Kort före frukosttiden denna tisdagsmorgon anlände Jesus och hans följeslagare till apostlarnas läger. När de kom närmare urskiljde de en ansenlig skara människor som hade samlats kring apostlarna, och snart började de höra högljudda argumenterande och tvistande ord från denna grupp om ungefär femtio människor, vilka bestod av de nio apostlarna och en samling som fördelade sig jämt mellan skriftlärda från Jerusalem och troende lärjungar, som hade följt Jesus och hans medarbetare i spåren på deras färd från Magadan.
Fastän folkhopen ägnade sig åt talrika meningsutbyten, gällde den främsta tvistefrågan en viss invånare från Tiberias som hade kommit föregående dag för att träffa Jesus. Denne man, Jakob från Safed, hade en omkring fjorton år gammal son, hans enda barn, som led av svår epilepsi. Förutom denna nervösa åkomma hade pojken blivit besatt av en av dessa kringströvande, illasinnade och upproriska mellanvarelser, som då fanns på jorden och var utom kontroll, så att ynglingen var både epileptisk och demonbesatt.
I närmare två veckors tid hade denne orolige far, en av Herodes Antipas lägre tjänstemän, vandrat omkring i de västra gränstrakterna av Filippos förvaltningsområde och sökt efter Jesus för att förmå honom att bota sin lidande son. Han hann inte upp apostlasällskapet förrän vid tolvtiden den dag då Jesus var uppe på berget tillsammans med de tre apostlarna.
De nio apostlarna blev mycket överraskade och ansenligt störda när denne man, åtföljd av nästan fyrtio andra personer som sökte Jesus, plötsligt kom på dem. Vid tiden då denna grupp anlände hade de nio apostlarna, åtminstone de flesta av dem, fallit för sin gamla frestelse—att diskutera vem som skulle vara störst i det kommande riket. De höll ivrigt på att utbyta åsikter om vilken ställning de enskilda apostlarna möjligen skulle få. De kunde helt enkelt inte frigöra sig helt från den länge omhuldade idén om Messias materiella mission. Nu när Jesus själv hade accepterat deras bekännelse att han verkligen var Befriaren—åtminstone hade han tillstått sin gudomlighet—vad var naturligare än att de under denna period, då de var åtskilda från Mästaren, började tala om de förhoppningar och ambitioner som låg dem närmast om hjärtat. De var djupt inbegripna i dessa diskussioner när Jakob från Safed och hans följeslagare som sökte efter Jesus fann dem.
Andreas steg fram för att hälsa på denne far och hans son och sade: ”Vem söker du?” Jakob sade: ”Gode man, jag söker er Mästare. Jag söker bot för min plågade son. Jag vill att Jesus driver ut denna djävul som har besatt mitt barn.” Sedan fortsatte fadern med att berätta för apostlarna hur hans son var så plågad att han många gånger nästan hade förlorat livet till följd av dessa onda attacker.
Medan apostlarna lyssnade trädde Simon Seloten och Judas Iskariot fram till fadern och sade: ”Vi kan bota honom; du behöver inte vänta på att Mästaren återvänder. Vi är rikets ambassadörer; vi håller inte längre dessa ting hemliga. Jesus är Befriaren, och rikets nycklar har överlåtits åt oss.” Vid det här laget höll Andreas och Tomas överläggningar vid sidan om. Natanael och de övriga såg på med förvåning. De var alla bestörta över Simons och Judas plötsliga djärvhet, för att inte säga förmätenhet. Sedan sade fadern: ”Om ni har fått förmågan att göra sådana gärningar, så ber jag att ni uttalar de ord som befriar mitt barn från denna träldom.” Då steg Simon fram och lade sin hand på barnets huvud, såg honom rakt i ögonen och befallde: ”Kom ut ur honom, du orena ande; i Jesu namn lyd mig.” Men ynglingen fick endast ett ännu häftigare anfall, medan de skriftlärda hånfullt förlöjligade apostlarna, och de besvikna troende fick lida glåpord från dessa ovänliga kritiker.
Andreas var djupt harmsen över detta obetänksamma försök och dess sorgliga misslyckande. Han kallade apostlarna åt sidan för överläggning och bön. Efter denna stund av eftersinnande gjorde Andreas, som starkt kände stinget från deras nederlag och den förödmjukelse som vilade över dem alla, ett nytt försök att driva ut demonen, men endast misslyckande krönte hans bemödanden. Andreas erkände ärligt sitt nederlag, bad fadern stanna hos dem över natten eller tills Jesus återvände och sade: ”Kanske den här är av en sort som ger sig av endast på Mästarens personliga befallning.”
Medan så Jesus vandrade nedför berget med de översvallande glada och hänförda Petrus, Jakob och Johannes fick deras nio bröder i sin förvirring och modlösa förödmjukelse inte heller någon sömn. De var en modfälld och tuktad grupp. Men Jakob från Safed ville inte ge upp. Fastän apostlarna inte kunde ge honom någon idé om när Jesus kunde tänkas återvända, beslöt han att stanna tills Mästaren kom tillbaka.