En kväll kom en viss Nikodemos, en förmögen och ålderstigen medlem av judarnas Sanhedrin-råd, till Flavius hem för att träffa Jesus. Han hade hört mycket om denne galilés förkunnelse, och därför gick han en eftermiddag för att lyssna på honom när han undervisade på tempelgårdarna. Han skulle ha gått oftare för att höra Jesus undervisa, men han var rädd för att bli sedd av folket som följde med Jesu undervisning, ty redan var judarnas styresmän så oense med Jesus att ingen medlem av judarnas råd öppet ville bli identifierad med honom. Följaktligen hade Nikodemos kommit överens med Andreas att just denna kväll efter mörkrets infall få träffa Jesus privat. Petrus, Jakob och Johannes var i Flavius trädgård när samtalet inleddes, men senare gick de alla in i huset där diskussionen fortsatte.
När Jesus tog emot Nikodemos visade han ingen speciell hänsynsfullhet. I samtalet med honom förekom inget kompromissande eller otillbörligt övertalande. Mästaren gjorde inga försök att tillbakavisa sin förtegne besökare, inte heller var han sarkastisk. I hela sin samvaro med den framstående besökaren var Jesus lugn, allvarlig och värdig. Nikodemos var inte en officiell delegat från judarnas råd. Han kom för att träffa Jesus enbart på grund av sitt personliga och uppriktiga intresse för Mästarens förkunnelse.
Då Flavius hade presenterat honom sade Nikodemos: ”Rabbi, vi vet att du är en lärare sänd av Gud, ty ingen som enbart är människa skulle kunna undervisa så utan att Gud är med honom, och jag skulle vilja veta mer om din förkunnelse om det kommande riket.”
Jesus svarade Nikodemos: ”Sannerligen, sannerligen, säger jag dig Nikodemos: den som inte är född från ovan kan inte se Guds rike.” Då svarade Nikodemos: ”Men hur kan en människa födas igen när hon är gammal? Hon kan ju inte igen komma in i moderlivet för att födas.”
Jesus sade: ”Trots det säger jag dig att den som inte blir född av anden kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. Men var inte förvånad över att jag sade att du måste födas ovanifrån. När vinden blåser hör du löven prassla, men du ser inte vinden—varifrån den kommer och vart den far—och så är det med alla födda av anden. Med kroppens ögon kan du se andens manifestationer, men själva anden kan du faktiskt inte urskilja.”
Nikodemos svarade: ”Men jag förstår inte—hur är detta möjligt?” Jesus sade: ”Är det möjligt att du är lärare i Israel och dock ovetande om allt detta? Det blir då en plikt för dem som känner till andens realiteter att uppenbara dessa ting för dem som endast urskiljer den materiella världens manifestationer. Men tror du oss om vi berättar för dig om de himmelska sanningarna? Är du modig nog, Nikodemos, att tro på en som har nedstigit från himlen, nämligen Människosonen?”
Och Nikodemos sade: ”Men hur kan jag börja få grepp om denna ande som skall göra om mig i förberedelse för att träda in i riket?” Jesus svarade: ”Redan nu bor den himmelske Faderns ande i ditt inre. Om du låter dig ledas av denna ande från ovan börjar du mycket snart se med andens ögon, och genom ett helhjärtat val av andens ledning föds du sedan av anden, eftersom ditt enda syfte i livet är att göra din himmelske Faders vilja. Och när du så finner dig född av anden och lyckligt i Guds rike börjar du i ditt dagliga liv bära rikligt med andens frukt.”
Nikodemos var alltigenom uppriktig. Han var djupt imponerad men gick sin väg förvirrad. Nikodemos hade nått långt i självutveckling, i självbehärskning, och hade även höga moraliska kvaliteter. Han var förfinad, självupptagen, och altruistisk; men han förstod inte hur han skulle underställa sin vilja den gudomlige Faderns vilja, likt ett litet barn som är villigt att underställa sig en klok och kärleksfull jordisk fars styrning och ledning, för att på detta sätt i verkligheten bli en Guds son, en framåtskridande arvinge i det eviga riket.
Nikodemos lyckade ändå uppbåda tillräckligt med tro för att få grepp om riket. Han protesterade svagt när hans kolleger i judarnas råd försökte döma Jesus utan att denne hördes; och tillsammans med Josef från Arimataia erkände han senare djärvt sin tro och gjorde anspråk på Jesu kropp, även då när de flesta av lärjungarna hade flytt i rädsla från scenerna för deras Mästares slutliga lidande och död.