Fastän största delen av den närliggande östra stranden höjde sig svagt sluttande mot höglandet längre bort, fanns det just vid denna plats en brant bergskulle där stranden på vissa ställen stupade tvärbrant ned i sjön. Jesus pekade upp mot sidan av den närbelägna bergskullen och sade: ”Låt oss gå upp på denna bergssluttning för att inta vår frukost och vila och samtala på något skyddat ställe.”
Hela denna bergssluttning var full av grottor som hade huggits ut ur berget. Många av dessa fördjupningar var forntida gravkamrar. Ungefär halvvägs upp längs bergssluttningen på ett litet, relativt jämnt ställe fanns den lilla byn Heresas gravgård. När Jesus och hans medarbetare passerade nära denna gravplats rusade en vanvettig som bodde i dessa bergsgrottor fram till dem. Denne galne man var välkänd i trakten och hade en tid varit fjättrad med bojor och kättingar i en av grottorna. Han hade för länge sedan brutit sönder sina bojor och strövade nu fritt omkring bland gravarna och de övergivna gravkamrarna.
Denne man, som hette Amos, led av ett periodiskt återkommande vansinne. Det fanns långa tidsperioder då han kunde skaffa sig lite kläder och klara sig ganska bra bland sina medmänniskor. Under en av dessa ljusa mellanperioder hade han farit över till Betsaida, där han hade hört Jesus och apostlarna predika och då blivit en som halvhjärtat trodde på rikets evangelium. Men snart började igen ett stormigt skede i hans lidande och han flydde till gravarna där han jämrade sig, skrek högt och betedde sig så att han injagade skräck i alla som råkade möta honom.
När Amos kände igen Jesus föll han ned vid hans fötter och utropade: ”Jag känner dig Jesus, men jag är besatt av många djävlar och jag bönfaller dig att inte plåga mig.” Denne man trodde uppriktigt att hans tidvisa mentala lidande orsakades av att onda eller orena andar vid sådana tillfällen trängde in i honom och tog hans sinne och kropp i sitt våld. Hans svårigheter var till största delen emotionella—hans hjärna var inte allvarligt skadad.
Jesus såg ned på mannen som låg hopkrupen likt ett djur vid hans fötter, böjde sig ned, tog honom i handen, reste upp honom och sade: ”Amos, du är inte besatt av en djävul; du har redan hört den goda nyheten att du är en son till Gud. Jag befaller dig att komma ut ur detta anfall.” Och när Amos hörde Jesus tala dessa ord skedde en sådan förändring i hans intellekt att han genast återfick sitt rätta sinne och sin normala kontroll över känslorna. Nu hade redan en ansenlig folkhop samlats från den närbelägna byn, och dessa människor, utökade med svinherdarna från höglandet ovanför dem, blev förvånade att se den vanvettige sitta tillsammans med Jesus och hans anhängare, vid sitt sinnes fulla bruk och fritt samtalande med dem.
När svinherdarna rusade in i byn för att sprida nyheten om tämjandet av den sinnessjuke gick hundarna till anfall mot en liten och oövervakad hjord om ett trettiotal svin och drev de flesta av dem ut över stupet i sjön. Det var denna tillfälliga händelse, i förening med Jesu närvaro och det förment mirakulösa botandet av den galne, som gav upphov till legenden att Jesus hade botat Amos genom att driva ut en legion djävlar från honom, och att djävlarna hade gått in i svinen och fått dem att genast huvudstupa störta sig till sin undergång i sjön nedanför. Innan dagen var till ända hade svinherdarna spritt ut informationen om händelsen, och hela byn trodde på den. Amos trodde i högsta grad på denna berättelse. Han såg svinen tumla över bergskanten kort efter det att hans plågade sinne hade lugnat sig, och han trodde alltid att de tog med sig själva de onda andar som så länge hade pinat och plågat honom. Detta hade mycket att göra med att hans tillfrisknande blev bestående. Det är likaså sant att Jesu apostlar (utom Tomas) trodde att episoden med svinen hade ett direkt samband med att Amos blev botad.
Jesus fick inte den vila han sökte. Under största delen av den dagen ansattes han av människor som kom för att de hade hört att Amos hade blivit botad och som attraherades av berättelsen om att demonerna hade gått ut ur den galne och in i svinhjorden. Sedan, efter endast en natts vila, väcktes Jesus och hans vänner av en delegation av dessa svinuppfödande icke-judar, som hade kommit för att enträget be honom avlägsna sig därifrån. Deras talesman sade till Petrus och Andreas: ”Fiskare från Galiléen, avlägsna er från oss och tag er profet med er. Vi vet att han är en helig man, men vårt lands gudar känner honom inte och det finns risk för att vi förlorar många svin. Rädslan för er har kommit över oss, och vi ber er gå bort härifrån.” När Jesus hörde dem sade han till Andreas: ”Låt oss återvända till vårt ställe.”
När de var färdiga att ge sig iväg bad Amos innerligt Jesus om att få följa med dem tillbaka, men Mästaren ville inte ge sitt samtycke. Jesus sade till Amos: ”Glöm inte att du är en Guds son. Återvänd till ditt eget folk och visa dem vad stort Gud har gjort för dig.” Och Amos vandrade omkring och berättade att Jesus hade drivit ut en legion djävlar från hans plågade själ, och att dessa onda andar hade gått in i en hjord av svin och drivit dem till en snabb förintelse. Han upphörde inte förrän han hade gått till alla städer i Dekapolis och förkunnat vad stort Jesus hade gjort för honom.
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.