Allt från bergspredikan till sitt tal vid den sista måltiden lärde Jesus sina efterföljare att visa faderlig kärlek hellre än broderlig kärlek. Broderlig kärlek anger att du älskar din nästa så som du älskar dig själv, och mer än så behövs inte för att följa den ”gyllene regeln”. Men faderlig tillgivenhet kräver att du älskar dina meddödliga så som Jesus älskar dig.
Jesus älskar mänskligheten med en dubbel tillgivenhet. Han levde på jorden som en tvåfaldig personlighet—mänsklig och gudomlig. Som Guds Son älskar han människan med faderlig kärlek—det är han som har skapat människan, han är människans Universumfader. Som Människosonen älskar Jesus de dödliga som en broder—han var definitivt en människa bland människor.
Jesus förväntade sig inte att hans efterföljare skulle nå upp till någon orimlig manifestation av broderlig kärlek, men han väntade sig faktiskt att de skulle sträva efter att vara lik Gud—att vara fullkomliga liksom Fadern i himlen är fullkomlig—för att de skulle kunna börja se på människan så som Gud ser på sina skapade varelser och därför skulle kunna börja älska människorna så som Gud älskar dem—att förete de första tecknena på faderlig tillgivenhet. Under loppet av dessa uppmaningar till sina tolv apostlar sökte Jesus uppenbara detta nya begrepp om faderlig kärlek så som den förhåller sig till vissa emotionella attityder i anslutning till talrika anpassningar i ens sociala omgivning.
Mästaren började detta betydelsefulla tal med att fästa uppmärksamheten vid fyra trosattityder som en inledning till den efterföljande beskrivningen av hans fyra transcendenta och suprema reaktioner av faderlig kärlek i motsats till begränsningarna i den endast broderliga kärleken.
Han talade först om dem som var fattiga i anden, som hungrade efter rättfärdighet, som var uthålliga i sin ödmjukhet och som var renhjärtade. Sådana andeurskiljande dödliga kunde förväntas nå sådana nivåer av gudomlig osjälviskhet att de kunde försöka sig på ett häpnadsväckande utövande av faderlig tillgivenhet; att de även som sörjande skulle kunna visa barmhärtighet, främja fridsamhet och utstå förföljelser, och under alla dessa prövande situationer med faderlig kärlek älska även det föga älskvärda människosläktet. En faders tillgivenhet kan nå sådana nivåer som omätligt överstiger tillgivenheten hos en broder.
Tron och kärleken i dessa saligheter stärker den moraliska karaktären och skapar lycka. Fruktan och vrede försvagar karaktären och förstör lyckan. Denna betydelsefulla predikan utgick från lyckans ton.
1. ”Lyckliga är de som är fattiga i anden—de anspråkslösa.” För ett barn betyder lyckan att få tillfredsställa det omedelbara njutningsbehovet. Den vuxne är villig att så självförsakelsens frön för att senare kunna skörda en större lycka. Under Jesu tid och senare har lyckan allt för ofta associerats med tanken att äga rikedomar. I berättelsen om farisén och publikanen som bad i templet, kände sig den ene rik i anden—självupptagen; den andre kände sig ”fattig i anden”—anspråkslös. Den ene var självtillräcklig, den andre läraktig och sanningssökande. De som är fattiga i anden söker den andliga rikedomens mål—Gud. Sådana sanningssökare behöver inte vänta på att få sin belöning i en avlägsen framtid; de belönas redan nu. De finner himmelriket i sitt eget hjärta och upplever denna lycka nu.
2. ”Lyckliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, ty de skall bli mättade.” Endast de som känner sig fattiga i anden hungrar någonsin efter rättfärdighet. Endast de ödmjuka söker gudomlig kraft och längtar efter andlig styrka. Men det är ytterst farligt att avsiktligt ägna sig åt andlig fasta för att öka sin aptit för andliga gåvor. Fysisk fasta blir farlig efter fyra eller fem dagar; man förlorar lätt all matlust. Utdragen fasta, antingen fysisk eller andlig, tenderar att helt göra slut på hungerkänslan.
Erfarenhetsbaserad rättfärdighet är ett nöje, inte en plikt. Jesu rättfärdighet är en dynamisk kärlek—faderlig-broderlig tillgivenhet. Det är inte den negativa eller du-skall-inte-typen av rättfärdighet. Hur skulle man någonsin kunna hungra efter något negativt—efter något ”du skall inte”?
Det är inte lätt att lära ett barnasinne dessa två första saligheter, men det mogna sinnet borde fatta deras betydelse.
3. ”Lyckliga är de ödmjuka, ty de skall ärva jorden. Äkta ödmjukhet har inget gemensamt med rädsla. Det är snarare frågan om en inställning enligt vilken människan samarbetar med Gud—”Ske din vilja”. Den omfattar tålamod och fördragsamhet, och den motiveras av en orubblig tro på ett lagbundet och vänskapligt universum. Den står emot alla frestelser att göra uppror mot den gudomliga ledningen. Jesus var den idealiska ödmjuka människan på Urantia, och han ärvde ett vidsträckt universum.
4. ”Lyckliga är de renhjärtade, ty de skall se Gud.” Andlig renhet är inte en negativ kvalitet, bortsett från att det inte finns någon misstänksamhet och hämndlystnad i den. När Jesus talade om renhet avsåg han inte enbart människans sexuella attityder. Han syftade mer på den tillit som människan borde ha till sin nästa, den tillit som en förälder har till sitt barn och som gör det möjligt för henne att älska sina medmänniskor så som en far skulle älska dem. En fars kärlek behöver inte klema, och den överser inte med det som är ont, men den är alltid anticynisk. Faderlig kärlek har ett odelat och enhetligt syfte, och den söker alltid det bästa i människan; detta är en sann förälders inställning.
