Tidigt på tisdagsmorgonen gav sig Jesus och de tolv apostlarna i väg från Magadans park till Caesarea Filippi, huvudstad i tetrarken Filippos förvaltningsområde. Caesarea Filippi var beläget i en underbart vacker trakt. Det låg i en förtjusande dal mellan måleriska bergskullar, där Jordanfloden strömmade fram från en underjordisk grotta. I norr syntes Hermonbergets höjder i sin helhet, medan man från kullarna direkt i söder hade en storartad utsikt över Jordanflodens övre lopp och Galileiska sjön.
Jesus hade gått upp på Hermonberget i samband med sina tidiga erfarenheter av himmelrikets angelägenheter, och nu då han var på väg in i den sista perioden av sitt arbete ville han återvända till detta prövningens och segerns berg, där han hoppades att apostlarna kunde få en ny syn på sina ansvarsuppgifter och nya krafter för de prövande tider som låg just framför dem. När de vandrade fram längs vägen, ungefär då de passerade söder om Meroms källor började apostlarna sinsemellan diskutera sina nyss vunna erfarenheter i Fenicien och annanstans och dra sig till minnes hur deras budskap hade tagits emot och vad de olika folken ansåg om deras Mästare.
När de stannade upp för lunch konfronterade Jesus plötsligt de tolv med den första fråga som han någonsin hade ställt beträffande sig själv. Han gjorde denna överraskande fråga: ”Vem säger människorna att jag är?”
Jesus hade tillbringat många långa månader med att undervisa apostlarna om himmelrikets natur och karaktär, och han visste mycket väl att den tid hade kommit då han måste börja lära dem mer om sin egen natur och sitt personliga förhållande till riket. Nu, där de satt under mullbärsträden, beredde sig Mästaren på att hålla ett av de mest betydelsefulla mötena under hela sin långa samvaro med de utvalda apostlarna.
Över hälften av apostlarna besvarade Jesu fråga. De berättade för honom att alla som kände honom ansåg honom vara en profet eller en utomordentlig man, att även hans fiender var mycket rädda för honom, och att de förklarade hans makt genom att beskylla honom för att stå i förbund med djävlarnas furste. De talade om för honom att en del i Samarien och Judéen som inte personligen hade träffat honom trodde att han var Johannes Döparen som hade stigit upp från de döda. Petrus förklarade att Jesus vid skilda tillfällen och av olika personer hade jämförts med Mose, Elia, Jesaja och Jeremia. När Jesus hade hört denna redogörelse reste han sig, såg på de tolv som satt i en halvcirkel kring honom, och med häpnadsväckande emfas pekade på dem med en svepande handrörelse och sade: ”Men vem säger ni att jag är? Det uppstod ett ögonblick av spänd tystnad. De tolv tog inte för en stund blicken ifrån sin Mästare, och sedan hoppade Petrus upp och utropade: ”Du är Befriaren, den levande Gudens Son.” De tolv sittande apostlarna reste sig som en man och angav därmed att Petrus hade talat för dem alla.
När Jesus hade tecknat åt dem att igen sätta sig, och medan han fortfarande stod framför dem sade han: ”Detta har min Fader uppenbarat för er. Den stund har kommit då ni bör få veta sanningen om mig. Men tills vidare förpliktar jag er att inte berätta om det för någon människa. Låt oss ge oss av härifrån.”
Och så fortsatte de färden till Caesarea Filippi, dit de anlände sent den kvällen och tog in hos Celsus, som väntade dem. Apostlarna sov inte mycket den natten. De tycktes ana att en stor händelse hade inträffat i deras liv och i rikets arbete.