, men så är det inte med mina evangelieförkunnare. De har lämnat allt för att följa mig och förkunna riket. Om du vill vara en ordinerad lärare måste du låta andra begrava de döda medan du går ut för att sprida det glada budskapet.” Mannen gick bort fylld av stor besvikelse.
En annan lärjunge kom till Mästaren och sade: ”Jag skulle vilja bli ordinerad till budbärare, men jag skulle vilja gå hem en kort tid för att trösta min familj.” Jesus svarade: ”Om du vill bli ordinerad måste du vara villig att försaka allt. Evangeliets förkunnare kan inte ha delade känslor. Den som vänder tillbaka när han har satt sin hand till plogen, han är inte värdig att bli rikets budbärare.”
Sedan kom Andreas till Jesus med en viss rik ung man, som var fromt troende och som önskade bli ordinerad. Denne unge man, Matadormus, var medlem av judarnas råd i Jerusalem. Han hade hört Jesus undervisa och hade senare fått undervisning i rikets evangelium av Petrus och de övriga apostlarna. Jesus talade med Matadormus om vad som fordrades för ordination och bad honom uppskjuta sitt beslut tills han noga hade tänkt igenom saken. Tidigt nästa morgon, medan Jesus tog sig en promenad, tilltalade den unge mannen honom och sade: ”Mästare, jag skulle av dig vilja få veta vad som ger visshet om evigt liv. Med beaktande av att jag har hållit alla bud sedan jag var ung, skulle jag vilja veta vad mer jag måste göra för att vinna evigt liv.” Som svar på denna fråga sade Jesus: ”Om du håller alla buden—du skall inte begå äktenskapsbrott, inte dräpa, inte stjäla, inte vittna falskt, inte bedra, visa aktning för dina föräldrar—gör du väl, men frälsning är belöning för tro, inte endast för gärningar. Tror du på rikets evangelium?” Matadormus svarade: ”Ja, Mästare, jag tror allt som du och dina apostlar har lärt mig.” Jesus sade: ”Då är du sannerligen min lärjunge och ett rikets barn.”
Då sade den unge mannen: ”Men Mästare, jag är inte nöjd med att vara din lärjunge; jag vill vara en av dina nya budbärare.” När Jesus hörde detta såg han på honom med stor kärlek och sade: ”Jag vill ha dig som en av mina budbärare om du är villig att betala priset, om du vill tillgodose det enda som du saknar.” Matadormus svarade: ”Mästare, jag gör vad som helst om jag bara får följa dig.” Jesus kysste den knäböjande unge mannen på pannan och sade: ”Om du vill vara min budbärare, gå och sälj allt du har, och när du har gett intäkterna därav till de fattiga eller till dina bröder, kom då och följ mig; då har du en skatt i himmelriket.”
När Matadormus hörde detta blev han modfälld. Han reste sig och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket. Denne förmögne unge farisé hade blivit uppfostrad till att tro att förmögenhet var tecken på Guds ynnest. Jesus visste att han inte var fri från kärleken till sig själv och sina rikedomar. Mästaren önskade befria honom från kärleken till förmögenheten, inte nödvändigtvis från förmögenheten. Medan Jesu lärjungar inte avstod från alla sina världsliga tillgångar, gjorde däremot apostlarna och de sjuttio det. Matadormus ville vara en av de sjuttio nya budbärarna, och det var orsaken till att Jesus fordrade att han skulle avstå från alla sina jordiska ägodelar.
Nästan varje människa har något speciellt ont som hon håller fast vid och omhuldar och som himmelriket kräver som en del av priset för inträdet. Om Matadormus hade avstått från sin förmögenhet skulle den antagligen genast ha satts tillbaka i hans händer för att förvaltas av honom de sjuttios kassör. Ty senare, när församlingen i Jerusalem hade grundats, lydde han Mästarens uppmaning, fastän det då var för sent att bli medlem av de sjuttio, och blev kassör för församlingen i Jerusalem, där Herrens köttslige broder Jakob var föreståndare.
Så har det alltid varit och kommer det alltid att vara: Människor måste komma fram till sina egna beslut. Människorna har ett visst spelrum i sin valfrihet. Den andliga världens krafter tvingar inte människan; de låter henne gå den väg hon själv väljer.
Jesus förutsåg att Matadormus med sina rikedomar omöjligen kunde bli en ordinerad medarbetare till människor som hade lämnat allt för evangeliet; samtidigt såg han att utan sina rikedomar han skulle bli den definitive ledaren för dem alla. Men likt Jesu egna bröder blev han aldrig stor i riket, därför att han berövade sig själv den nära och personliga förbindelse med Mästaren som han kunde ha fått uppleva om han då hade varit villig att göra just det som Jesus bad honom och som han flera år senare faktiskt gjorde.
Rikedomar har ingenting direkt att göra med inträdet i himmelriket, men kärlek till rikedomar har. Rikets andliga lojaliteter är oförenliga med servilitet till den materialistiska mammon. Människan kan inte dela sin suprema lojalitet till ett andligt ideal med en materiell hängivelse.
Jesus lärde aldrig att det var fel att äga förmögenhet. Han fordrade endast att de tolv och de sjuttio gav alla sina jordiska ägodelar till den gemensamma saken. Även då han förordnade om en lönsam avveckling av deras egendom, liksom i aposteln Matteus fall. Jesus gav mången gång råd åt sina förmögna lärjungar så som han hade lärt den rike mannen i Rom. Mästaren ansåg en klok placering av överloppsinkomster vara en legitim form av försäkring mot framtida och oundvikliga motgångar. När det fanns ett överskott av pengar i apostlarnas kassa deponerade Judas medel som kunde användas senare när de kanske kunde lida av betydligt minskade inkomster. Detta gjorde Judas efter konsultation med Andreas. Jesus hade aldrig personligen något att göra med apostlarnas finanser, utom när det gällde utdelning av allmosor. Men det fanns emellertid ett ekonomiskt missbruk som han många gånger fördömde, nämligen att svaga, obildade och mindre lyckligt lottade människor orättvist utnyttjades av sina starka, sluga och intelligentare medmänniskor. Jesus förkunnade att en sådan inhuman behandling av män, kvinnor och barn var oförenlig med de ideal som gällde för himmelrikets brödraförsamling.