Att se Gud—genom tron—betyder att förvärva äkta andlig insikt. Andlig insikt förbättrar Riktarens vägledning, och dessa förhöjer till slut gudsmedvetenheten. När du känner Fadern stärks du i förvissningen om ditt gudomliga sonskap, och du kan allt mer älska var och en av dina jordiska bröder, inte endast som en bror—med broderlig kärlek—utan även som en far—med faderlig tillgivenhet.
Det är lätt att lära t.o.m. ett barn denna maning. Barn är av naturen tillitsfulla, och föräldrarna borde se till att barnen inte förlorar denna enkla tro. När det gäller barn, undvik allt svek och ge inte anledning till misstro och misstanke. Visst hjälp dem att välja sina hjältar och att finna sin livsuppgift.
Sedan fortsatte Jesus med att instruera sina efterföljare om förverkligandet av huvudsyftet med all mänsklig strävan—fulländning—rentav gudomlig uppnåelse. Alltid uppmanade han dem: ”Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig.” Han manade inte de tolv att älska sin nästa så som de älskade sig själva. Det hade varit ett värdigt uppnående; det hade angett en bedrift av broderlig kärlek. Han uppmanade sina apostlar att älska människorna så som han hade älskat dem—att älska med faderlig såväl som broderlig tillgivenhet. Han illustrerade detta med att hänvisa till fyra suprema uttryck för faderlig kärlek:
1. ”Lyckliga är de som sörjer, ty de skall bli tröstade.” Så kallat sunt förnuft eller den bästa logik skulle aldrig antyda att lycka kunde härledas från sörjande. Men Jesus avsåg inte ett yttre eller uppseendeväckande sörjande. Han syftade på ömsinthet som en känslomässig attityd. Det är ett stort misstag att lära pojkar och unga män att det är omanligt att visa ömhet eller på annat sätt låta känslosamhet eller fysiskt lidande komma till uttryck. Medkänsla är en värdig egenskap hos män såväl som hos kvinnor. Det är inte nödvändigt att vara okänslig för att vara manlig. Det är fel sätt att åstadkomma modiga män. Stormännen i världen har inte varit rädda för att sörja. Mose, sörjaren, var en större man än Simson eller Goljat. Mose var en förträfflig ledare, men han var också en beskedlig man. Att vara känslig och förstående för mänskliga behov medför äkta och bestående lycka, samtidigt som sådana godhjärtade attityder skyddar själen från nedbrytande inflytanden i form av vrede, hat och misstänksamhet.
2. ”Lyckliga är de barmhärtiga, ty de skall möta barmhärtighet.” Barmhärtighet betyder i detta sammanhang den mest äkta vänskap i hela dess höjd, djup och bredd—kärleksfull vänlighet. Barmhärtigheten kan ibland vara passiv, men här är den aktiv och dynamisk—suprem faderlighet. För en kärleksfull förälder är det inte svårt att förlåta sitt barn, även många gånger. Och hos ett barn som inte är bortskämt är den starka längtan att lindra lidande naturlig. Barn är normalt vänliga och medkännande när de är tillräckligt gamla för att kunna uppskatta de faktiska förhållandena.
3. ”Lyckliga är fredsstiftare, ty de skall kallas Guds söner.” De som lyssnade till Jesus längtade efter befrielse med militära medel, inte efter fredsstiftare. Men Jesu frid är inte av det pacifistiska och negativa slaget. Inför prövningarna och förföljelserna sade han: ”Min frid ger jag er.” ”Känn ingen oro och tappa inte modet.” Detta är den frid som förhindrar ruinerande konflikter. Personlig fred integrerar personligheten. Social fred förhindrar fruktan, girighet och vrede. Politisk fred förhindrar rasmotsättningar, nationella misstankar och krig. Fredsstiftande är botet mot misstroende och misstänksamhet.
Barn kan lätt läras att fungera som fredsstiftare. De har stort nöje av gruppaktiviteter; de tycker om att leka tillsammans. Vid ett annat tillfälle sade Mästaren: ”Den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som är villig att förlora sitt liv skall finna det.”
4. ”Lyckliga är de som förföljs för rättfärdighetens skull, ty dem tillhör himmelriket. Lyckliga är ni när människorna skymfar och förföljer er och på alla möjliga sätt falskeligen förtalar er. Gläd er och jubla, ty stor är er belöning i himlen.”
Så ofta följs faktiskt freden av förföljelse. Men unga människor och modiga vuxna skyr aldrig svårigheter eller faror. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” Den faderliga kärleken är fri att göra allt detta—sådant som den broderliga kärleken knappast kan omfatta. Framåtskridande har alltid varit den slutliga frukten av förföljelse.
Barn reagerar alltid för en utmaning som kräver djärvhet. Ungdomen är alltid villig att ”anta en utmaning”. Varje barn borde tidigt lära sig att göra uppoffringar.
Sålunda framgår det att saligheterna i bergspredikan bygger på tro och kärlek, inte på lag—etik och plikt.
Faderlig kärlek lönar ont med gott och den gör det med glädje—den gör gott som vedergällning för en orättvisa.