◄ 12:6
Kapitel 12
12:8 ►

Universernas universum

7. Delen och helheten

12:7.1

Överallt genom all tid och rymd och med hänsyn till all verklighet, av vilket slag den än är, verkar en oföränderlig och opersonlig lag som motsvarar den kosmiska försynens funktion. Barmhärtighet kännetecknar Guds kärleksfulla attityd till individen; opartiskhet motiverar Guds attityd till helheten. Guds vilja råder inte nödvändigtvis i delen—i hjärtat på en enskild personlighet—men hans vilja råder faktiskt över helheten, universernas universum.

12:7.2

I alla Guds förbindelser med alla sina varelser är det sant att hans lagar inte till sin natur är godtyckliga. För er, med er begränsade syn och finita utgångspunkt, måste Guds handlingar ofta förefalla diktatoriska och godtyckliga. Guds lagar är endast Guds vanor, hans upprepade förfaringssätt; och han gör alltid allting väl. Ni observerar att Gud gör samma sak på samma sätt, upprepat, helt enkelt för att det är det bästa sättet att göra denna speciella sak i en given situation; och det bästa sättet är det rätta sättet, och därför bestämmer den oändliga visdomen utförandet på detta precisa och fulländade sätt. Ni borde också minnas att naturen inte uteslutande är Gudomens verk; det finns andra inflytelser närvarande i de fenomen som människan kallar naturen.

12:7.3

Det är motbjudande för den gudomliga naturen att få utstå någon som helst sorts försämring eller att någonsin tillåta att någon rent personlig handling utförs på ett uselt sätt. Det bör emellertid göras klart att om, i gudomligheten i vilken som helst situation, i det extrema i vilken som helst omständighet, i varje fall där den suprema visdomens lopp kunde ange behovet av ett annorlunda förfarande—om kravet på fulländning av någon orsak skulle diktera ett annat reaktionssätt, ett bättre sätt, skulle den allvise Guden då och där verka på detta bättre och lämpligare sätt. Det skulle innebära att uttrycka en högre lag, inte att upphäva en lägre lag.

12:7.4

Gud är inte en vanebunden slav under ett ständigt upprepande av sina egna frivilliga handlingar. Det finns ingen konflikt mellan den Infinites lagar; de är alla fulländningar av den ofelbara karaktären; de är alla tveklösa handlingar som uttrycker felfria beslut. Lagen är den oföränderliga reaktionen i ett infinit, fullkomligt och gudomligt sinne. Guds handlingar är alla viljemässiga trots denna synbara likformighet. I Gud finns ”ingen föränderlighet eller skuggan av förändring”. Men allt detta som i sanning kan sägas om den Universelle Fadern kan inte med samma säkerhet sägas om alla hans underordnade förståndsvarelser eller om hans evolutionära skapade varelser.

12:7.5

Emedan Gud är oföränderlig kan ni i alla vanliga omständigheter lita på att han gör samma sak på samma likartade och vanliga sätt. Gud är garantin för stabiliteten för alla skapade ting och varelser. Han är Gud; därför förändras han ej.

12:7.6

Och all denna oföränderlighet i uppförandet och enhetlighet i handlingen är personlig, medveten och i högsta grad viljemässig, ty den store Guden är inte en hjälplös slav under sin egen fullkomlighet och infinitet. Gud är inte en automatisk kraft som verkar av sig själv; han är inte en slavisk lagbunden makt. Gud är varken en matematisk ekvation eller en kemisk formel. Han är en med fri vilja försedd och ursprunglig personlighet. Han är den Universelle Fadern, en varelse överfylld av personlighet och den universella källan till alla skapade varelsers personlighet.

12:7.7

Guds vilja råder inte enhetligt i hjärtat på den materielle dödlige som söker Gud, men om tidsramen förstoras utöver stunden till att omfatta hela det första livet blir Guds vilja allt mer skönjbar i andens frukter som växer fram i livet hos Guds andeledda barn. Och vidare, om människans liv ytterligare förstoras till att omfatta morontiaerfarenheten ses den gudomliga viljan lysa klarare och klarare i de förandligande gärningarna av de tidsvarelser som har börjat smaka fröjderna av att erfara förhållandet mellan människans personlighet och den Universelle Faderns personlighet.

