FÖRORDNAD av Gabriel att övervaka den reviderade framställningen av det liv som Mikael levde på Urantia i en dödligs lekamen, är jag, Melkisedek-ledaren för den uppenbarelsekommission som har anförtrotts denna uppgift, befullmäktigad att framföra denna redogörelse för vissa händelser som inträffade omedelbart innan Skaparsonen anlände till Urantia för att träda in i den avslutande fasen i sin utgivningserfarenhet i universum. Att leva sådana identiska liv som han ålägger de intelligenta varelser som han själv har skapat, att sålunda utge sig i gestalt av sina olika klasser av skapade varelser, är en del av det pris som varje Skaparson måste betala för den fullständiga och suprema överhögheten i det universum av ting och varelser som han själv har gjort.
Före de händelser som jag inom kort skall beskriva hade Mikael av Nebadon sex gånger utgivit sig i gestalt av intelligenta varelser hörande till sex olika klasser i hans mångfaldiga skapelse. Sedan förberedde han sig för att nedstiga till Urantia i gestalt av en dödligs lekamen—den lägsta klassen av hans intelligenta viljevarelser—och att som en sådan människa i den materiella världen utföra den sista akten i dramat om att förvärva överhöghet i universumet i enlighet med de mandat som hade givits av de gudomliga Paradishärskarna över universernas universum.
Under loppet av var och en av dessa föregående utgivningar förvärvade Mikael inte endast finit erfarenhet av en av sina skapade varelsers grupper, utan han förskaffade sig också en väsentlig erfarenhet av samarbete med Paradiset, vilket i och för sig ytterligare bidrog till att bygga upp hans ställning som härskare i det universum han själv hade skapat. När som helst under lokaluniversumets hela förflutna kunde Mikael i egenskap av Skaparson ha hävdat personlig suveränitet och kunde som Skaparson ha styrt sitt universum efter eget gottfinnande. I så fall skulle Immanuel och de associerade Paradissönerna ha tagit farväl av universumet. Mikael ville dock inte härska över Nebadon enbart i sin egen isolerade rätt, som en Skaparson. Han ville genom verklig erfarenhet av ett samarbetsförhållande underställt Paradistreenigheten stiga till den höga nivå av universumstatus som skulle göra honom kvalificerad att härska över sitt universum och administrera dess angelägenheter med den insiktens fulländning och den visdom i utförandet som en gång kommer att känneteckna den Suprema Varelsens ädla styre. Han strävade inte efter att som Skaparson bedriva ett fulländat styre, utan att som en personifikation av den Suprema Varelsens universumvisdom och gudomliga erfarenhet förverkliga en suprem administration.
Mikael hade därför ett tvåfaldigt syfte då han företog dessa sju utgivningar till de olika klasserna av sina universumvarelser. För det första fullbordade han den behövliga erfarenheten av att förstå de skapade varelserna vilken krävs av alla Skaparsöner innan de övertar den fullständiga överhögheten. En Skaparson kan närsomhelst härska i sitt universum enligt sin egen rätt, men han kan härska som Paradistreenighetens suprema representant först sedan han har genomgått de sju utgivningarna i gestalt av de skapade varelserna i universum. För det andra eftersträvade han rätten till den Paradistreenighetens maximala maktbefogenhet som kan utövas vid direkt och personlig administration av ett lokaluniversum. I enlighet därmed underordnade sig Mikael frivilligt vid var och en av sina universumutgivningar, med framgång och erkännande, den varierat beskaffade viljan hos de olika associationerna av Paradistreenighetens personer. Det betyder att han vid den första utgivningen var underställd Faderns, Sonens och Andens kombinerade vilja, vid den andra utgivningen Faderns och Sonens vilja, vid den tredje utgivningen Faderns och Andens vilja, vid den fjärde utgivningen Sonens och Andens vilja, vid den femte utgivningen den Oändlige Andens vilja, vid den sjätte utgivningen den Evige Sonens vilja, och under den sjunde och sista utgivningen på Urantia var han underställd den Universelle Faderns vilja.
