De tolv apostlarna, av vilka de flesta hade lyssnat till denna diskussion om hurdan Gud är, ställde den kvällen många frågor om Fadern i himlen till Jesus. Mästarens svar på dessa frågor kan bäst framföras med följande sammandrag uttryckt enligt nutida språkbruk:
Jesus milt tillrättavisade de tolv och sade i huvudsak: Känner ni inte till Israels traditioner om Jahve-idéns utveckling, och är ni okunniga om vad skrifterna säger beträffande lärosatserna om Gud? Därefter började Mästaren undervisa sina apostlar om utvecklingen av gudomsuppfattningen under loppet av det judiska folkets hela utveckling. Han fäste uppmärksamheten på följande skeden i gudsbegreppets tillväxt:
1. Jahve—Sinaiklanernas gud. Detta var den primitiva gudomsuppfattning som Mose lyfte upp till en högre nivå, till Israels Herre och Gud. Fadern i himlen avvisar aldrig en uppriktig dyrkan hos sina barn på jorden, oberoende av hur primitiv deras uppfattning om Gudomen är eller vilket namn de använder som symbol för hans gudomliga natur.
2. Den Högste. Denna uppfattning om Fadern i himlen förkunnades av Melkisedek för Abraham och fördes av dem, som senare trodde på detta större och vidgade gudomsbegrepp, långt ut från Salem. Abraham och hans bror lämnade Ur för att man där hade etablerat dyrkan av solen, och de började tro på Melkisedeks förkunnelse om El Eljon—den Högste Guden. De hade en sammansatt uppfattning om Gud som bestod av en blandning av deras äldre mesopotamiska idéer och läran om den Högste.
3. El Shaddai. Under dessa forna tider dyrkade många hebréer El Shaddai, den egyptiska föreställningen om himlens Gud, som de hade fått vetskap om under sin fångenskap i landet vid Nilen. Länge efter Melkisedeks tider blev dessa tre gudsbegrepp sammanfogade och bildade läran om Skapargudomen, Israels Herre och Gud.
4. Elohim. Allt från Adams tider har läran om Paradistreenigheten funnits. Kommer ni inte ihåg hur skrifterna börjar med att hävda: ”I begynnelsen skapade Gudarna himlarna och jorden”? Detta utvisar att när denna uppteckning gjordes hade uppfattningen om tre Gudar i en Gud vunnit fotfäste i våra förfäders religion.
5. Den Supreme Jahve. Vid Jesajas tid hade dessa trosföreställningar om Gud utvidgats till uppfattningen om en Universell Skapare, som samtidigt var allsmäktig och allsbarmhärtighet. Detta framväxande och vidgande gudsbegrepp undanträngde praktiskt taget alla tidigare gudsuppfattningar från våra fäders religion.
6. Fadern i himlen. Nu känner vi Gud som vår Fader i himlen. Vår undervisning erbjuder en religion där den troende är en son till Gud. Det är den goda nyheten i himmelrikets evangelium. Sonen och Anden är samexisterande med Fadern, och uppenbarelsen om dessa Paradisgudomars natur och verksamhet kommer fortsättningsvis att vidgas och klarna under de ändlösa tidsåldrarna av evigt andligt framåtskridande för Guds uppstigande söner. När det gäller individuellt andligt framåtskridande uppfattar anden i människans inre under alla tider och alla tidsåldrar varje människas sanna dyrkan som en vördnadsbetygelse visad till Fadern i himlen.
Aldrig förr hade apostlarna varit lika chockerade som de var efter att ha hört denna redogörelse om gudsbegreppets utveckling i hos tidigare generationers judar. De var alltför förvirrade för att ställa frågor. Då de satt i tystnad inför Jesus, fortsatte Mästaren: ”Ni skulle ha känt till dessa sanningar om ni hade läst skrifterna. Har ni inte läst det ställe i Samuels bok där det står: ’Och Herrens vrede upptändes mot Israel, så att han eggade upp David mot dem och sade: Gå och räkna Israel och Juda.’? Detta var inget märkvärdigt, ty under Samuels dagar trodde Abrahams barn verkligen att Jahve hade skapat både det goda och det onda. Men när en senare författare redogjorde för dessa samma händelser, efter det att den judiska uppfattningen om Guds karaktär hade utvecklats, vågade han inte tillskriva Jahve ondska. Därför sade han: ’Och Satan trädde upp mot Israel och eggade upp David till att räkna Israel.’ Kan ni inte se att sådana uppteckningar i skrifterna klart visar hur uppfattningen om Guds väsen fortfor att växa från en generation till en annan?
”Dessutom borde ni ha observerat hur förståelsen av den gudomliga lagen växte helt i takt med dessa vidgande uppfattningar om gudomligheten. När Israels barn kom ut ur Egypten, under tiden före den utvidgade uppenbarelsen om Jahve, hade de tio bud som tjänade som deras lag ända fram till de tider då de levde i läger vid foten av Sinai. Dessa tio bud var:
”1. Du skall inte tillbe någon annan gud, ty Herren är en svartsjuk Gud.
”2. Du skall inte göra gjutna gudar åt dig.
”3. Du skall inte försumma att hålla det osyrade brödets högtid.
”4. De förstfödda av allt mankön bland människor eller boskap är mina, säger Herren.
”5. Sex dagar får du arbeta, men på den sjunde skall du vila.
”6. Du skall inte försumma att hålla förstlingsfrukternas högtid och bärgningshögtiden vid årets utgång.
”7. Du skall inte offra blodet av något slaktoffer tillsammans med syrat bröd.
”8. Påskhögtidens slaktoffer skall inte lämnas kvar över natten till morgonen.
”9. Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till Herrens, din Guds, hus.
”10. Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk.
”Och sedan, mitt bland Sinais dunder och blixtar, gav Mose dem tio nya bud, som ni alla torde tillstå att är värdigare yttranden att åtfölja de vidgande Jahve-uppfattningarna om Gudomen. Och märkte ni aldrig att i dessa bud, som finns två gånger upptecknade i skrifterna, anges i det första fallet befrielsen från Egypten som orsak till att hålla sabbaten, medan våra förfäders avancerande religiösa trosföreställningar krävde att detta i den senare uppteckningen ändrades till ett erkännande av skapelsens faktum som orsak till att iaktta sabbaten?
”Och sedan torde ni minnas att dessa tio negativa bud, under Jesajas tids större andliga upplysning, igen ändrades till den storartade och positiva kärlekens lag, uppmaningen att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv. Och det är just denna suprema lag om kärlek till Gud och till människan som jag även förkunnar för er utgör människans hela plikt.”
När han hade slutat tala ställde ingen någon fråga till honom. De gick var och en till sin vila.