Oberoende av ursprung kan rymdens sfärer klassificeras i följande huvudgrupper:
1. Solarna—stjärnorna i rymden.
2. De mörka öarna i rymden.
3. Mindre rymdkroppar—kometer, meteorer och småplaneter.
4. Planeterna, inklusive de bebodda världarna.
5. Arkitektoniska sfärer—världar gjorda enligt beställning.
Med undantag för de arkitektoniska sfärerna har alla rymdkroppar haft en evolutionär uppkomst, evolutionär i den meningen att de inte har fått sin tillvaro genom ett dekret från Gudomen, evolutionär i den meningen att Guds skapande handlingar har utvecklats av ett tid-rymd-förfarande genom verksamheten av många av Guds skapade och eventuerade intelligenser.
Solarna. Dessa är rymdens stjärnor i alla sina olika stadier av tillvaro. Några är ensamma evolverande rymdsystem; andra är dubbelstjärnor, planetsystem som sammandras eller försvinner. Stjärnorna i rymden existerar i inte mindre än tusen olika tillstånd och stadier. Ni är bekanta med solar som utstrålar ljus tillsammans med värme; men det finns också solar som lyser utan värme.
De biljoner och biljoner år som en vanlig sol fortsätter att ge ut värme och ljus åskådliggör väl den stora energimängd som varje enhet av materia innehåller. Den verkliga energimängden lagrad i dessa osynliga partiklar av fysisk materia är så gott som omöjlig att föreställa sig. Och denna energi blir nästan helt tillgänglig som ljus när den utsätts för det enorma värmetrycket och därmed förenade energiaktiviteter som förekommer i det inre av de blossande solarna. Ytterligare andra förhållanden gör det möjligt för dessa solar att omforma och sända vidare mycket av den rymdenergi som kommer till dem längs de etablerade strömkretsarna i rymden. Många faser av fysisk energi och alla former av materia dras till, och senare distribueras av, soldynamorna. På detta sätt tjänar solarna som lokala acceleratorer för energins cirkulation och verkar som automatiska stationer för styrkekontroll.
Superuniversumet Orvonton upplyses och uppvärms av mer än tio biljoner blossande solar. Dessa solar är stjärnorna i ert observerbara astronomiska system. Mer än två biljoner är för avlägsna och för små för att någonsin kunna ses från Urantia. Men i totaluniversumet finns det lika många solar som det finns vattenglas i er världs oceaner.
De mörka öarna i rymden. Detta är de döda solarna och andra stora anhopningar av materia utan ljus och värme. De mörka öarna är ibland enorma till sin massa och de inverkar kraftfullt på jämvikten i universumet och på manipulerandet av energin. Tätheten i en del av dessa väldiga massor är nära nog otrolig. Och denna stora koncentration av massa gör det möjligt för dessa mörka öar att fungera som kraftfulla balanshjul, som håller omfattande grannsystem effektivt tyglade. De upprätthåller gravitationens styrkebalans i många konstellationer; många fysiska system som annars snabbt skulle dyka till förstörelse i närbelägna solar hålls tryggt i gravitationsgreppet av dessa skyddande mörka öar. Det är på grund av denna funktion som vi kan lokalisera dem noggrant. Vi har mätt gravitationsdraget från de lysande himlakropparna, och därför kan vi kalkylera de mörka rymdkropparnas exakta storlek och läge vilka så effektivt fungerar för att hålla ett givet system stadigt på dess kurs.
Mindre rymdkroppar. Meteorerna och andra små materiepartiklar som cirkulerar och evolverar i rymden utgör en enorm anhopning av energi och materiell substans.
Mången komet är en oetablerad vild avkomma från solarnas moderhjul, och de kommer så småningom under den centrala styrande solens kontroll. Kometer har också talrika andra ursprung. En komets svans vänder sig bort från den attraherande kroppen eller solen som följd av den elektriska reaktionen i dess starkt expanderade gaser och som följd av det faktiska trycket av ljus och andra energier som flödar ut från solen. Detta fenomen utgör ett av de positiva bevisen för ljusets och dess associerade energiers realitet; det visar att ljuset har vikt. Ljus är en verklig substans, inte bara vågor i en hypotetisk eter.
Planeterna. Dessa är de större materiaanhopningar som följer en bana kring en sol eller någon annan rymdkropp; de varierar i storlek från småplaneter till enorma gasformiga, vätskeformiga eller fasta sfärer. De kalla världar som har byggts upp av ansamlingen av material som flyter omkring i rymden är de mera idealiska planeterna för intelligenta invånare att bo på, när de råkar stå i lämplig relation till en närbelägen sol. De döda solarna är som regel inte lämpade för liv; de är vanligen för långt borta från en levande, blossande sol, och dessutom är de alldeles för massiva; gravitationen på deras yta är väldig.
I ert superuniversum är inte ens en kall planet av fyrtio beboelig för varelser av er klass. Och naturligtvis är de superheta solarna och de iskalla avlägsna världarna olämpliga att hysa högre liv. I ert solsystem är för närvarande endast tre planeter lämpade att hysa liv. Urantia är till sin storlek, sin täthet och sitt läge i många avseenden idealisk för människor att bo på.
Lagarna för den fysiska energins beteende är i grunden universella, men lokala inflytanden har mycket att göra med de fysiska förhållanden som råder på enskilda planeter och i lokala universer. En nästan ändlös variation av skapade varelser och andra levande manifestationer kännetecknar rymdens otaliga världar. Det finns emellertid likhet på vissa punkter i en grupp av världar associerade i ett givet system, samtidigt som också varje universum har sitt mönster för intelligent liv. Det finns fysiskt släktskap mellan de planetariska system som hör till samma fysiska strömkrets och som nära följer varandra i det ändlösa kretsloppet längs universernas cirkel.