Efter den arbetsamma perioden av undervisning och personligt arbete under påskveckan i Jerusalem, tillbringade Jesus följande onsdag tillsammans med sina apostlar i Betania för att vila. Den eftermiddagen ställde Tomas en fråga som framlockade ett långt och lärorikt svar. Tomas sade: ”Mästare, den dag vi utsågs till rikets ambassadörer hade du mycket att säga oss. Du instruerade oss om vårt personliga levnadssätt, men vad skall vi lära folkmassorna? Hur skall dessa människor leva, då riket kommer på allvar? Skall dina lärjungar äga slavar? Skall de som tror på dig eftersträva fattigdom och sky egendom? Skall barmhärtigheten vara ensamrådande, så att vi inte längre skall ha någon lag och rätt? Jesus och de tolv tillbringade hela eftermiddagen och hela den kvällen efter kvällsmåltiden med att diskutera Tomas frågor. För ändamålen med denna redogörelse presenterar vi följande sammandrag av Mästarens undervisning:
Jesus försökte först göra det klart för sina apostlar att han själv levde ett unikt liv i köttslig gestalt på jorden och att de, dessa tolv, hade kallats att ta del i denna Människosonens utgivningserfarenhet; och som sådana medarbetare måste de också dela många av de speciella begränsningar och skyldigheter som gällde utgivningserfarenheten i sin helhet. Det fanns en beslöjad antydan om att Människosonen var den enda person som någonsin hade levt på jorden vilken samtidigt kunde se direkt in i själva Guds hjärta och in i själva djupen av människans själ.
Jesus förklarade mycket klart och tydligt att himmelriket är en evolutionär erfarenhet, som börjar här på jorden och fortsätter upp genom successiva livsstationer till Paradiset. Under kvällens lopp angav han definitivt att han under något senare skede i rikets utveckling på nytt skulle besöka denna värld, och då i andlig styrka och gudomlig härlighet.
Han förklarade därefter att ”idén om riket” inte var det bästa sättet att illustrera människans förhållande till Gud, att han använde sådana bildliga uttryck emedan det judiska folket väntade på riket och emedan Johannes hade predikat i det kommande rikets termer. Jesus sade: ”Människorna i en annan tidsålder kommer bättre att förstå rikets evangelium när det framförs i termer som uttrycker relationer inom familjen—när människan förstår religionen som läran om Guds faderskap och människans broderskap, sonskap med Gud.” Sedan föreläste Mästaren rätt detaljerat om den jordiska familjen som en illustration av den himmelska familjen och framförde igen livets två grundläggande lagar: det första budet om kärlek till fadern, familjens överhuvud, och det andra budet om ömsesidig kärlek mellan barnen, att älska din broder som dig själv. Sedan förklarade han att en sådan broderlig tillgivenhet ofelbart manifesterar sig i osjälviskt och kärleksfullt socialt tjänande.
Efter detta följde den minnesvärda diskussionen om familjelivets grundläggande kännetecken och deras tillämpning på det förhållande som råder mellan Gud och människan. Jesus förklarade att en riktig familj grundar sig på följande sju fakta:
1. Tillvaron som ett faktum. De relationer som finns i naturen och fenomenet med de dödligas likhet är nära förbundna i familjen: Barnen ärver vissa av sina föräldrars drag. Barnen har sitt ursprung i föräldrarna; personlighetstillvaron är beroende av en föräldrahandling. Förhållandet mellan far och barn finns inbyggt i hela naturen och genomsyrar alla levande existenser.
2. Trygghet och nöje. För riktiga fäder är det ett stort nöje att sörja för sina barns behov. Många fäder nöjer sig inte med att endast tillgodose sina barns behov utan ombesörjer även gärna nöjen och njutning för dem.
3. Utbildning och träning. Visa fäder planerar omsorgsfullt för utbildning och tillräcklig träning av sina söner och döttrar. När dessa är unga förbereds de för de större skyldigheterna senare i livet.
4. Disciplin och tyglande. Framsynta fäder ombesörjer även nödvändig disciplin, vägledning, tillrättavisning och ibland tyglande av sina unga och omogna avkomlingar.
5. Kamratskap och lojalitet. Den tillgivne fadern har ett nära och kärleksfullt förhållande till sina barn. Hans öra är alltid öppet för deras önskningar. Han är alltid redo att dela deras mödor och hjälpa dem över deras svårigheter. En far är supremt intresserad av sin avkomlings progressiva välfärd.