Mikael förenar således i sin personliga överhöghet den gudomliga viljan hos de universella Skaparnas sjufaldiga faser med den förståelsefulla erfarenheten av de skapade varelserna i hans lokaluniversum. Sålunda har hans administration kommit att representera största möjliga makt och auktoritet utan att vara förenad med någon egenmäktig maktutövning. Hans makt är obegränsad, ty den härleds från erfarenheten av samverkan med Paradisgudomarna; hans auktoritet är obestridlig emedan den förvärvades genom verklig erfarenhet i de skapade universumvarelsernas gestalt; hans suveränitet är suprem emedan den på en och samma gång är ett uttryck för det sjufaldiga synsättet hos Paradisgudomen och de skapades synsätt som återspeglar tid och rymd.
Sedan Mikael hade bestämt tiden för sin sista utgivning och utvalt den planet där denna ovanliga händelse skulle äga rum höll han tillsammans med Gabriel den vanliga konferensen före utgivningen och inställde sig sedan hos sin äldre broder och rådgivare, Immanuel från Paradiset. Alla de befogenheter som gällde universumets administration och som inte tidigare hade överförts till Gabriel anförtrodde Mikael nu i Immanuels händer. Kort före Mikaels avfärd för att inkarnera på Urantia, fortskred Immanuel vid accepterandet av universumets omvårdnad under tiden för Mikaels utgivning på Urantia, till att ge de råd för utgivningen vilka skulle tjäna som inkarnationsvägledning för Mikael när han snart skulle växa upp som dödlig på Urantia.
I detta sammanhang bör man dra sig till minnes att Mikael hade valt att verkställa denna utgivning i en dödligs lekamen och underställd Paradisfaderns vilja. Skaparsonen behövde inte instruktioner av någon för att genomföra denna inkarnation enbart i syfte att nå överhögheten i universumet, men han hade förbundit sig till ett program som avsåg att uppenbara den Supreme, vilket medförde ett fungerande i samverkan med Paradisgudomarnas olikartade vilja. Sålunda skulle hans suveränitet, efter att slutligen och personligen ha förvärvat den, komma att verkligen innefatta hela den sjufaldiga viljan hos Gudomen, så som denna vilja kulminerar i den Supreme. Han hade därför sex gånger tidigare blivit instruerad av de personliga representanterna för de olika Paradisgudomarna och föreningarna dem emellan. Nu instruerades han av Dagarnas Förenande, som var Paradistreenighetens ambassadör i lokaluniversumet Nebadon och som handlade på uppdrag av den Universelle Fadern.
Omedelbara fördelar och väldiga kompensationer blev resultatet av villigheten hos denne mäktige Skaparson att än en gång frivilligt underställa sig Paradisgudomarnas vilja, denna gång den Universelle Faderns vilja. Med detta beslut att åstadkomma ett sådant associativt underordnande skulle Mikael i denna inkarnation komma att erfara inte endast den dödliga människans natur utan även viljan hos Paradisfadern till alla. Vidare kunde han ge sig in i denna unika utgivning fullt förvissad om, inte endast att Immanuel utövade Paradisfaderns hela auktoritet vid administrationen av hans universum i hans frånvaro under utgivningen på Urantia, utan även med den lugnande vetskapen att Dagarnas Forna i superuniversumet hade utfärdat ett påbud som garanterade säkerheten för hans rike under hela utgivningsperioden.
Detta var bakgrunden till den betydelsefulla dagen då Immanuel presenterade det sjunde utgivningsförordnandet. Från detta Immanuels förordnande, som han före utgivningen gav universumets härskare som senare blev Jesus från Nasaret (Kristus Mikael) på Urantia, har jag tillåtelse att framföra följande utdrag: