I Filadelfia där Jakob verkade undervisade Jesus lärjungarna om den positiva karaktären som kännetecknade rikets evangelium. När han under loppet av sina uttalanden antydde att vissa delar av skrifterna innehöll mer sanning än andra och uppmanade sina åhörare att nära sina själar med den bästa andliga födan, avbröt Jakob Mästaren och frågade: ”Mästare, vill du vara så vänlig att säga oss hur vi skall kunna välja ut de bättre ställena från skrifterna för vår personliga uppbyggelse?” Jesus svarade: ”Ja Jakob, när ni läser skrifterna, sök då efter sådana evigt sanna och gudomligt sköna lärdomar som till exempel:
”Skapa i mig, o Gud, ett rent hjärta.
”Herren är min herde, mig skall inget fattas.
”Du bör älska din nästa som dig själv.
”Ty jag, Herren, din Gud, skall hålla din högra hand och säga: var inte rädd, jag skall hjälpa dig.
”Inte heller skall nationerna lära sig kriga längre.”
Detta illustrerar det sätt på vilket Jesus dag för dag utnyttjade de bästa delarna av de hebreiska skrifterna för undervisning av sina anhängare och för inkluderande i förkunnelsen av det nya evangeliet om riket. Andra religioner hade framfört tanken att Gud är nära människan, men Jesus jämställde Guds omsorg om människan med en kärleksfull fars bekymmer för sina omyndiga barns välfärd, och därefter gjorde han denna undervisning till en hörnsten i sin religion. Sålunda framtvingade läran om Guds faderskap utövandet av broderskap mellan människorna. Att dyrka Gud och att tjäna människan blev kärnan i hans religion. Jesus tog det bästa i den judiska religionen och gav det en värdig inramning i den nya förkunnelsen om rikets evangelium.
Jesus förde den positiva handlingens anda in i den judiska religionens passiva doktriner. I stället för en negativ uppfyllelse av ceremoniella krav uppmanade Jesus dem som accepterade den nya religionen att göra det positiva som den krävde. Jesu religion bestod inte endast i att tro det som evangeliet fordrade, utan att faktiskt göra det. Han lärde inte att kärnan i hans religion var socialt tjänande, utan snarare att socialt tjänande var en av de säkra följdverkningarna hos den som har den sanna religionens ande.
Jesus tvekade inte att ta i användning den bättre delen av en skrift, medan han tillbakavisade den sämre delen. Hans storslagna uppmaning: ”Älska din nästa som dig själv”, tog han från det ställe som lyder: ”Du skall inte hämnas på någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv.” Jesus tog i bruk den positiva delen av detta skriftställe samtidigt som han förkastade den negativa delen. Han motsatte sig även en negativ eller rent passiv form av icke-våld. Han sade: ”När en ovän slår dig på ena kinden, stå inte där stum och passiv utan, med en positiv attityd, vänd också den andra kinden till; dvs. gör det bästa möjliga för att aktivt leda din felande broder bort från ondskans stigar och in på det rättfärdiga livets bättre vägar.” Jesus fordrade att hans anhängare reagerade positivt och energiskt på varje livssituation. Att vända den andra kinden till, eller vilken som helst liknande handling, kräver initiativ, fordrar ett energiskt, aktivt och modigt uttryckande av den troendes personlighet.
Jesus talade inte för utövandet av en negativ resignation inför kränkningar från dem som avsiktligt kunde tänkas utnyttja sådana som inte brukar våld mot ondskan, utan snarare för att hans anhängare skulle vara visa och vakna för att snabbt och positivt kunna reagera med gott för ont i syfte att effektivt kunna övervinna ondska med godhet. Glöm inte att det sant goda ofelbart är mäktigare än det mest fördärvliga onda. Mästaren förkunnade en positiv norm för rättfärdigheten: ”Den som vill vara min lärjunge måste glömma sig själv och i full mån åta sig sina ansvarigheter dagligen för att följa mig.” Och så levde han själv att ”han gick omkring och gjorde gott.” Denna aspekt på evangeliet belystes mycket väl av många liknelser som han senare berättade för sina anhängare. Han uppmanade aldrig sina anhängare att tålmodigt bära sina plikter, utan snarare att med energi och entusiasm i full mån leva upp till sina mänskliga ansvarigheter och gudomliga privilegier i Guds rike.
När Jesus lärde sina apostlar att om någon med orätt tog deras mantel skulle de också erbjuda sitt andra plagg, avsåg han inte så mycket en konkret andra klädnad som idén att göra något positivt för att frälsa missdådaren i stället för att följa det forna rådet att ge igen—”öga för öga” och så vidare. Jesus avskydde idén att man antingen hämnades eller bara passivt led en orättvisa eller blev offer för den. Vid detta tillfälle lärde han dem de tre sätten att kämpa mot och motarbeta ondskan:
1. Att löna ont med ont—den positiva men orättfärdiga metoden.
2. Att lida det onda utan att klaga och utan att göra motstånd—den rent negativa metoden.
3. Att löna ont med gott, att hävda sin vilja för att bli herre över situationen, att övervinna ondskan med godhet—den positiva och rättfärdiga metoden.
En av apostlarna frågade en gång: ”Mästare, vad borde jag göra om en främling tvingar mig att bära hans packning en mil?” Jesus svarade: ”Sitt inte ned och sucka efter lättnad samtidigt som du tyst förbannar främlingen. Sådana passiva attityder leder inte till rättfärdighet. Om du inte kan komma på något som på ett effektivare sätt är positivt, kan du åtminstone bära packningen en mil till. Det blir förvisso en utmaning för den orättfärdiga och gudlösa främlingen.”
Judarna hade hört om en Gud som ville förlåta syndare som ångrade sig och som ville försöka glömma deras missgärningar, men inte förrän Jesus kom fick människorna höra om en Gud som gick ut för att söka upp förlorade får, en som tog initiativ till att söka efter syndare och som gladde sig när han fann dem villiga att återvända till Faderns hus. Denna positiva not i religionen utsträckte Jesus även till sina böner. Han också omvandlade den negativa gyllene regeln till en positiv uppmaning till mänsklig rättvisa.
I all sin undervisning undvek Jesus ofelbart distraherande detaljer. Han skydde blomsterspråk och undvek att endast poetiskt måla upp en lek med ord. Han hade för vana att lägga in stora betydelser i små uttryck. För att belysa saker och ting vände Jesus på den vanliga betydelsen av många ord och uttryck, sådana som salt, jäsmedel, fiskande och småbarn. Han använde sig mycket effektivt av antitesen, jämförde det ytterst lilla med oändligheten osv. Hans bilder var slående, sådana som ”en blind som leder de blinda”. Men den största styrkan i hans belysande undervisning låg i dess naturlighet. Jesus tog religionens filosofi från himlen ned till jorden. Han beskrev själens väsentliga behov med en ny insikt och en ny förläning av tillgivenhet.