När Jesus närmade sig var de nio apostlarna mer än lättade att få välkomna honom, och de blev mycket uppmuntrade av att se det goda humör och den ovanliga entusiasm som speglade sig i ansiktet på Petrus, Jakob och Johannes. De rusade alla fram för att välkomna Jesus och sina tre bröder. När de utbytte hälsningar kom folksamlingen närmare och Jesus frågade: ”Vad var det ni tvistade om när vi närmade oss?” Men innan de förvirrade och förödmjukade apostlarna kunde besvara Mästarens fråga steg den orolige fadern till den plågade gossen fram, knäböjde vid Jesu fötter och sade: ”Mästare, jag har en son, mitt enda barn, som är besatt av en ond ande. Inte endast skriker han av ångest, med fradga kring munnen, och faller som en död till marken under anfallet, utan denna onda ande, som har honom i sitt våld, försätter ofta honom även i krampryckningar och har ibland kastat honom i vattnet och till och med i elden. Med mycken tandagnisslan och som följd av allt mörbultande tynar mitt barn bort. Hans liv är värre än döden; hans mor och jag har ett sorgset hjärta och en bruten ande. Omkring middagstiden igår då jag sökte efter dig hann jag ifatt dina lärjungar, och medan vi väntade försökte dina apostlar driva ut den här demonen, men de kunde inte göra det. Och nu, Mästare, vill du göra detta för oss, vill du bota min son?”
När Jesus hade lyssnat till denna redogörelse rörde han vid den knäböjande fadern och bad honom resa sig medan han kastade en forskande blick på apostlarna som stod nära intill. Sedan sade Jesus till alla dem som stod inför honom: ”Detta fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag stå ut med er? Hur länge måste jag vara kvar hos er? Hur länge skall det dröja innan ni lär er att trons gärningar inte framkommer på befallning av en tvivlande otro?” Sedan sade Jesus, medan han pekade mot den förvirrade fadern: ”För hit din son.” När Jakob hade fört gossen inför Jesus sade denne: ”Hur länge har pojken plågats på detta sätt?” Fadern svarade: ”Allt sedan han var ett litet barn.” Medan de talade fick ynglingen ett våldsamt anfall och föll mitt ibland dem med gnisslande tänder och fradgande mun. Efter en följd av våldsamma konvulsioner låg han där framför dem som en död. Nu knäböjde fadern igen vid Jesu fötter medan han bönföll Mästaren med orden: ”Om du kan bota honom, ber jag innerligt att du har medlidande med oss och befriar oss från detta lidande.” När Jesus hörde dessa ord såg han in i faderns ängsliga ansikte och sade: ”Ifrågasätt inte styrkan i min Faders kärlek, endast uppriktigheten och vidden i din egen tro. Allting är möjligt för den som verkligen tror.” Då uttalade Jakob från Safed de oförglömliga orden av blandad tro och tvivel: ”Herre, jag tror. Jag ber dig hjälpa min otro.”
När Jesus hörde dessa ord steg han framåt, tog gossen vid handen och sade: ”Jag skall göra detta enligt min Faders vilja och till den levande trons ära. Min son, stig upp! Kom ut ur honom, du olydiga ande, och gå inte in i honom igen.” Jesus satte gossens hand i faderns hand och sade: ” Gå er väg. Fadern har uppfyllt din själs önskan.” Alla de närvarande, även Jesu fiender, förvånades över vad de såg.
Det var verkligen en besvikelse för de tre apostlarna, som så nyligen hade fröjdats i den andliga hänförelsen över händelserna och upplevelserna på härlighetens berg, att så snart återvända till denna scen av nederlag och modfälldhet hos sina medapostlar. Men så var det alltid med dessa rikets tolv ambassadörer. Ständigt alternerade de mellan hänförelse och förödmjukelse i sina livsupplevelser.
Detta var ett verkligt helande från ett dubbelt lidande, en fysisk åkomma och en andeplåga. Gossen blev i den stunden varaktigt botad. När Jakob hade gett sig i väg med sin återställde son sade Jesus: ”Vi beger oss nu till Caesarea Filippi; gör er genast klara.” Det var en tystlåten grupp som vandrade söderut, medan folksamlingen följde efter dem.