Sommaren gick nu mot sitt slut, och tiden var nästan inne för försoningsdagen och lövhyddefesten. Jesus hade ett familjemöte i Kafarnaum under sabbaten och begav sig nästa dag tillsammans med Johannes, Sebedaios son, på väg mot Jerusalem. De gick öster om sjön via Gerasa och fortsatte ned längs Jordandalen. Under de sparsamma samtal som Jesus förde med sin följeslagare på färden märkte Johannes en stor förändring i Jesus.
Jesus och Johannes övernattade i Betania hos Lasaros och hans systrar, och tidigt följande morgon vandrade de till Jerusalem. De tillbringade nästan tre veckor i Jerusalem och dess omgivning, åtminstone gjorde Johannes det. Många dagar gick Johannes ensam in i Jerusalem, medan Jesus vandrade omkring på de närbelägna bergskullarna och hängav sig åt många stunder av andligt umgänge med sin Fader i himlen.
De var båda närvarande vid de högtidliga gudstjänsterna under försoningsdagen. I jämförelse med alla andra dagar i den judiska religiösa ritualen var Johannes särskilt imponerad av de ceremonier som hörde till denna dag, men Jesus förblev en tankfull och tyst åskådare. För Människosonen var denna föreställning ynklig och patetisk. Han såg allt detta som en förvrängning av sin himmelske Faders karaktär och egenskaper. Han såg denna dags förehavanden som en ren parodi av den gudomliga rättvisans fakta och den oändliga barmhärtighetens sanningar. Han brann av iver att få förkunna den verkliga sanningen om sin Faders kärleksfulla natur och barmhärtiga verksamhet i universum, men hans trogna Ledsagare påminde honom om att hans tid ännu inte var inne. Men den kvällen i Betania fällde Jesus talrika yttringar som mycket störde Johannes; och Johannes förstod aldrig den verkliga betydelsen av vad Jesus sade den kvällen medan de lyssnade.
Jesus tänkte stanna hela veckan under lövhyddefesten i sällskap med Johannes. Denna fest var en årlig högtid i hela Palestina, det var judarnas semesterperiod. Fastän Jesus inte tog del i den uppsluppenhet som hörde till festligheterna, var det uppenbart att han hade nöje och kände tillfredsställelse av att se den sorglösa och glada frigjordheten hos gammal såväl som ung.
Vid mitten av högtidsveckan, innan festligheterna var till ända, tog Jesus farväl av Johannes och sade att han önskade dra sig tillbaka till bergskullarna där han bättre kunde kommunicera med sin Paradisfader. Johannes hade gärna gjort honom sällskap, men Jesus insisterade på att han skulle stanna ända till festligheternas slut och sade: ”Det fordras inte att du bär Människosonens börda; endast vaktmannen måste vaka medan staden sover i lugn och ro.” Jesus återvände inte till Jerusalem. Efter närmare en veckas ensamhet i bergskullarna nära Betania styrde han kosan mot Kafarnaum. På vägen hem tillbringade han ett dygn ensam på Gilboas sluttningar, nära det ställe där kung Saul hade tagit sitt liv. När han anlände till Kafarnaum föreföll han gladare än när han hade tagit farväl av Johannes i Jerusalem.
Nästa morgon gick Jesus till kistan som innehöll hans personliga tillhörigheter och som var kvar i Sebedaios verkstad. Han tog på sig sitt förkläde, anmälde sig för arbete och sade: ”Det tillkommer mig att vara sysselsatt medan jag väntar på att min stund skall komma.” Han arbetade i flera månader, ända till januari följande år, på båtvarvet sida vid sida med sin bror Jakob. Efter denna tid av arbete tillsammans med Jesus gav Jakob aldrig mer faktiskt och helt upp sin tro på Jesu mission, oberoende av vilka tvivel som uppstod för att skymma hans förståelse av Människosonens livsverk.
Under denna sin sista arbetsperiod vid båtvarvet tillbringade Jesus största delen av tiden med att färdigställa de inre utrymmena på några större farkoster. Han var mycket omsorgsfull i allt sitt hantverk och tycktes erfara den tillfredsställelse som mänsklig framgång ger när han hade slutfört något lovvärt arbete. Fastän han inte slösade just någon tid på obetydligheter var han en mycket noggrann arbetare när det gällde det väsentliga i varje arbetsuppgift.
Då tiden gick nåddes Kafarnaum så småningom av rykten om en Johannes som predikade och samtidigt döpte de botfärdiga i Jordanfloden, och Johannes förkunnade: ”Himmelriket är nära; ångra er och låt döpa er.” Jesus lyssnade till dessa rapporter medan Johannes långsamt arbetade sig upp längs Jordandalen från vadstället närmast Jerusalem. Men Jesus fortsatte med sitt arbete att bygga båtar tills Johannes i januari följande år, dvs. år 26 e.Kr., hade färdats upp längs floden till en plats nära Pella. Då lade Jesus ifrån sig sina verktyg och tillkännagav: ”Min stund har kommit”, och inom kort inställde han sig hos Johannes för att bli döpt.
Men en stor förändring hade kommit över Jesus. Få av de människor som hade haft förmånen av hans besök och tjänster när han hade vandrat kors och tvärs över landet kände någonsin senare igen den offentligt framträdande läraren som samma privatperson som de under tidigare år hade känt och haft kär. Det fanns en orsak till att de som en gång hade haft förmånen av hans välvilja inte kände igen honom i hans senare roll som offentlig och auktoritativ lärare. I många års tid hade denna omvandling av sinnet och anden fortgått, och den avslutades under den händelserika vistelsen på Hermonberget.
Svensk översättning © Urantia-stiftelsen. Eftertryck förbjudes.