(Fastän Mästarens undervisning om Guds suveränitet är en sanning—endast komplicerad av att det senare bland världens religioner uppkom en religion om honom—kompliceras emellertid hans framställningar om den politiska suveräniteten avsevärt av den politiska utveckling som under de senaste drygt nittonhundra åren har skett i nationernas liv. På Jesu tid fanns endast två stora världsmakter—det romerska imperiet i väst och Han-imperiet i öst—och de var vitt åtskilda av det parthiska kungadömet och av andra mellanliggande länder i trakterna av Kaspiska havet och Turkestan. Vi har därför i det följande i ganska stor utsträckning avvikit från innehållet i Mästarens undervisning i Urmia beträffande den politiska suveräniteten, samtidigt som vi försöker framhålla betydelsen av sådana läror till den del de är tillämpliga på det speciellt kritiska stadium som utvecklingen av den politiska suveräniteten befinner sig i under det tjugonde århundradet efter Kristus.)
Krigen på Urantia upphör aldrig så länge nationerna håller fast vid sina illusoriska uppfattningar om en obegränsad nationell suveränitet. Det finns endast två nivåer av relativ suveränitet i en bebodd värld: den andliga fria viljan hos den enskilda dödliga och den kollektiva suveräniteten hos människosläktet som helhet. Mellan den enskilda människans nivå och hela mänsklighetens nivå är alla grupperingar och sammanslutningar relativa, övergående och av värde endast i den mån de ökar välfärden, välmågan och framåtskridandet för individen och för den planetariska helheten—för människan och mänskligheten.
Religionslärarna måste alltid minnas att Guds andliga suveränitet åsidosätter alla lägre och mellanliggande andliga lojaliteter. En dag får makthavarna i samhället lära sig att de Högsta styr i människornas riken.
De Högstas styre i människornas riken sker inte för att ge någon speciellt gynnad grupp av dödliga någon särskild fördel. Det finns inget sådant som ett ”utvalt folk”. Herraväldet hos de Högsta, den politiska utvecklingens högsta övervakare, är ett styre som är avsett att medföra största möjliga nytta för det största antalet av alla människor och för längsta möjliga tid.
Suveränitet är makt och den växer genom organisering. Denna tillväxt i organiseringen av den politiska makten är bra och ändamålsenlig, ty den tenderar att omfatta allt vidare segment av hela människosläktet. Men denna samma tillväxt i den politiska organiseringen skapar problem vid varje skede som ligger mellan den ursprungliga och naturliga organisationen för politisk makt—familjen—och den politiska tillväxtens fullbordande—hela mänsklighetens styre, representerat av hela mänskligheten och för hela mänskligheten.
Börjande med föräldrarnas makt inom familjegruppen utvecklas den politiska suveräniteten genom organisering då familjerna sväller ut till klaner som kännetecknas av blodsband och som av olika orsaker förenas till stammar—politiska grupperingar som sträcker sig utöver blodsbanden. Sedan förenas stammarna genom varuutbyte, handel och erövringar till en nation, medan nationerna själva ibland förenas till ett imperium.
När suveräniteten förflyttas från mindre till större grupper avtar krigen, dvs. de mindre krigen mellan de mindre nationerna avtar, men möjligheten till storkrig ökar när de nationer som utövar sin suveränitet blir allt större. Inom kort, när hela världen har utforskats och tagits i besittning, när nationerna är få, starka och mäktiga, när dessa stora och förment suveräna nationer gränsar till varandra, när endast oceaner skiljer dem åt, då är scenen färdig för storkrig, världsomfattande konflikter. Så kallade suveräna nationer kan inte umgås med varandra utan att utveckla konflikter och åstadkomma krig.
Svårigheten för den politiska suveräniteten att utvecklas från familjen till att omfatta hela mänskligheten ligger i det tröghetsmotstånd som förekommer på alla mellanliggande nivåer. Familjer har ibland trotsat sin klan, medan klaner och stammar ofta har undergrävt en territorialstats suveränitet. Varje nytt steg framåt i den politiska suveränitetens utveckling är (och har alltid varit) besvärad och hindrad av de ”stöttande stadier” som den politiska organiseringens tidigare utvecklingar utgör. Det förhåller sig så därför att människans lojaliteter är svåra att ändra på, efter det att de en gång har uppväckts. Samma lojalitet som gör det möjligt för stammen att utvecklas försvårar utvecklingen av superstammen—territorialstaten. Samma lojalitet (patriotism) som gör utvecklingen av territorialstaten möjlig komplicerar enormt den evolutionära utvecklingen av ett styre för hela mänskligheten.
Den politiska suveräniteten uppkommer av att självbestämmanderätten överlåts, först av individen inom familjen och sedan av familjerna och klanerna i förhållande till stammen och till större grupperingar. Detta progressiva överförande av självbestämmanderätten från mindre till allt större politiska sammanslutningar har i allmänhet i Österlandet framskridit med oförminskad kraft allt sedan Ming- och Moguldynastierna grundades. I Västerlandet fortgick denna utveckling i mer än tusen år ända fram till slutet av världskriget, då en beklaglig bakåtsträvande rörelse temporärt kastade om denna normala utvecklingstrend genom att återupprätta den underordnade politiska suveräniteten för talrika små grupper i Europa.
