Under resan till Karthago talade Jesus största delen av tiden med sina medresenärer om samhälleliga, politiska och kommersiella saker; knappt ett ord sades om religion. För första gången upptäckte Gonod och Ganid att Jesus var en bra historieberättare, och de bad honom ofta berätta historier om sitt liv som ung i Galiléen. De fick också veta att han hade vuxit upp i Galiléen och inte i vare sig Jerusalem eller Damaskus.
När Ganid frågade vad man kunde göra för att få vänner, efter att ha lagt märke till att de flesta personer som de råkade träffa kände sig dragna till Jesus, sade hans lärare: ”Visa intresse för dina medmänniskor. Lär dig att älska dem och försök finna tillfälle att göra sådant för dem som du är säker på att de vill få gjort”, och sedan citerade han ett gammalt judiskt ordspråk: ”Om någon vill ha vänner måste han visa sig vänlig.”
I Karthago hade Jesus ett långt och minnesvärt samtal med en mithraspräst om odödlighet, tid och evighet. Denne perser hade fått sin utbildning i Alexandria, och han önskade verkligen lära sig av Jesus. Uttryckt med dagens ord sade Jesus i sammanfattning som svar på hans många frågor:
Tiden är en ström av framflytande timliga händelser som uppfattas av den skapades medvetande. Tid är ett namn som har getts åt det följdarrangemang som gör det möjligt att uppfatta händelserna och åtskilja dem från varandra. Rymdens universum är en tidsrelaterad företeelse när det betraktas från någon plats inom rymden, utanför Paradisets orörliga boning. Rörelse i tiden uppfattas endast i relation till något som inte rör sig som ett tidsfenomen i rymden. I universernas universum transcenderar Paradiset och dess Gudomar både tid och rymd. I de bebodda världarna är människans personlighet (bebodd och vägledd av Paradisfaderns ande) den enda fysiskt relaterade realitet som kan transcendera de timliga händelsernas materiella följd.
Djuren uppfattar inte tid så som människan, och även för människan förefaller tiden, på grund av hennes uppdelade och begränsade synkrets, att vara en följd av händelser, men när människan stiger uppåt, när hon framskrider inåt, är den vidgade utsikten över denna händelseprocession sådan att den allt mer urskiljs i sin helhet. Det som tidigare sågs som en följd av händelser ses då som ett helt och fullkomligt sammanbundet kretslopp. På detta sätt ersätter den kretsformade samtidigheten allt mer den tidigare uppfattningen om händelsernas lineära förlopp.
Det finns sju olika begreppsbildningar om rymden så som den är betingad av tiden. Rymden mäts med hjälp av tid, inte tiden med hjälp av rymd. Vetenskapsmannens förvirring kommer sig av att han inte inser rymdens verklighet. Rymd är inte enbart en intellektuell uppfattning om variationen i hur olika objekt i universum förhåller sig till varandra. Rymden är inte tom, och det enda som människan känner till och som ens delvis kan transcendera rymden är sinnet. Sinnet kan fungera oberoende av uppfattningen om materiella objekts förhållande till rymden. Rymden är relativt och jämförelsevis finit för alla varelser som har de skapades status. Ju närmare medvetandet kommer medvetenheten om de sju kosmiska dimensionerna desto mer närmar sig uppfattningen om den potentiella rymden ultimateten. Men rymdpotentialen är verkligen ultimat först på den absoluta nivån.
Det måste vara uppenbart att den universella verkligheten har en expanderande och alltid relativ betydelse på de stigande och allt mer perfekta nivåerna av kosmos. Till slut får de överlevande dödliga sin identitet i ett sjudimensionellt universum.
Uppfattningen om tid och rymd hos ett sinne av materiellt ursprung kommer nödvändigtvis att successivt vidgas då den medvetna och uppfattande personligheten stiger uppåt i universernas nivåer. När människan når upp till det sinne som ligger mellan den materiella och den andliga existensnivån, vidgas hennes idéer om tid och rymd enormt både i fråga om insiktens kvalitet och om erfarenhetens mängd. De allt vidare kosmiska uppfattningarna hos en avancerande andepersonlighet kommer sig av att både insiktens djup och medvetandets omfång ökar. Då personligheten går vidare, uppåt och inåt, till de transcendentala nivåerna av gudomslikhet närmar sig uppfattningen om tid och rymd allt mer de tidlösa och rymdlösa uppfattningarna om Absoluten. Relativt och i enlighet med sin transcendentala uppnåelse kommer den ultimata bestämmelsens barn att kunna bilda sig en föreställning om dessa den absoluta nivåns begrepp.