När vi betraktar varelseskapelsens oupphörliga kamp för statusens fulländning och varelsens gudomlighet, kan vi inte annat än tro att dessa ändlösa strävanden är ett uttryck för den Supremes oupphörliga kamp för gudomligt självförverkligande. Gud den Supreme är den finita Gudomen, och han måste befatta sig med det finitas problem i detta ords fulla bemärkelse. Vår kamp med tidens skiftande öden i utvecklingsprocesserna i rymden är återspeglingar av hans strävanden att själv bli verklig och att fullborda sin överhöghet inom den verksamhetssfär som hans evolverande natur håller på att utvidga till de yttersta gränserna för vad som är möjligt.
Överallt i storuniversum kämpar den Supreme för att komma till uttryck. Hans gudomliga utveckling bygger i viss mån på visdomen i det som varje befintlig personlighet gör. När en människovarelse väljer evig överlevnad blir hon bestämmelsemålets medskapare. I denna uppstigande dödligas liv finner den finita Guden ett ökat förverkligande av sin personlighet och en utvidgning av sin erfarenhetsbaserade överhöghet. Om en skapad varelse förkastar den eviga levnadsbanan upplever den del av den Supreme, som var beroende av denna skapade varelses val, ett ofrånkomligt dröjsmål, en förlust som måste kompenseras av ersättande eller motsvarande erfarenhet; vad gäller den icke-överlevandes personlighet, absorberas den i skapelsens översjäl och blir en del av den Supremes Gudom.
Gud är så full av tillit, så kärleksfull, att han ger en del av sin gudomliga natur till och med i människovarelsernas hägn, att av dem förvaras och förverkligas. Fadersnaturen, Riktarnärvaron, är oförstörbar oberoende av den dödliga varelsens val. Den Supremes barn, det evolverande jaget, kan tillintetgöras trots att ett sådant misslett jags potentiellt förenande personlighet fortlever som en faktor i Suprematetens Gudom.
Människopersonligheten kan verkligen tillintetgöra den individualitet som hör till människans ställning som skapad varelse, och fastän allt som var värdefullt i en sådan kosmisk självmördares liv bevaras, fortlever dessa kvaliteter inte som en enskild skapad varelse. Den Supreme finner igen uttryck i de skapade i universerna, men aldrig igen som just denna person. En icke-uppstigandes unika personlighet återvänder till den Supreme som en droppe vatten återvänder till havet.
Någon enskild handling av de personliga delarna av det finita är jämförelsevis betydelselös för den Suprema Helhetens slutliga framträdande, men helheten är dock beroende av de mångahanda delarnas totala handlande. Den enskilda dödligas personlighet är betydelselös med tanke på Suprematetens totala helhet, men varje människas personlighet företräder ett oersättligt betydelsevärde i det finita. Då personligheten en gång har kommit till uttryck finner den aldrig igen ett likadant uttryck utom i denna levande personlighets fortgående tillvaro.
När vi sålunda strävar efter att uttrycka jaget, strävar den Supreme i oss och med oss för att uttrycka gudomligheten. När vi finner Fadern, då har den Supreme igen funnit alltings Skapare i Paradiset. När vi får kontroll över och bemästrar problemen med att förverkliga oss själva, då uppnår erfarenhetens Gud allsmäktig suprematet i tidens och rymdens universer.
Människosläktet stiger inte uppåt i universum utan ansträngningar, inte heller utvecklas den Supreme utan målinriktad och intelligent verksamhet. De skapade når inte fulländning genom att bara vara passiva, inte heller kan Suprematetens ande verkliggöra den Allsmäktiges styrka förutom genom sin omvårdnad oupphörligt tjäna den finita skapelsen.
Människans timliga förhållande till den Supreme är grunden för den kosmiska moral som innebär universell känslighet för och accepterande av plikten. Detta är en moral som överstiger den timliga känslan för relativt rätt och fel; det är en moraluppfattning som direkt bygger på den självmedvetna skapades värdesättning av sin erfarenhetsmässiga skyldighet gentemot den erfarenhetsbaserade Gudomen. Den dödliga människan och alla andra finita varelser skapas av den levande potentialen av energi, sinne och ande som finns i den Supreme. Det är till den Supreme som den uppstigande kombinationen av Riktare och dödlig tyr sig för att skapa den odödliga och gudomliga karaktären hos en finalit. Det är av själva den Supremes verklighet som Riktaren med samtycke av människans vilja väver den eviga naturens mönster hos en uppstigande son till Gud.
