I de evolutionära superuniverserna är energi-materien dominerande utom i personligheten, där anden genom sinnets förmedling kämpar för herraväldet. Målet för de evolutionära universerna är att underkuva energi-materien med hjälp av sinnet, att koordinera sinnet med anden, och att göra allt detta i kraft av den skapande och förenande personlighetsnärvaron. Sålunda blir, i förhållande till personligheten, de fysiska systemen underordnade, sinnessystemen jämställda och andesystemen ledande.
Denna förening av styrka och personlighet kommer på gudomsnivåerna till uttryck i och som den Supreme. Den egentliga utvecklingen av andens dominans är emellertid en tillväxt som bygger på de handlingar som storuniversums Skapare och skapade utför av fri vilja.
På absoluta nivåer är energi och ande ett. I samma ögonblick som avvikelse görs från sådana absoluta nivåer framträder emellertid en åtskillnad, och då energi och ande går ut från Paradiset mot rymden vidgas klyftan mellan dem tills de i lokaluniverserna har blivit helt divergerande. De är inte längre identiska, inte heller är de likartade, och sinnet måste träda emellan för att relatera med varandra.
Att energin kan styras av de kontrollerande övervakningspersonernas handlingar avslöjar att energin reagerar för sinnesinverkan. Att massan kan stabiliseras genom dessa samma övervakande entiteters agerande anger att massan reagerar för sinnets ordningsskapande närvaro. Att anden själv i den viljeutrustade personligheten genom sinnet kan sträva efter herravälde över energi-materien avslöjar den potentiella enheten i all finit skapelse.
Det finns ett ömsesidigt beroende mellan alla krafter och personligheter överallt i universernas universum. Skaparsönerna och de Skapande Andarna är beroende av styrkecentrens och de fysiska övervakarnas medverkan vid organiserandet av universer. De Suprema Styrkeledarna är ofullständiga utan Härskarandarnas överinsyn. Hos en människovarelse reagerar den fysiska livsmekanismen till en viss del på (det personliga) sinnets befallningar. Samma sinne kan i sin tur bli dominerat av den målinriktade andens ledning, och som resultat av en sådan evolutionär utveckling skapas ett nytt barn till den Supreme, en ny personlig helhet av flera slag av kosmisk verklighet.
Så som det förhåller sig med delarna, så förhåller det sig även med helheten. Suprematetens andeperson behöver den Allsmäktiges evolutionära styrka för att nå fullbordan av Gudomen och bestämmelsens uppnåelse, association med Treenigheten. Tidens och rymdens personligheter står för kraftansträngningen, men kulminationen och fullbordandet av denna kraftansträngning är den Allsmäktige Supremes verk. Samtidigt som helhetens tillväxt sålunda är summan av delarnas samfällda tillväxt, följer därav likaså att delarnas utveckling är en segmenterad återspegling av helhetens målinriktade tillväxt.
I Paradiset är monota och ande en helhet—omöjliga att särskilja annat än till namnet. I Havona är materien och anden, fastän de kan särskiljas, samtidigt naturligt harmoniska. I de sju superuniverserna förekommer dock en stor skillnad. Det finns en vid klyfta mellan kosmisk energi och gudomlig ande; därför finns det där en större erfarenhetsmässig potential för sinnet att med sin verksamhet harmonisera och till slut förena fysiskt mönster med andliga syften. I de i tiden evolverande universerna i rymden är uttunningen av gudomligheten större, problemen som skall lösas svårare och möjligheten att få erfarenhet i att lösa dem mera omfattande. Hela denna superuniversumsituation för med sig en vidare arena för evolutionär tillvaro där möjligheten till kosmisk erfarenhet görs tillgänglig likaväl för skapad som för Skapare—rentav för den Suprema Gudomen.
Andens dominans som är existentiell på absoluta nivåer blir en evolutionär erfarenhet på finita nivåer och i de sju superuniverserna. Denna erfarenhet delas lika av alla, från den dödliga människan till den Suprema Varelsen. Alla strävar, strävar personligen, efter detta uppnående. Alla deltar, deltar personligen, i ödesbestämmelsen.