Judarna hade många uppfattningar om den väntade befriaren, och var och en av dessa olika messianiska meningsinriktningar kunde som bevis för sina påståenden hänvisa till uttalanden i hebréernas skrifter. Allmänt taget ansåg judarna att deras nationella historia började med Abraham och att den skulle kulminera med Messias och den nya tidsåldern i Guds rike. Under tidigare tider hade de tänkt sig denna befriare som ”Herrens tjänare”, sedan som ”Människosonen”, och under senare tider hade en del rentav gått så långt som till att tala om Messias som ”Guds Son”. Men oberoende av om han kallades ”Abrahams säd” eller ”Davids son” var alla överens om att han skulle vara Messias, ”den smorde”. På detta sätt utvecklades uppfattningen från ”Herrens tjänare” till ”Davids son”, ”Människosonen” och ”Guds Son”.
Under Johannes och Jesu tid hade de mer lärda judarna utvecklat en uppfattning om den kommande Messias som en fulländad och representativ israelit som i sig, i egenskap av ”Herrens tjänare”, skulle förena profetens, prästens och konungens trefaldiga ämbete.
Judarna trodde innerligt att så som Mose med sina mirakulösa bragder hade befriat deras fäder från fångenskapen i Egypten, så skulle den kommande Messias befria det judiska folket från det romerska överväldet genom ännu större och mäktiga mirakel och underverk för judarnas rasliga triumf. Rabbinerna hade från skrifterna samlat ihop nästan femhundra ställen som, trots att de var uppenbart motstridiga, av dem försäkrades profetera om den kommande Messias. Bland alla dessa detaljer beträffande tidpunkt, förfarande och funktion förlorade de nästan fullständigt ur sikte den utlovade Messias personlighet. De sökte snarare ett upprättande av den judiska nationella äran—Israels världsliga upphöjelse—än frälsandet av världen. Det är därför uppenbart att Jesus från Nasaret aldrig kunde tillfredsställa denna materialistiska messiasuppfattning i det judiska sinnet. Om de blott hade betraktat dessa profetiska uttalanden i ett annat ljus, så skulle många av de förmodade messianska profetiorna helt naturligt ha berett deras sinnen att ta emot Jesus som avslutare av en bestämd tidsålder och instiftare av en ny och bättre domperiod med barmhärtighet och frälsning för alla nationer.
Judarna hade uppfostrats till att tro på läran om Shekinah. Men denna allmänt vedertagna symbol för den Gudomliga Närvaron stod inte att se i templet. De trodde att Messias ankomst skulle medföra dess återställande. De hade förvirrande uppfattningar om arvssynd och människans förment onda natur. En del lärde att Adams synd hade förbannat människosläktet, och att Messias skulle avlägsna denna förbannelse och återföra människan till gudomlig gunst. Andra lärde att när Gud skapade människan hade han försett hennes varelse med både en god och en ond natur, att han blev mycket besviken när han såg vad detta arrangemang ledde till och att ”han ångrade att han hade gjort människan på detta sätt”. De som lärde detta trodde att Messias skulle komma för att återlösa människan från hennes medfödda onda natur.
Majoriteten av judarna trodde att de fortsatte att försmäkta under romarnas välde på grund av sina nationella synder och på grund av de halvhjärtade icke-judiska proselyterna. Den judiska nationen hade inte helhjärtat gjort bot och bättring, därför framsköt Messias sin ankomst. Det talades mycket om ånger och bot; därför fick Johannes förkunnelse ”Omvänd er och tag emot dopet, ty himmelriket är nära” en mäktig och omedelbar genklang. För en from jude kunde himmelriket betyda endast en enda sak: Messias ankomst.
Det fanns ett särdrag i Mikaels utgivning som var helt främmande för den judiska uppfattningen om Messias, nämligen föreningen av de två naturerna: den mänskliga och den gudomliga. Judarna hade i olika sammanhang tänkt sig Messias som en fulländad människa, som en övermänniska eller rentav som en gudomlig varelse, men de hade aldrig tänkt sig en förening av det mänskliga och det gudomliga. Detta var den stora stötestenen för Jesu första lärjungar. De förstod den mänskliga uppfattningen om Messias som Davids son, så som de tidigare profeterna hade framfört den. De förstod också uppfattningen om Messias som Människosonen, den övermänskliga uppfattningen hos Daniel och en del av de senare profeterna, och rentav som Guds Son, så som Messias beskrevs av författaren till Enoks bok och av en del av hans samtida. Men aldrig hade de för ett ögonblick övervägt den riktiga uppfattningen om föreningen av de två naturerna, den mänskliga och den gudomliga, i en och samma jordiska person. Skaparens inkarnering i den skapades gestalt hade inte på förhand uppenbarats. Den uppenbarades först i Jesus. Världen visste inget om sådana ting förrän Skaparsonen tog köttslig gestalt och levde bland de dödliga i världen.