Utvecklingen av Riktarens framsteg vid förandligandet och förevigandet av en människopersonlighet leder direkt till en utvidgning av den Supremes överhöghet. Sådana resultat i människans utveckling innebär samtidigt resultat i den evolutionära aktualeringen av den Supreme. Samtidigt som det är sant att de skapade inte kan utvecklas utan den Supreme är det antagligen också sant att den Supremes utveckling aldrig kan bli fullständig utan att utvecklingen av alla skapade varelser har fullbordats. Självmedvetna personligheters stora kosmiska ansvar ligger däri att den Suprema Gudomen i viss mening är beroende av det val som den dödliges vilja träffar. Det ömsesidiga framåtskridandet i de skapades och den Supremes utveckling rapporteras till Dagarnas Forna genom de outgrundliga mekanismerna för universums återspegling.
Den stora utmaning som har givits den dödliga människan är denna: Kommer du att besluta dig för att personalisera de värdebetydelser som kan erfaras i kosmos in i ditt eget evolverande jag? Eller kommer du genom att avvisa överlevnaden låta dessa Suprematetens hemligheter ligga overksamma i väntan på någon annan varelses verksamhet vid någon annan tid, någon som på sitt sätt vill försöka sig på en skapad varelses bidrag till den finite Gudens utveckling? Det blir då hans bidrag till den Supreme, inte ditt.
Den stora kampen i denna universumtidsålder står mellan det potentiella och det aktuala—allt det som ännu inte har kommit till uttryck söker sig ett aktualerande. Om den dödliga människan ger sig ut på äventyret till Paradiset följer hon tidens rörelser som rinner som strömningar inom evighetens flod. Om den dödliga människan avvisar den eviga levnadsbanan rör hon sig mot händelsernas ström i de finita universerna. Den mekaniska skapelsen går obönhörligt vidare så som Paradisfaderns utvecklande syfte, men den viljeförsedda skapelsen kan välja mellan att acceptera eller förkasta den roll som innebär personlighetens deltagande i evighetens äventyr. Den dödliga människan kan inte förinta de suprema värdena i människans tillvaro, men hon kan helt definitivt förhindra utvecklingen av dessa värden i sin egen personliga erfarenhet. I den utsträckning som människans jag sålunda vägrar att ta del i uppstigningen till Paradiset, i precis samma utsträckning fördröjs den Supreme med att ge uttryck åt sin gudomlighet i storuniversum.
I förvar hos den dödliga människan har givits inte endast Paradisfaderns Riktarnärvaro, utan även kontroll över ödesmålet för en ytterst liten bråkdel av den Supremes framtid. Ty så som människan uppnår sin mänskliga bestämmelse, så når den Supreme sin bestämmelse på gudomsnivåerna.
Så väntar beslutet för var och en av er så som det en gång väntade för var och en av oss: Kommer du att svika tidens Gud som är så beroende av det finita sinnets beslut? Kommer du att svika universernas Supreme personlighet genom lättjefullhet och slöhet som antyder en animalistisk tillbakagång? Skall du svika alla skapade varelsers storartade broder som är så beroende av varje varelse? Kan du låta dig drivas in i de oförverkligades rike när framför dig öppnar sig den förtrollande utsikten över en levnadsbana i universum—den gudomliga upptäckten av Paradisfadern och det gudomliga deltagandet i sökandet efter och utvecklingen av Suprematetens Gud?
Guds gåvor—hans utgivning av verklighet—är inte något som avskiljs från honom själv. Han avlägsnar inte skapelsen från sig själv, men han har byggt upp spänningar i skapelserna som kretsar kring Paradiset. Gud älskar först människan och förlänar henne potentialen till odödlighet—evig verklighet. Och då människan älskar Gud, så blir hon evig i den aktuala verkligheten. Här är ett mysterium: Ju närmare Gud människan kommer genom kärlek, desto mer verklig—aktual—blir den människan. Ju mer människan drar sig bort från Gud, desto mer närmar hon sig overkligheten—upphörandet av existensen. När människan helgar sin vilja till att göra Faderns vilja, när människan ger Gud allt hon har, då gör Gud den människan till mer än hon är.