Urantiaborna känner vanligen endast ett slag av död, livsenergiernas fysiska utslocknande, men när det gäller personlighetens överlevnad finns det i själva verket tre slag av död:
1. Andlig (själens) död. Om och när den dödliga människan slutligt har förkastat överlevnaden, när hon enligt Riktarens och den överlevande serafens gemensamma åsikt har förklarats andligen insolvent, morontiellt konkursfärdig, när ett sådant samordnat rådslut har registrerats i Uversa, och sedan Censorerna och deras återspeglande medarbetare har verifierat dessa observationer, då ger Orvontons härskare order om omedelbar frigivning av den inneboende Ledsagaren. Denna frigörelse av Riktaren påverkar emellertid på intet sätt den personliga eller gruppserafens skyldigheter vilken har hand om den individ som har övergivits av Riktaren. Detta slags död är slutlig till sin betydelse, trots att de levande energierna i kroppens och sinnets mekanismer tills vidare fortsätter sin verksamhet. I kosmisk bemärkelse är denna dödliga redan död; livets fortbestånd anger endast uthålligheten i de kosmiska energiernas materiella rörelsekraft.
2. Intellektuell (sinnets) död. När de vitala strömkretsarna för de högre biträdande sinnesandarnas omvårdnad bryts genom rubbningar i intellektet eller därför att hjärnmekanismen delvis har förstörts, och om dessa tillstånd passerar en viss kritisk punkt då de inte längre kan repareras, frigörs den inre Riktaren omedelbart för avfärd till Divinington. I universumets register anses en dödligs personlighet ha mött döden närhelst de strömkretsar som är väsentliga för människans viljeverksamhet har förstörts. Återigen betyder detta död, trots att den fysiska kroppens levande mekanismer fortsätter sin verksamhet. En kropp som saknar ett viljemässigt sinne är inte längre mänsklig, men beroende på hurdana val människans vilja tidigare har träffat kan en sådan individs själ ändå överleva.
3. Fysisk (kroppens och sinnets) död. När döden hinner upp en människa stannar Riktaren i sinnets fäste tills det upphör att fungera som en intelligent mekanism, ungefär vid den tid då det rytmiska vitala pulserandet av hjärnans mätbara energier upphör. Efter denna upplösning lämnar Riktaren det försvinnande sinnet alldeles lika informell som den gjorde sitt inträde många år tidigare och beger sig då till Divinington via Uversa.
Efter döden återgår den materiella kroppen till den värld av grundämnen från vilken den har uppkommit, men två icke-materiella faktorer består hos en överlevande personlighet: den förutexisterande Tankeriktaren, som beger sig till Divinington med minneskopian av den dödliges levnadsbana; kvar blir också, i ödesväktarens vård, den avlidna människans odödliga morontiasjäl. Dessa själens faser och former, dessa en gång kinetiska men nu statiska identitetsformler, är nödvändiga för återpersonaliseringen i morontiavärldarna. Det är återföreningen av Riktaren och själen som på nytt sammanför den överlevande personligheten, vilket återger dig medvetandet vid tiden för morontiauppvaknandet.
För dem som inte har personliga serafväktare utför gruppväktarna troget och effektivt samma tjänst när det gäller identitetens bevarande och personlighetens uppståndelse. Seraferna är oundgängliga för att på nytt sammanföra personligheten.
Efter döden förlorar Tankeriktaren temporärt personlighet, men inte identitet. Det mänskliga objektet förlorar temporärt identitet, men inte personlighet. I mansoniavärldarna förenas båda i en evig manifestation. En Tankeriktare som har lämnat jorden återvänder aldrig hit som den varelse i vars inre den tidigare har dvalts; aldrig manifesteras personligheten utan mänsklig vilja, och aldrig manifesterar en människa, som Riktaren har lämnat en aktiv identitet efter döden och etablerar inte på något sätt kommunikation med levande varelser på jorden. Dessa själar utan Riktare är helt och hållet medvetslösa under dödens långa eller korta sömn. Det kan inte förekomma någon som helst manifestation av personligheten eller förmåga att träda i kommunikation med andra personligheter förrän överlevnaden har fullföljts. De som går vidare till mansoniavärldarna tillåts inte sända meddelanden till sina efterlämnade kära. Det är en ledande princip överallt i universerna att förbjuda sådan kommunikation under perioden för en pågående domperiod.