Långt innan de flydde från Galiléen hade Jesu anhängare enträget bett honom att bege sig till Jerusalem och förkunna rikets evangelium för att hans budskap skulle ha prestigen av att ha predikats i den judiska kulturens och lärdomens centrum. Men nu då han faktiskt hade kommit till Jerusalem för att undervisa fruktade de för hans liv. Då apostlarna visste att judarnas råd hade försökt föra Jesus till Jerusalem för rättegång, och då de kom ihåg Mästarens nyligen upprepade uttalanden att han måste genomgå döden, hade de varit bokstavligen förstummade av hans plötsliga beslut att närvara vid lövhyddefesten. På alla deras tidigare böner om att han skulle bege sig till Jerusalem hade han svarat: ”Tiden är ännu inte inne.” När de nu protesterade av rädsla svarade han endast: ”Men tiden är inne.”
Under lövhyddefesten gick Jesus djärvt in i Jerusalem vid flera tillfällen och undervisade offentligt i templet. Han gjorde det trots att hans apostlar försökte avråda honom. Fastän de länge hade manat honom att förkunna sitt budskap i Jerusalem, var de nu rädda att se honom bege sig in i staden, då de mycket väl visste att de skriftlärda och fariséerna var inriktade på att döda honom.
Jesu orädda framträdande i Jerusalem gjorde hans anhängare mer än någonsin förvirrade. Många av hans lärjungar, och till och med aposteln Judas Iskariot, hade dristat sig till att tänka att Jesus i all hast hade flytt in i Fenicien därför att han var rädd för judarnas ledare och Herodes Antipas. De förstod inte betydelsen av Mästarens förehavanden. Hans närvaro i Jerusalem, även tvärt emot sina anhängares råd, räckte att för alltid göra slut på alla viskningar om rädsla och feghet.
Under lövhyddefesten såg tusentals troende från alla delar av romarriket Jesus, hörde honom undervisa, och många färdades även ut till Betania för att överlägga med honom om rikets utbredning i deras respektive hemtrakter.
Det fanns många orsaker till att Jesus kunde predika offentligt på tempelgårdarna under festens dagar, och den främsta orsaken var den rädsla som hade kommit över styresmännen vid judarnas råd till följd av att känslorna i hemlighet hade delat sig inom deras egna led. Det var ett faktum att många av medlemmarna av judarnas råd antingen hemligt trodde på Jesus eller annars avgjort var emot hans arresterande under festen, när det fanns ett så stort antal människor i Jerusalem och många av dem antingen trodde på honom eller åtminstone var vänligt inställda till den andliga rörelse som han stödde.
Abners och hans medarbetares bemödanden över hela Judéen hade också gjort mycket för att bygga upp en gynnsam stämning för riket, rentav till den grad att Jesu fiender inte vågade vara alltför frispråkiga i sin opposition. Detta var en av orsakerna till att Jesus offentligt kunde besöka Jerusalem och komma därifrån med livet i behåll. En eller två månader tidigare hade han med säkerhet blivit dödad.
Men Jesu oförvägna djärvhet att offentligt framträda i Jerusalem injagade fruktan hos hans fiender. De var inte beredda på en sådan vågad utmaning. Flera gånger under denna månad gjorde judarnas råd halvhjärtade försök att arrestera Mästaren, men dessa bemödanden misslyckades. Jesu fiender var så häpna över hans oväntade offentliga framträdande i Jerusalem att de antog att de romerska myndigheterna måste ha lovat honom sitt beskydd. Då de visste att Filippos (Herodes Antipas bror) nästan var anhängare till Jesus, gissade rådets medlemmar att Filippos hade förskaffat Jesus löften om beskydd mot hans fiender. Jesus hade avlägsnat sig från deras domkrets innan de vaknade till insikt om att de hade misstagit sig i tron att hans plötsliga och djärva framträdande i Jerusalem hade berott på ett hemligt samförstånd med de romerska styresmännen.
Endast de tolv apostlarna hade känt till att Jesus ämnade delta i lövhyddefesten när de begav sig från Magadan. Mästarens övriga anhängare blev storligen förvånade när han visade sig på tempelgårdarna och började undervisa offentligt, och de judiska myndigheterna var förvånade bortom all beskrivning då det rapporterades att han undervisade i templet.
Även om Jesu lärjungar inte hade väntat sig att han skulle delta i festen, hyste det överväldigande flertalet av de långväga pilgrimer som hade hört om honom, hopp om att de skulle få se honom i Jerusalem. Och de blev inte heller besvikna, ty vid flera tillfällen undervisade han i Salomons pelargång och annanstans på tempelgårdarna. Dessa anföranden var verkligt den officiella eller formella kungörelsen on Jesu gudomlighet till det judiska folket och till hela världen.
Folkmassorna som lyssnade till Mästarens förkunnelse var delade i sina åsikter. En del sade att han var en god man, en del att han var en profet, en del att han sannerligen var Messias. Andra sade att han var en okynnig orostiftare, att han förde folket vilse med sina märkliga läror. Hans fiender tvekade av rädsla för hans vänligt sinnade anhängare att öppet fördöma honom, medan hans vänner av rädsla för judarnas ledare inte öppet vågade erkänna honom, ty de visste ju att judarnas råd var inställt på att döda honom. Men även hans fiender förundrade sig över hans förkunnelse, då de visste att han inte hade fått undervisning i rabbinernas skolor.
Varje gång Jesus gick in i Jerusalem fylldes hans apostlar av fasa. De blev dag för dag allt mer rädda när de lyssnade till hans allt djärvare uttalanden om naturen av hans mission på jorden. De var inte vana att höra Jesus framföra sådana bestämda anspråk och sådana häpnadsväckande påståenden ens när han predikade bland sina vänner.