6. Kärlek och nåd. En medlidsam far är färdig att förlåta. Fäder hyser inte hämndlystna minnestankar mot sina barn. Fäder är inte som domare, fiender eller fordringsägare. Verkliga familjer är uppbyggda på tolerans, tålamod och förlåtelse.
7. Omsorg om framtiden. Jordiska fäder önskar lämna något i arv till sina söner. Familjen fortsätter från generation till generation. Döden endast avslutar en generation och anger början av en annan. Döden avslutar ett individuellt liv men inte nödvändigtvis familjen.
I timmar diskuterade Mästaren hur man tillämpar dessa familjelivets grunddrag till människans, jordebarnets, relationer till Gud, Paradisfadern. Detta var hans avslutning: ”Hela detta sonens förhållande till Fadern känner jag till fulländning, ty allt det som ni i den eviga framtiden måste uppnå av sonskap har jag nu redan uppnått. Människosonen är beredd att stiga upp till Faderns högra sida, så att vägen i mig nu är ännu bredare för er alla att se Gud och, innan ni har avslutat ert ärorika framåtskridande, bli fullkomliga, liksom er Fader i himlen är fullkomlig.”
När apostlarna hörde dessa häpnadsväckande ord kom de ihåg de uttalanden som Johannes hade gjord vid Jesu dop, och de kom också livligt ihåg denna upplevelse i samband med sin förkunnelse och undervisning efter Mästarens död och uppståndelse.
Jesus är en gudomlig Son, en son som den Universelle Fadern har fullt förtroende för. Han hade varit hos Fadern och förstod honom helt. Han hade nu levt sitt jordiska liv till Faderns fulla tillfredsställelse, och denna inkarnation i köttslig gestalt hade gjort det möjligt för honom att helt förstå människan. Jesus var en människa som hade uppnått fullkomning i mänskligt avseende. Han hade nått just en sådan fulländning som alla sanna troende är bestämda att uppnå i honom och genom honom. Jesus uppenbarade en fullkomlighetens Gud för människan och presenterade i sig själv en världarnas fulländade son för Gud.
Men fastän Jesus hade föreläst i flera timmar, var Tomas ännu inte nöjd, ty han sade: ”Men Mästare, vi tycker att Fadern i himlen inte alltid handskas vänligt och barmhärtigt med oss. Mången gång lider vi svårt på jorden, och inte alltid får vi svar på våra böner. Vari brister vår förmåga att förstå betydelsen av din undervisning?”
Jesus svarade: ”Tomas, Tomas, hur länge tar det innan du förvärvar förmågan att lyssna med andens öra? Hur länge dröjer det innan du inser att detta rike är ett andligt rike och att också min Fader är en andlig varelse? Förstår du inte att jag undervisar er som andliga barn i himlens andefamilj, vars fadersöverhuvud är en infinit och evig ande? Varför tillåter du mig inte att använda den jordiska familjen som en illustration för gudomliga relationer utan att så bokstavligt tillämpa min undervisning på materiella förhållanden? Kan ni inte i era sinnen särskilja rikets andliga realiteter från denna tidsålders materiella, sociala, ekonomiska och politiska problem? När jag talar andens språk, varför envisas ni med att översätta det jag menar till köttets språk bara för att jag dristar mig till att som illustrationer använda alldagliga och konkreta relationer? Mina barn, jag ber er innerligt sluta med att tillämpa undervisningen om andens rike på sådana eländiga situationer som slaveri, fattigdom, hus och jordområden eller på de materiella problem som gäller mänsklig jämlikhet och rättvisa. Dessa jordiska förhållanden angår denna världs människor, och medan de på ett sätt berör alla människor, har ni däremot kallats till att företräda mig i världen, precis som jag företräder min Fader. Ni är andliga ambassadörer för ett andligt rike, speciella representanter för Andefadern. Vid denna tid borde det vara möjligt för mig att instruera er som fullvuxna män i anderiket. Måste jag alltid tala till er som barn? Skall ni aldrig växa upp i andeuppfattning? Likväl, älskar jag er och skall ha tålamod med er ända till slutet av vår samvaro i köttslig gestalt. Och även därefter skall min ande gå före er ut till hela världen.”