Jesus fann sig omringad i synagogan av en stor mängd fiender och några få av sina egna anhängare, och som svar på deras ohövliga frågor och elaka gliringar sade han smått humoristiskt: ”Ja, jag är Josefs son; jag är timmermannen, och jag är inte förvånad att ni påminner mig om ordstävet ’Läkare, bota dig själv’ och att ni utmanar mig att i Nasaret göra det som ni har hört att jag gjorde i Kafarnaum; men jag tar er till vittne på att även skrifterna förkunnar att ’en profet är inte utan anseende, utom i sitt eget land och bland sitt eget folk.’”
Men de knuffade till honom, pekade anklagande fingrar åt honom och sade: ”Du tror att du är förmer än folket i Nasaret; du flyttade bort från oss, men din bror är en vanlig arbetare och dina systrar bor fortfarande bland oss. Vi känner din mor, Maria. Var är de idag? Vi hör stora ting om dig, men vi märker att du inte gör några underverk när du kommer tillbaka.” Jesus svarade dem: ”Jag älskar människorna i den stad där jag växte upp, och det skulle fröjda mig att se er alla träda in i himmelriket, men det är inte min sak att bestämma om utförandet av Guds gärningar. De omvandlingar som sker av nåd utgår som svar på den levande tron hos dem som är dess förmånstagare.”
Jesus skulle ha hanterat folkhopen med välvilja och till och med effektivt avväpnat sina våldsammaste fiender om inte en av hans egna apostlar, Simon Seloten, hade gjort en taktisk blunder. Simon hade nämligen under tiden med hjälp av Nahor, en av de yngre evangelisterna, samlat ihop en grupp av Jesu vänner bland folkmassan, intagit en krigisk attityd och uppmanat Mästarens fiender att försvinna från platsen. Jesus hade redan länge lärt apostlarna att ett mjukt svar stillar vreden, men hans anhängare var inte vana vid att se sin älskade lärare, som de så gärna kallade Mästare, behandlas med sådan ohövlighet och sådant förakt. Det var för mycket för dem, och de kunde inte annat än ge uttryck för en passionerad och häftig förbittring, vilket endast tenderade till att väcka lynchstämning i denna ogudaktiga och ohövliga folksamling. Så grep dessa busar under ledning av de lejda skurkarna tag i Jesus och rusade iväg med honom ut ur synagogan till kanten av ett närbeläget tvärbrant berg, där de tänkte kasta honom i döden utför stupet. Men just som de skulle knuffa ut honom över klippbranten vände sig Jesus plötsligt om mot sina tillfångatagare, såg på dem och korsade lugnt sina armar. Han sade ingenting, men hans vänner var mer än förvånade när folkhopen, då han började gå framåt, delade sig och lät honom passera oantastad.
Följd av sina apostlar fortsatte Jesus till lägret, där man gick igenom allt detta. De gjorde sig den kvällen klara för att tidigt nästa dag vandra tillbaka till Kafarnaum, så som Jesus hade bestämt. Detta stormiga slut på den tredje offentliga predikoturen hade en tillnyktrande effekt på alla Jesu anhängare. De började inse innebörden av vissa av Mästarens uttalanden. De började vakna upp till medvetandet om att riket skulle komma endast genom mycken sorg och bitter besvikelse.
De lämnade Nasaret denna söndagsmorgon, och efter att ha färdats längs skilda vägar samlades de slutligen alla i Betsaida vid middagstiden torsdagen den 10 mars. De kom samman som en sansad och allvarsam grupp av desillusionerade förkunnare av sanningens evangelium, inte som en entusiastisk och oövervinnerlig trupp av segerrika korsfarare.
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.