Den kosmiska verklighet som i olika sammanhang kallas den Suprema Varelsen, Gud den Supreme och den Allsmäktige Supreme är en komplicerad och universell syntes av de faser som framträder i alla finita realiteter. Den vittomfattande diversifieringen av evig energi, gudomlig ande och universellt sinne når sin finita kulmen i utvecklingen av den Supreme, som är totalsumman av all finit tillväxt och som har förverkligat sig på gudomsnivåerna för det finitas maximala fullbordan.
Den Supreme är den gudomliga kanal som genomströmmas av treodernas skapande infinitet, som utkristalliseras i rymdens galaktiska panorama och mot bakgrunden av vilket det storartade personlighetsdramat i tiden utspelas: andens seger över energi-materien genom sinnets förmedling.
Jesus sade: ”Jag är den levande vägen”, och det är han, den levande vägen från jagmedvetandets materiella nivå till gudsmedvetandets andliga nivå. Så som han är denna levande uppstigningsväg från jaget till Gud, så är den Supreme den levande vägen från finit medvetande till transcendens av medvetandet, rentav till insikt i det absonita.
Er Skaparson kan faktiskt vara en sådan levande kanal från mänsklighet till gudomlighet eftersom han personligen till fullo har upplevt färden längs denna universumväg för framåtskridande, från den äkta mänsklighet som representerades av Josua ben Josef, Människosonen, till Mikael av Nebadons paradisgudomlighet, den infinita Gudens Son. På liknande sätt kan den Suprema Varelsen verka som universumkanal för transcendens av finita begränsningar, ty han är det aktuala förkroppsligandet och personliga koncentratet av de skapades hela evolution, framåtskridande och förandligande. Därtill kommer att de erfarenheter som de från Paradiset nedstigande personligheterna förvärvar i storuniversum utgör den del av hans erfarenhet som kompletterar hans summering av de från tiden kommande pilgrimernas uppstigningserfarenheter.
Den dödliga människan är mer än i bildlig betydelse gjord till Guds avbild. Från en fysisk synpunkt är detta uttalande knappast sant, men med hänsyn till vissa universumpotentialiteter är det ett verkligt faktum. I människosläktet framträder något av samma drama, som i en väldigt mycket större skala pågår i universernas universum, och som handlar om evolutionär uppnåelse. Människan, en viljemässig personlighet, blir i närvaro av den Supremes finita potentialiteter skapande i förbindelse med en Riktare, som är en icke-personlig entitet, och resultatet är att en odödlig själ slår ut i blom. Tidens och rymdens Skaparpersonligheter verkar i universerna i förbindelse med Paradistreenighetens icke-personliga ande och skapar därigenom en ny styrkepotential i gudomsverkligheten.
Den dödliga människan, som är en skapad varelse, är inte exakt lik den Suprema Varelsen som är gudom, men människans utveckling påminner i en del avseenden om den Supremes tillväxt. Människan växer medvetet från det materiella mot det andliga genom kraften, styrkan och uthålligheten i sina egna beslut. Hon växer även när hennes Tankeriktare utvecklar nya sätt att nå ned från de andliga till de morontiella själsnivåerna, och då själen en gång föds börjar den växa av sig själv.
Detta liknar i någon mån det sätt på vilket den Suprema Varelsen expanderar. Hans överhöghet växer som följd av de Suprema Skaparpersonligheternas gärningar och bedrifter; det innebär utveckling av majestätet i hans makt som härskare över storuniversum. Hans gudomsnatur är likaså beroende av Treenighetens från tidigare existerande enhet. Det finns ytterligare en annan aspekt på utvecklingen av Gud den Supreme: Han är inte endast utvecklad av Skapare och härledd från Treenigheten; han är också självutvecklad och självhärledd. Gud den Supreme är själv en viljeförsedd skapande deltagare i sin egen gudomsaktualering. Människans morontiasjäl är likaså en viljeförsedd medskapande partner i sitt eget odödlighetsförverkligande.
Fadern samarbetar med Samverkaren vid behandlingen av Paradisets energier för att göra dem mottagliga för den Supreme. Fadern samarbetar med den Evige Sonen vid frambringandet av de Skaparpersonligheter vilkas gärningar en gång skall kulminera i den Supremes överhöghet. Fadern samarbetar med både Sonen och Anden vid skapandet av Treenighetspersonligheter som fungerar som härskare i storuniversum fram till den tid då den Supremes fullbordade utveckling gör honom kvalificerad att axla denna överhöghet. Fadern samverkar med sina Gudoms- och icke-gudomsjämställda på dessa och många andra sätt för att främja Suprematetens utveckling, men han verkar även ensam i dessa sammanhang. Hans solitära verksamhet kommer kanske bäst fram i Tankeriktarnas och deras associerade entiteters omvårdnadsverksamhet.
Gudom är enhet, existentiell i Treenigheten, erfarenhetsbaserad i den Supreme, och i de dödliga varelseförverkligad i fusion med Riktaren. Tankeriktarens närvaro i den dödliga människan avslöjar den grundliggande enheten i universum, ty människan, den lägsta möjliga typen av universumpersonlighet, innesluter i sig ett faktiskt fragment av den högsta och eviga verkligheten, av själva den ursprunglige Fadern till alla personligheter.
Den Suprema Varelsen utvecklas på grund av sin förbindelse med Paradistreenigheten och som följd av den gudomlighetsframgång som skapar- och administratörbarnen till denna Treenighet har. Människans odödliga själ utvecklar sin egen eviga bestämmelse genom association med Paradisfaderns gudomliga närvaro och enligt de personlighetsbeslut som människans sinne fattar. Vad Treenigheten är för Gud den Supreme, det är Riktaren för den evolverande människan.
Under nuvarande universumtidsålder är den Suprema Varelsen uppenbarligen oförmögen att verka direkt som skapare, utom i de fall då de finita handlingsmöjligheterna har uttömts av de skapande förmedlarna i tid och rymd. Än så länge har detta inträffat endast en gång i universums historia. När möjligheterna till finit verksamhet i fråga om återspeglingsverksamheten i universum hade uttömts, då fungerade den Supreme som skapande kulminerare av alla föregående skapargärningar. Vi tror att han igen kommer att fungera som en kulminerare i framtida tidsåldrar då den föregående skaparverksamheten har fullbordat en ändamålsenlig cykel av skapande aktivitet.
Den Suprema Varelsen skapade inte människan, men människan skapades bokstavligen av, och hennes liv härleddes från den Supremes potentialitet. Inte heller utvecklar den Suprema Varelsen människan; även så är den Supreme själva evolutionens innersta väsen. Från finit synpunkt faktiskt lever vi, rör vi oss och har vår varelse i den Supremes immanens.
Den Supreme kan uppenbarligen inte inleda ursprungligt förorsakande men förefaller att vara katalysatorn för all universumtillväxt och är synbarligen bestämd att utgöra totalitetskulmen vad beträffar bestämmelsen för alla erfarenhetsbaserade evolutionära varelser. Fadern ger upphov till begreppet om ett finit kosmos. Skaparsönerna förverkligar denna idé i tid och rymd med de Skapande Andarnas samtycke och samverkan. Den Supreme kulminerar det totala finita och etablerar dess förhållande till det absonitas bestämmelse.