Folkmassan fortsatte att växa under veckan. På sabbaten skyndade Jesus upp till bergen, men då söndagsmorgonen kom återvände folkmassorna. Jesus talade till dem tidigt på eftermiddagen efter det att Petrus hade predikat, och när han hade avslutat sade han till apostlarna: ”Folkmassorna har tröttat ut mig; låt oss fara över till andra sidan så att vi får vila en dag.”
På färden över sjön mötte de en av dessa häftiga och plötsliga stormar som är typiska för Galileiska sjön, i synnerhet den tiden på året. Denna vattenmassa ligger drygt två hundra meter under havsytan och omges av höga strandbankar, särskilt i väster. Det finns djupa klyftor som leder upp från sjön in i bergen, och när den upphettade luften under dagen stiger upp och stannar över sjön, tenderar den svalnande luften i klyftorna efter solnedgången att störta ned mot sjön. Dessa stormvindar uppstår plötsligt och försvinner ibland lika snabbt.
Det var just en sådan kvällsstorm som överraskade båten som förde Jesus över till andra stranden denna söndagskväll. Tre andra båtar med en del av de yngre evangelisterna följde efter. Stormen var häftig trots att den höll sig till denna del av sjön och inga tecken på storm syntes på den västra stranden. Stormen var så hård att vågorna började slå över båten. Den hårda vinden hade slitit loss seglet innan apostlarna hann reva det, och de var nu helt beroende av årorna då de mödosamt arbetade sig fram mot stranden som låg på närmare tre kilometers avstånd.
Under tiden låg Jesus och sov i aktern av båten under ett litet skyddstak. Mästaren var uttröttad när de lämnade Betsaida, och det var för att få vila som han hade bett dem att ta honom över till andra sidan av sjön. Dessa tidigare fiskare var starka och erfarna roddare, men det här var en av de värsta stormar de någonsin hade råkat ut för. Fastän vinden och vågorna kastade deras båt hit och dit som en leksaksbåt, sov Jesus ostört vidare. Petrus satt vid den högra åran nära aktern. När båten började fyllas med vatten lämnade han sin åra, rusade över till Jesus, skakade om honom häftigt för att väcka honom, och när Jesus hade vaknat sade Petrus: ”Mästare, vet du inte att vi är mitt inne i en våldsam storm? Om du inte räddar oss går vi alla under.”
När Jesus kom ut i regnet såg han först på Petrus, och sedan han hade kisat in i mörkret på de kämpande roddarna vände han igen blicken mot Simon Petrus, som i sin upprördhet ännu inte hade återvänt till sin åra, och sade: ”Varför är ni alla så fulla av rädsla? Var är er tro? Frid, lugna ned er.” Jesus hade knappt hunnit yttra denna tillrättavisning till Petrus och de övriga apostlarna, han hade knappt hunnit be Petrus söka frid för att lugna sin upprörda själ då störningen i atmosfären, som hade funnit sin jämvikt, förbyttes i ett stort lugn. De arga vågorna lade sig nästan genast medan de mörka molnen, som hade tömt sig i en kort skur, försvann och stjärnorna lyste på himlen ovan. Så vitt vi kan bedöma var allt detta enbart tillfälligheter, men apostlarna, i synnerhet Petrus, höll alltid denna händelse för ett naturmirakel. Det var särskilt lätt för den tidens människor att tro på naturmirakel, då de var fast övertygade om att hela naturen var en företeelse som direkt kontrollerades av andekrafter och övernaturliga varelser.
Jesus förklarade tydligt för de tolv att han hade talat till deras upprörda andar och vänt sig till deras av rädsla irrande sinnen, att han inte hade befallt elementen att lyda hans ord, men det tjänade ingenting till. Mästarens anhängare gav alltid envist sin egen tolkning åt alla sådana händelser som berodde på tillfälligheter. Från och med denna dag ansåg de definitivt att Mästaren hade absolut makt över naturens element. Petrus tröttnade aldrig på att berätta hur ”till och med vinden och vågorna lyder honom.”
Det var sent på kvällen när Jesus och hans medarbetare nådde stranden, och då det var en lugn och vacker natt övernattade de alla i båtarna och gick iland först kort efter soluppgången nästa morgon. När de hade samlats, omkring fyrtio allt som allt, sade Jesus: ”Låt oss gå upp i bergen där borta och stanna några dagar medan vi tänker över problemen i Faderns rike.”