Huvuddelen av den massa som solarna och planeterna i ett superuniversum består av härstammar från nebulosahjulen; en mycket liten del av superuniversernas massa är organiserad genom styrkeledarnas direkta verksamhet (så som vid konstruktionen av de arkitektoniska sfärerna), fastän en ständigt varierande mängd materia får sin början i den öppna rymden.
Beträffande sitt ursprung kan majoriteten av solarna, planeterna och de övriga sfärerna klassificeras i en av följande tio grupper:
1. Koncentriska kontraktionsringar. Inte alla nebulosor är spriralformade. Mången väldig nebulosa undergår förtätning genom bildandet av mångfaldiga ringar, i stället för att klyvas till ett dubbelstjärnsystem eller utvecklas som en spiral. Under långa perioder uppträder en sådan nebulosa som en enorm centralsol omgiven av talrika jättelika moln av materiaformationer som kretsar runt den och ser ut som ringar.
2. Utkastade stjärnor omfattar de solar som har slungats ut från de stora moderhjulen av högt upphettade gaser. De är inte utslungade som ringar utan i höger- och vänstervridna processioner. Det finns också utkastade stjärnor av annat ursprung än från spiralnebulosor.
3. Planeter uppkomna av gravitationsexplosioner. När en sol föds av en spiralformad eller strimlad nebulosa slungas den inte sällan ut på ett avsevärt avstånd. En sådan sol är i hög grad gasformig, och senare efter att den har kallnat och förtätats något kan det hända att den kretsar nära någon enorm materiamassa, en jättelik sol eller en mörk ö i rymden. Ett sådant närmande är kanske inte tillräckligt nära för att medföra en kollision, men dock tillräckligt nära för att dragningskraften från den större kroppen skall sätta igång flodvågsliknande konvulsioner i den mindre, och sålunda påbörja en serie av flodvågsliknande omvälvningar som sker samtidigt på motsatta sidor av solen med konvulsioner. Då de är som störst producerar dessa exploderande utbrott en serie olika stora anhopningar av materia som kan slungas bortom gränser för den erupterande solens gravitationsfälts förmåga att återuppta dem, och de blir sålunda stabiliserade i sina egna banor kring en av de två kroppar som berörs av denna händelse. Senare förenar sig de större ansamlingarna av materia och drar så småningom till sig de mindre kropparna. På detta sätt får många fasta planeter i de mindre systemen sin uppkomst. Ert eget solsystem hade just en sådan tillkomst.
4. Centrifugala planetdöttrar. Enorma solar som befinner sig i vissa stadier av utveckling börjar, om deras rotationshastigheter storligen accelererar, slunga av sig stora mängder materia som senare kan samlas för att bilda små världar som fortsätter att kretsa kring sin modersol.
5. Sfärer uppkomna av gravitationsunderskott. Det finns en kritisk gräns för storleken av enskilda stjärnor. När en sol uppnår denna gräns, såvida inte rotationshastigheten avatar, är den dömd att splittras; då inträffar en solfission och en ny dubbelstjärna av detta slag föds. Talrika nya planeter kan senare bildas som en biprodukt till denna gigantiska splittring.
6. Kontraktionsstjärnor. I de mindre systemen drar den största yttre planeten ibland till sig sina grannplaneter, medan de planeter som är nära solen börjar sin terminala dykning. I ert solsystem skulle ett sådant slut betyda att de fyra inre planeterna skulle slukas av solen, medan den största planeten Jupiter skulle bli mycket förstorad efter att ha fångat in de återstående världarna. Ett sådant slut för ett solsystem skulle resultera i uppkomsten av två närbelägna men olika solar, som är ett sätt på vilket dubbelstjärnor bildas. Sådana katastrofer är ovanliga med undantag för utkanterna av superuniversernas stjärnanhopningar.
7. Kumulativa sfärer. Från de stora mängder materia som kretsar i rymden kan små planeter så småningom hopa sig. De växer genom tillskott av meteorer och genom mindre kollisioner. I vissa av rymdens sektorer gynnar förhållandena sådana former av planetuppkomst. Mången bebodd värld har haft en sådan födelsehistoria.
En del av de kompakta mörka öarna är ett direkt resultat av tillskott på energi som undergår omvandling i rymden. En annan grupp av dessa mörka öar har kommit till genom anhopningen av enorma mängder kall materia, endast fragment och meteorer, som cirkulerar i rymden. Sådana ansamlingar av materia har aldrig varit heta, och med undantag för tätheten är de till sammansättningen mycket lika Urantia.
8. Utbrunna solar. En del av de mörka öarna i rymden är utbrunna isolerade solar; de har utstrålat all tillgänglig rymdenergi. De organiserade materiaenheterna närmar sig full täthet, verkligen fullständig konsolidering; och det fordras tidsålder efter tidsålder för sådana enorma massor av högt förtätad materia att återuppladdas i rymdens strömkretsar och sålunda, som följd av en kollision eller annan lika återupplivande kosmisk händelse, förberedas för nya cykler av universumfunktion.
9. Kollisionssfärer. I de regioner där det finns tätare svärmar är kollisioner inte ovanliga. En sådan astronomisk omfördelning åtföljs av enorma energiförändringar och materiaomvandlingar. Kollisioner som involverar döda solar är egendomligt inflytelserika i skapandet av vittomfattande energifluktuationer. Stora spillror från kollisionerna utgör ofta den materiella kärnan för de planetkroppar som senare bildas och som lämpar sig för dödliga att bo på.
10. Arkitektoniska världar. Detta är de världar som har byggts enligt planer och specifikationer för något speciellt ändamål, såsom Salvington, högkvarteret i ert lokaluniversum, och Uversa, säte för regeringen i vårt superuniversum.
Det finns talrika andra förfaranden för att utveckla solar och åtskilja planeter, men de föregående förfaringssätten antyder de metoder med vilka det stora flertalet av stjärnsystem och planetfamiljer har kommit till. Om man ville beskriva alla de förfaranden som förekommer vid stjärnomvandling och planetutveckling skulle detta fordra en beskrivning av närmare hundra olika sätt för solars uppkomst och planeters ursprung. När era stjärnforskare mönstrar himlarna kommer de att observera fenomen som antyder alla dessa stjärnevolutionsmetoder, men de kommer sällan att finna bevis för uppkomsten av dessa små icke-lysande ansamlingar av materia som tjänar som bebodda planeter, de viktigaste av de omfattande materiella skapelserna.