Urantia kommer inte att få åtnjuta en bestående fred förrän de så kallade suveräna staterna intelligent och helt överlåter sina suveräna maktbefogenheter till människornas brödraskap—till ett styre för hela mänskligheten. Internationalism—olika nationförbund—kan aldrig ge mänskligheten en bestående fred. Världsomfattande förbund mellan nationer förhindrar effektivt mindre krig och håller mindre nationer någotsånär under kontroll, men de förhindrar inte världskrig och håller inte tillbaka de tre, fyra eller fem mäktigaste staterna. Inför allvarliga konflikter kommer någon av dessa världsmakter att dra sig ur förbundet och förklarar krig. Man kan inte hindra nationer från att börja krig så länge de är infekterade av den nationella suveränitetens bedrägliga virus. Internationalism är ett steg i rätt riktning. En internationell polisstyrka förhindrar många mindre krig, men den kommer inte att kunna hindra storkrig, konflikter mellan de stora militärmakterna på jorden.
Då antalet verkligt suveräna nationer (stormakter) minskar, ökar både möjligheten till och behovet av ett styre som omfattar hela mänskligheten. När det endast finns några få verkligt suveräna (stor)makter måste de antingen ge sig in i kampen på liv och död för nationell (imperisk) överhöghet eller också måste de, genom att frivilligt avstå från vissa av de privilegier som suveräniteten medför, skapa den nödvändiga kärnan till övernationell makt som tjänar som grund för den verkliga suveräniteten vilken utövas av hela mänskligheten.
Urantia får inte fred förrän varje så kallad suverän nation överlåter sin makt att gå i krig till en regering som representerar hela mänskligheten. Den politiska suveräniteten är medfödd bland världens folk. När alla folk på Urantia skapar en världsregering har de rätt och makt att göra en sådan regering SUVERÄN, och när en sådan representativ och demokratisk världsmakt kontrollerar världens land-, luft- och sjöstridskrafter kan fred på jorden och god vilja bland människorna råda—men inte dessförinnan.
För att använda en viktig illustration från det nittonde och tjugonde århundradet: De fyrtioåtta delstaterna i den amerikanska federala unionen har länge åtnjutit fred. De krigar inte längre sinsemellan. De har överlåtit sin suveränitet till den federala regeringen, och genom att godkänna ett förlikningsförfarande vid krigshot har de avstått från alla krav enligt de falska föreställningarna om självbestämmanderätt. Fastän varje delstat reglerar sina interna angelägenheter befattar den sig inte med utrikesrelationer, tulltariffer, immigarationsfrågor, militära angelägenheter eller handeln mellan olika delstater. Inte heller befattar sig de enskilda delstaterna med frågor om medborgarskap. De fyrtioåtta delstaterna utsätts för krigets fasor endast när den federala regeringens suveränitet på något sätt är i fara.
Sedan dessa fyrtioåtta delstater har avstått från suveränitetens och självbestämmandets dubbla sofisterier råder fred och lugn mellan dem. Så kommer också Urantias nationer att få leva i fred när de frivilligt överlåter sin suveränitet i händerna på ett globalt styre, det mänskliga brödraskapets suveränitet. I denna världsstat är de små staterna lika mäktiga som de stora, precis så som den lilla delstaten Rhode Island har sina två senatorer i den amerikanska kongressen såsom även den folkrika delstaten New York eller den stora delstaten Texas.
Den begränsade (delstatliga) suveränitet som dessa fyrtioåtta delstater har skapades av människor och för människor. Den överstatliga (nationella) suveränitet som den amerikanska förbundsstaten har skapades av de ursprungliga tretton av dessa delstater till deras egen nytta och till nytta för människorna. En dag kommer den övernationella suveränitet som mänsklighetens planetariska styre har att på samma sätt skapas av nationerna till deras egen nytta och till nytta för alla människor.
Medborgarna föds inte till nytta för de statliga styresorganen. De statliga styresorganen är organisationer som har skapats och planerats för att vara till nytta för människorna. Den politiska suveränitetens utveckling kan inte upphöra förrän det styre framträder som representerar alla människors suveränitet. Alla andra former av suveränitet är relativa till sitt värde, mellanliggande till sin betydelse och underordnade till sin ställning.
Den vetenskapliga utvecklingen gör att krigen blir allt mer förödande tills de till slut nästan utplånar hela mänskligheten. Hur många världskrig måste utkämpas och hur många nationförbund måste misslyckas innan människorna är villiga att etablera ett styre för hela mänskligheten och börja njuta välsignelserna av bestående fred och frodas av den frid som den goda viljan—den världsvida goda viljan—bland människorna för med sig?