12:7.8

Guds Faderskap och människans broderskap uttrycker paradoxen mellan delen och helheten på personlighetsnivån. Gud älskar varje individ som ett individuellt barn i den himmelska familjen. Men Gud älskar sålunda var och en individ; han gör inte skillnad på person, och universaliteten i hans kärlek åstadkommer ett släktskap i helheten, det universella broderskapet.

12:7.9

Faderns kärlek individualiserar ovillkorligen varje personlighet som ett unikt barn till den Universelle Fadern, ett barn som det inte i oändligheten finns en dubblett av, en viljevarelse som är oersättlig i all evighet. Faderns kärlek glorifierar varje Guds barn, upplysande varje medlem av den himmelska familjen, skarpt avtecknande varje unik personlig varelse mot de opersonliga nivåer som ligger utanför den broderliga krets som utgår från allas Fader. Guds kärlek för på ett slående sätt fram det transcendenta värdet av varje viljevarelse, uppenbarar otvetydigt det höga värde som den Universelle Fadern har satt på vart och ett av sina barn, från den högsta skaparpersonligheten med paradisstatus till den lägsta personligheten med viljans värdighet bland de vilda människostammarna i människosläktets gryning på någon evolutionär värld i tid och rymd.

12:7.10

Det är uttryckligen Guds kärlek till individen som ger upphov till den gudomliga familjen av alla individer, det universella broderskapet av de med fri vilja begåvade barnen till Paradisfadern. Och detta broderskap, som är universellt, är ett helhetsförhållande. Broderskap, när det är universellt, visar inte förhållande för var och en, utan förhållandet för alla. Broderskap är en helhetens realitet och uttrycker därför helhetens kvaliteter i motsats till delens kvaliteter.

12:7.11

Broderskap utgör ett faktum beträffande förhållandet mellan varje personlighet med universell existens. Ingen person kan undgå de fördelar eller nackdelar som kan komma som ett resultat av förhållandet till andra personer. Delen har fördel av eller lider med helheten. Varje individs goda försök och ansträngning gynnar alla människor; varje människas misstag eller ondska ökar vedermödorna och prövningarna för alla människor. Så som delen rör sig, så rör sig helheten. Liksom helhetens framsteg är delens framsteg. Delens och helhetens relativa hastigheter bestämmer om delen hålls tillbaka av helhetens tröghet eller förs framåt av det kosmiska broderskapets momentum.

12:7.12

Det är ett mysterium att Gud är en högst personlig varelse, medveten om sig själv, med residenshögkvarter, och samtidigt personligen närvarande i ett så vidsträckt universum och personligen i kontakt med ett sådant nästan oändligt antal varelser. Att ett sådant fenomen är ett mysterium bortom människans fattning borde inte på minsta sätt minska er tro. Låt inte infinitetens storhet, evighetens väldighet och storslagenheten och strålglansen i Guds ojämförliga karaktär skrämma er eller få er att vackla eller misströsta; ty Fadern är inte alls långt borta från någon av er; han dväljs inne i er, och i honom ordagrant rör vi oss, lever vi verkligen och har vi veritabelt vår varelse.

12:7.13

Fastän Paradisfadern verkar genom sina gudomliga skapare och sina skapade barn har han även den mest intima inre kontakt med er, så sublim, så högst personlig, att den övergår även mitt förstånd—Fadersfragmentets gåtfulla gemenskap med människans själ och med det dödliga sinne där det i själva verket dväljs. Med den vetskap ni har om dessa Guds gåvor känner ni sålunda till att Fadern står i nära kontakt inte endast med sina gudomliga kompanjoner, utan även med sina evolutionära dödliga barn i tiden. Fadern bor sannerligen i Paradiset, men hans gudomliga närvaro dväljs även i människornas sinne.

12:7.14

Även fast en Sons ande utgjuts över allt kött, även fast en Son en gång vistades hos er i dödlig köttslig gestalt, även fast seraferna personligen vakar över och leder er, hur kan någon av dessa gudomliga varelser från det Andra och Tredje Centret någonsin hoppas på att komma lika nära er eller att förstå er lika fullt som Fadern, som har givit en del av sig själv för att dväljas i er, för att vara ert verkliga och gudomliga, rentav ert eviga jag?


◄ 12:6
 
12:8 ►